Vad handlar kriget mellan Donald Trump och de amerikanska medierna om? Den 16 augusti 2018 deltog ca 350 amerikanska tidningar i en gemensam aktion, initierad av Boston Globe, i ett upprop mot presidentens upprepade attacker på nyhetsmedier.

Svenska Dagladet har haft några grundläggande artiklar om ett politiskt klimat av förfalskade nyheter och alternativa fakta:  ”Föraktet för fakta mer skrämmande än bomber”, Martin Gustafsson, 29 oktober 2017 och ”Sanningen byggs från grunden”, Salman Rushdie, 12 maj 2018.

Dagens Nyheter har energiskt följt upp den aktuella aktionen med artiklar som ”Trump kan inte vinna sitt krig mot sanningen”, ledare, 16 augusti 2018, ”350 tidningar fördömer Donald Trumps ”smutsiga krig” mot journalistiken, 16.8.2018, ”Uppropet behövs för att påminna om mediernas kärnvärden”, Martin Gelin, 17.8.2018, ”Det pågår ett krig mot journalistiken”, Peter Wolodarski, 18.8.2018.

Men vad handlar kriget mellan Donald Trump och de amerikanska medierna om egentligen? Det framgår nämligen inte även om man läser DN eller SvD aldrig så noga. Låt mig förklara!

Nästan alla trodde att Hillary Clinton skulle vinna presidentvalet mot Donald Trump i november 2016. Endast ett fåtal observatörer som Leif GW Persson och Michael Moore avvek från huvudfåran bland medier, opinionsinstitut, experter och journalister. Jag såg ett inslag på BBC några dagar före valet. Man intervjuade någon på ett företag som hade studerat flödet i sociala medier och kommit fram till att Trump skulle vinna. Jag rapporterade om inslaget i några trådar på Facebook men varken jag själv eller någon annan jag känner trodde riktigt på det. Vi var för influerade av de dominerande medierna.

I början av oktober 2016 anklagade formellt Obamaadministrationen den ryska regeringen för att ha stulit och spridit vidare mail från det demokratiska partiet såväl som från individer med anknytning till partiet. James R. Clapper, högste tjänsteman för säkerhetsorganen och Department of Homeland Security, sa att aktionen hade som syfte att påverka det amerikanska valet.

Mailen publicerades av WikiLeaks som nu i mångas ögon kom att förknippas med den ryska politiska ledningen. WikiLeaks har alltid förnekat att man fått mailen på det sätt som Clapper påstod.

Saken kom upp i den första debatten mellan Clinton och Trump. Clinton skyllde på Ryssland medan Trump menade att det inte fanns några bevis för att det var Ryssland. Det kan ha varit Kina eller någon som sitter på sin säng och väger 400 pund, sa han.

Det var ungefär så det började. Den 6 januari 2017 kom rapporten från CIA, FBI och NSA som var en bedömning av försöken att påverka valet (en handplockad grupp av analytiker från de tre organisationerna stod bakom materialet och deras bedömningar kunde skilja sig något), och en särskild utredning tillsattes i maj 2017 ledd av f.d. chefen för FBI, Robert Mueller. Under det dryga år som gått sedan dess har massor av detaljer tillkommit men de stora frågorna är ännu inte avgjorda: Hur försökte Ryssland påverka det amerikanska presidentvalet 2016? I vilken utsträckning lyckades man? Var kampanjorganisationen för Donald Trump eller andra av hans nära medarbetare inblandade i samarbete med ryssarna?

Många av de medier som utsatts för Donald Trumps hån har väntat på ”den rykande pistolen” och nästan varje dag rapporterat om något nytt. Sveriges Television sände nyligen en dokumentär i fyra avsnitt : New York Times och Donald Trump: slaget om sanningen. Chefredaktören Dean Baquet säger där att tidningen vill stå för en ”oberoende, ärlig, undersökande journalistik”.

Det började med att Washington Post avslöjade att Michael Flynn, en kort tid Donald Trumps säkerhetspolitiske rådgivare, hade haft kontakter med bl.a den ryske ambassadören, efter att Trump valts men före installationen. Han ljög om kontakterna både för vicepresidenten Pence och för FBI. Eftersom han var avlyssnad av FBI tvingades han erkänna att han ljugit och avgå. Även om det inte behövde ha varit något olagligt med kontakterna, är det i sig ett brott att ljuga för FBI. Därmed har FBI en hållhake på Flynn som också kan ha begått andra brott som i sig inte behöver ha samband med Trumpkampanjen. Trump är nu orolig för att personer som fastnat i FBI:s garn också hamnat i Muellers utredning, och att deras versioner efter förhandlingar med Mueller, kan komma att avvika från Trumps version om han skulle låta sig intervjuas av Mueller. Det blir deras sanning mot Trumps sanning, som Trumps advokat Giuliani har uttryckt saken. Då kanske Mueller kommer fram till att Trumps sanning är ”Fake news” och då ligger Trump risigt till.

New York Times washingtonredaktion förstärktes nu och man har sedan dess arbetat utifrån uppfattningen att Trumps kampanj hade upprepade kontakter med rysk underrättelsetjänst före valet. Man arbetar för att få fram fakta som ska visa att det förekom ”collusion” (samförstånd, maskopi), ”cover up” (försök att dölja eller tysta ner) eller ”obstruction of justice” (hindrande av rättvisan). Fienden är både Ryssland och en aggressiv nationalism kanske främst personifierad av Steve Bannon. Man uppfattar FBI som en oberoende myndighet. Många av journalisterna ser arbetet på NYT som extremt viktigt: ”vi kommer att få berätta för våra barn om Ryssland och Trump”. Chefredaktören Dean Baquet säger: ”We are now facing a giant story”.

Även om inte många redaktioner har New York Times resurser, så arbetar säkert många efter samma förhoppningar som The Gray Lady. Sedan Donald Trump installerades i Vita Huset i januari 2017 har BBC haft två reportrar, Christian Fraser i London och Katty Kay i Washington som nästan varje vardag har rapporterat om Donald Trumps och senare även Muellers aktiviteter. Programmen har hetat 100 Days, 100 Days+ och Beyond 100 Days. För en tid sedan rapporterade de att den amerikanska allmänheten i allt större utsträckning tror att Muellers utredning är politiskt motiverad. De sa också att Trump mer och mer hade börjat gå på offensiven mot utredningen och de skrattade när de berättade detta. De tyckte det var lustigt att Trump påpekade att Mueller dittills inte hade rapporterat något graverande när det gäller rysslandsspåret, men insåg inte att de själva gett tittarna uppfattningen att de varje dag hoppades på ”den rykande pistolen”. I augusti 2018 efter att Trumps kampanjledare Paul Manafort kanske riskerar livstids fängelse för ekonomiska brott och hans tidigare advokat Michael Cohen gjort en överenskommelse med Mueller där han erkänt sig skyldig till brott har både Fraser och Kay övergått till att kalla Robert Mueller för ”Bob”.

Hur ska man då förhålla sig i kriget? De flesta hoppas förstås att Trump ska förlora, att Mueller eller medierna ska hitta något som är tillräckligt komprometterande och att presidenten ska tvingas lämna scenen i förtid. Men det är att undvika den svårare frågan: hur kunde Donald Trump överhuvudtaget väljas till president i USA?

Den konservative militärhistorikern Andrew Bacevich har skrivit några artiklar om saken. Han menar att Trump är resultatet av många felaktiga beslut de senaste trettio åren. Som andra demagoger som Lenin, Franco, Peron eller ett dussin andra, grep han bara tillfället som skapades. Vår president är en produkt av årtionden av högfärd, cynism, dårskap av episka proportioner, politisk feghet, förfelade möjligheter och en allmänhet som inte har brytt sig tillräckligt. En mardröm har installerat sig i Vita Huset och det är vi som har satt honom där, säger Bacevich.

Här kanske man kunde tillägga att stora delar av den arbetande befolkningen har övergivits av både de demokratiska och republikanska partierna. Den förda politiken sedan Ronald Reagans dagar har i stort gynnat de rika. Obamas åtta år var inget undantag. Att Hillary Clinton inte blev vald har delvis att göra med att hon förknippades med etablissemanget och med krigsindustrin och Wall Street. Donald Trump har som alla vet fått igenom enorma skattelättnader för de rika, men många amerikaner har en romantiserad uppfattning av rika personer. Jag minns att redan Nelson Rockefeller, då en av USA:s rikaste män och ett tag vicepresident på 1970-talet, fick många röster med motiveringen att han var så rik så han behövde inte ta väljarnas pengar. De tänkte inte att han var så rik därför att han redan hade tagit deras pengar och var beredd att ta ännu mer av gammal vana. Samma välsignade sinnelag av troskyldig välvilja hyser många anhängare till den nuvarande presidenten.

Av rädsla för att gynna Ryssland eller Donald Trump har också mycket av den kritiska granskningen av de stora medierna fått stryka på foten för en räddhågad och anpasslig inställning. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sveriges Television traskar i spåren av New York Times och Washington Post och jag har inte sett ett kritiskt ord i den svenska pressen om dessa tidningars förhållande till sanningen. Därför ska jag göra ett försök.

Många som vill diskutera sanningen i samband med journalistik åberopar gärna George Orwell. Men Orwell var under i stort sett hela sin levnad isolerad från inflytande och från en bred uppskattning. Han var motarbetad och hans journalistik var sällan i fas med tiden. Det är eftervärlden som ofta funnit hans ord träffande och sanna. När han skrev om sina erfarenheter av det spanska inbördeskriget och hur det skildrades i den internationella pressen såg han hur sanningen var en bristvara. Han trodde helt enkelt inte att frihet för individen och en press som sökte sanningen var förenliga med krig. Den spanska republiken övergavs av Frankrike, Storbritannien och USA. Man sköt kampen mot fascismen framför sig. En tidning som New York Times där affärsintressena alltid varit starka, litade i sin nyhetsbevakning av kriget i stort på propaganda från Franco. Samtidigt fanns det många affärskontakter mellan USA och Hitlertyskland. Företag som Standard Oil, GM, Ford, ITT, General Electric, IBM; Rockefeller, Morgan, Harriman och DuPont investerade i Tyskland.

Storbritannien stödde i hemlighet Franco med pengar för att på så sätt försöka hålla Spanien utanför andra världskriget och Sovjetunionen som även om man rekryterade frivilliga från olika länder till Spanien ville man inte provocera Tyskland alltför mycket. I tur och ordning skapade stormakterna ett klimat som gjorde det svårt för sanningen att nå fram till tidningssidorna. De demokratiska länderna som inte försvarade demokratin i Spanien, pakten mellan Hitler och Stalin och därefter alliansen mellan Churchill, Roosevelt och Stalin skapade på olika sätt problem för Orwell och andra att publicera sig och nå en stor publik genom att säga sanningen om de mäktiga. Till och med den i alla läger nu så hyllade Djurfarmen (Djurens gård, en saga) refuserades innan Orwell kunde hitta en förläggare som vågade ge ut boken.

Situationen är inte så olik den i dag. Det pågår krig lite varstans i världen. Det i Afghanistan till exempel har pågått sedan hösten 2001, några månader efter att de två tornen i New York attackerats och även om militärer och politiker gång på gång har förklarat att man nu har landet under kontroll, så är sanningen den motsatta. Även om kriget inte var särskilt genomtänkt fanns det en viss rationalitet. Bakom terrordåden den 11 september stod al-Qaida och organisationen hade getts skydd av talibanerna i Afghanistan. Men mellan al-Qaida och Irak fanns inget samband hur mycket än Bush och Blair försökte övertyga andra om saken.

Alla vet i dag att George W Bush och Tony Blair ljög för allmänheten för att få igång Irakkriget 2003, men inte alla som stödde kriget har omvärderat sitt ställningstagande. USA:s och Storbritanniens underrättelseorganisationer gav delvis felaktiga underlag för att vara de politiska ledningarna till lags. Storbritannien har publicerat en rapport om hur detta kunde gå till, Chilcotrapporten (2016). I USA finns ingen liknande offentlig utvärdering av förloppet som ledde fram till kriget, däremot ett stort antal böcker och artiklar i ämnet. En sådan bok är The Record of the Paper av Howard Friel och Richard Falk (Verso, 2004). Den är en genomgång av New York Times rapportering före, under och efter Irakkriget men tar också upp hur frågan om tortyr behandlats i tidningen samt rapporteringen i samband med interventioner i Vietnam, Nicaragua och Venezuela.

Enligt den amerikanska konstitutionen är det Kongressen som har makt att förklara krig. Den senaste gången USA förklarade krig var under andra världskriget mot Japan, Tyskland och Italien efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941, samt mot Bulgarien, Ungern och Rumänien den 4 juni 1942.

I USA har makten när det gäller krig förskjutits från Kongressen till presidenten. Sedan 1973 har många av krigen förts under War Powers Resolution eller War Powers Act. När president Obama gav klartecken till att använda militärt våld mot den libyska regimen år 2011, var det den 132 gången som en president handlat under denna lag.

När författarna till boken om New York Times förebrår tidningen för att man stödde kriget mot Irak är det utifrån ett laglighetsperspektiv. Genom att underteckna vissa internationella konventioner har USA förbundit sig att följa dem. Även den amerikanska konstitutionen binder myndigheter att följa denna. Friel och Falk kommer fram till att efter den 11 september har USA:s politiska ledning handlat utifrån ett maktperspektiv när det gäller utrikespolitiken. Man har gjort vad som varit möjligt att göra, inte vad som varit lagligt att göra. När de går igenom alla de artiklar som producerades av journalister på tidningen om Irakkriget, så finner de att det var bara någon enstaka artikel av hundratals som tog upp laglighetsperspektivet.

Den allmänna uppfattningen är att New York Times är en riktlikare i den amerikanska pressen och delvis också när det gäller den svenska, vad gäller sanningsenlighet och objektivitet, oavsett politiska konsekvenser. Om den politiska ledningen i USA under nu mer än 50 år fört krig som varit olagliga så är det tidningens uppgift att föra en diskussion kring dessa frågor så att allmänhet och politiker kan överväga att ändra på kursen. Särskilt efter Sovjetunionens fall och med USA som enda kvarstående supermakt har laglighetsperspektivet i den internationella politiken ersatts av maktperspektivet, skriver författarna.

De flesta ordinarie kolumnister på New York Times, antingen de skrev under beteckningen liberaler eller neo-konservativa, stödde invasionen men tidningen publicerade också inlägg som var mot. Det fördes däremot ingen diskussion om det principiella, och därmed skapade tidningen ingen vägledning för diskussioner inför kommande krig. När det gäller länder som Ryssland eller Kina, brukar tidningen alltid föra resonemang kring lagligheten när dessa och andra länder agerar i utrikespolitiken. (Boken skrevs 2004 men vad de skriver här blir profetiskt när man tänker på debatten kring annekteringen av Krim.) Genom att såväl internationell lag som den amerikanska konstitutionen var frånvarande både i nyhetsbevakning och kommentarer i New York Times, blev hela bevakningen av kriget i Irak missvisande, och tidningen missbrukade det förtroende man hade inför läsare och allmänhet.

Men det är värre än så. Tidningen officiella linje har ofta varit att stödja även lögner och olagligheter i den mån de framförts av det politiska etablissemanget. En av de mest inflytelserika kolumnisterna på tidningen, Michael Ignatieff, skrev den 2 maj 2004 en artikel för New York Times Magazine där han försvarade tortyr. Beslutet om publicering hade tagits före den 28 april då CBS News sände ett reportage om förhållandena i Abu Ghraib-fängelset. För första gången visades bilder på torterade irakiska fångar. The Times gav snabbt uppdraget åt Susan Sontag att skriva en artikel som tog avstånd från tortyr. Sen skrev Ignatieff en krönika den 27 juni där han också tog avstånd från tortyr. Men Ignatieffs principiella hållning är att det amerikanska imperiets expansion inte får begränsas av liberala advokater som pratar om mänskliga rättigheter. Målen för det amerikanska imperiets strävanden får inte som i Gullivers fall begränsas av tusen lagliga band.

I en senare krönika skrev Ignatieff, och här är han representativ för många i mittfåran av amerikansk politik, att i kriget mot terrorismen finns det aktiviteter som är onda men mindre onda. Inlåsning på obestämd tid av misstänkta, hårda förhörsmetoder, målinriktade mord och till och med krig i förebyggande syfte är nödvändiga för det större syftet. ”Defeating terror  requires violence”. Men varken Ignatieff eller New York Times kunde väl tänka sig att sådana här tankar skulle bana väg för en president Donald Trump tretton år senare. Men det borde de tänkt på! (Michael Ignatieff skriver fortfarande för tidningen, senast en dödsruna över Kofi Annan i augusti 2018.)

I början av året publicerades boken Fire and Fury: Donald Trump och Vita huset inifrån, av Michael Wolff. Det skrevs även i Sverige mycket om hur kaotiskt det kunde gå till i Vita huset efter att Trump installerat sig ett år tidigare och jag ska inte upprepa vad som då skrevs. Men när jag läste boken var det en detalj som fastnade och som belyser något viktigt när det gäller kriget mellan Donald Trump och medierna. En f.d. brittisk spion i Ryssland, Christopher Steele, hade fått i uppdrag av företaget Fusion GPS, att undersöka vad det kunde finnas för material om Trumps ryska kontakter och förehavanden som kunde hjälpa demokraterna och Hillary Clinton i presidentvalet.

Med hjälp av gamla ryska förbindelser sammanställde Steele en rapport (”dossier”) som var mycket komprometterande för Trump, om den var sann. I rapporten hävdades att Trump var utsatt för utpressning av Putin eftersom han filmats och avlyssnats under besök i Moskva. Det mest spektakulära inslaget var kanske att Trump i samband med att Miss Universum skulle utses, en tävling som Trump ägde varumärket till, han ska ha hyrt samma rum på hotellet som Barack och Michelle Obama tidigare haft. Där hade han låtit prostituerade urinera på sig i samma säng som Obamas legat i. Alla har säkert hört talas om denna ”golden shower”. När Fredrik Skavlan intervjuade en vän till Steele, Luke Harding, om saken i SVT sammanfattade Skavlan att även om bara en del av rapporten är sann så är den ju mycket intressant.

Steele bjöd in New York Times, Washington Post, Yahoo! News, the New Yorker och CNN till ett möte om rapporten. Alla avböjde att skriva om den eftersom det inte fanns någon bekräftelse på att innehållet var korrekt. Men så nämnde ändå CNN något om rapporten och omedelbart därefter publicerade BuzzFeed hela rapporten och därmed följde de flesta medier efter. Wolff skriver i sin bok att alla fick snabbt välja sida. Antingen trodde man på rapporten eller så trodde man inte. Bara en enda människa på hela jorden lyckades hitta en gyllene medelväg: Fredrik Skavlan med sitt uttalande att även om bara en del av rapporten är sann... Här finns ett av ursprungen till att Trump så häftigt angriper särskilt CNN och New York Times och kallar dem för ”Fake News”. CNN öppnade dörren och New York Times följde efter när det gäller beskyllningarna att Trump är utsatt för utpressning av Putin och att han lät prostituerade urinera på sig i Obamas säng i Moskva. Tror man att det är sant så tolkar man alla hans utrikespolitiska handlanden därefter, utifrån Steeles rapport.

Det finns naturligtvis en twist i historien. Steele hade också haft ett uppdrag för FBI. Kraven på en rapport som godkänts av FBI är ju mycket högre än när det gäller en rapport som är beställd och betalad av Hillary Clintons organisation eller av det demokratiska partiet. Hur som helst, när Steele läckte rapporten till media så ville FBI inte längre förknippas med Steele. Men FBI hade trots allt använt rapporten för att begära laglig övervakning av personer som arbetade för Trump enligt Foreign Intelligence Surveillance Act från 1978. Nu har en domare, Amit Meta, som i januari gick på FBI:s linje och tillät avlyssning av medarbetare till Trump som haft kontakter med ryssar, ändrat sig efter att Meta fått tillgång till ett par dokument hos utskott i Kongressen. Steele hade ursprungligen erbjudits 50 000 dollar om han kunde verifiera riktigheten i rapporten, men pengarna har aldrig betalats ut. Nu är läget att FBI kanske måste visa korten. Antingen kan rapporten verifieras eller så kan den inte det och då vilar anklagelserna mot Trump här på lösan sand. Skulle det dessutom visa sig att underrättelserapporten som publicerades den 6 januari 2017 också till stor del baserade sig på Steeles rapport så försvagas Muellers utredning ytterligare vad gäller rysslandsspåret.

Den 18 augusti 2018 gör Linda Qiu, faktagranskare på New York Times, baserad i Washington, en omfattande genomgång av Donald Trumps uttalanden när det gäller rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet och den federala undersökningen av hans kampanj. Hon säger att på Twitter har Trump använt ordet häxjakt över 100 gånger. Qiu hittar mer än 250 exempel där Trump har överdrivit, vilselett eller felaktigt påstått saker angående rysslandsutredningen. Jag ska inte återge de fall där Qius granskning visar att Trump haft rätt eller där han haft fel eller överdrivit. Den som vill kan gå direkt till hennes artikel. Jag ska ta upp några detaljer där tidningens rapportering varit vilseledande eller varit direkt felaktig.

När det gäller utredningen som publicerades den 6 januari 2017, skriver Qiu att bakom den stod the American Intelligence Community (dvs. alla 17 säkerhetsorganisationerna) och att det var deras bedömning att Ryssland blandade sig i (”interfered”) i valet 2016 för att hjälpa Trump. Men så är det inte. Bakom rapporten stod en liten handplockad grupp från tre organisationer (CIA, FBI och NSA) och deras rapport är en bedömning av ryska försök att påverka valet. New York Times har en gång fått erkänna detta men tycks ha glömt bort det.

Jag skulle rekommendera alla att följa länken till rapporten och läsa innantill. Den här språkliga glidningen har vandrat in också i svenska mediers rapportering av saken.

När faktagranskaren Qiu skriver om det andra stora spåret i rysslandsundersökningen ger hon inte hela bilden. Under sommaren 2016 publicerade WikiLeaks ett stort antal mail från Hillary Clintons kampanj. Mailen visade dels att hon och medarbetare till henne varit slarviga när det gällde placering av mailen på en säker server. Men också mail som skulle vara säkra hos den demokratiska partiorganisationen hade publicerats. Mailen skadade Clintons kampanj på så sätt att de visade att hon tagit emot pengar från finansföretaget Goldman Sachs för att hålla tre föreläsningar omedelbart efter att hon avgått som utrikesminister. Hon vägrade att publicera föreläsningarna. Även New York Times som två gånger hade sagt att Clinton var tidningens kandidat tyckte att hon skulle publicera föreläsningarna. Materialet visade också att ledningen för den demokratiska partiorganisationen, som formellt skulle vara neutral, hade underminerat Bernie Sanders kampanj och hjälpt Hillarys kampanj på traven. Fem medarbetare i organisationen fick avgå. De läckta mailen visade också vilket nära samarbete det fanns mellan Clinton och en del journalister som Clinton litade på.

FBI under direktören James Comey öppnade en undersökning som skulle visa om Clinton brutit mot säkerhetsföreskrifter genom att inte ha mailen på en säker server. I juli hade Comey sagt att han skulle lägga ner undersökningen. Men så kom nya avslöjanden och Comey fortsatte sin undersökning elva dagar före valet. Så två dagar före valdagen tillkännagav Comey att han hade kommit fram till att Clinton inte hade gjort något åtalbart. Efter valet var Hillary Clinton bitter på Comey och trodde att hela historien hade skadat hennes kampanj. Hon och medier i USA och Sverige som lutar åt etablissemanget i sin rapportering skriver hellre om stölden av mailen än om vad de stulna mailen sa om Clinton och den demokratiska partiorganisationen. I sin bok som kom ut tidigare i år (A Higher Loyalty: Truth, Lies and Leadership) försvarar sig Comey med att även han trodde att Clinton skulle vinna, och om han inte hade undersökt saken mitt under kampanjen hade Clinton kunnat framstå som en illegitim president.

Men var det ryssarna som hade hackat sig in i demokraternas datorer och släppt ut mail som skulle skada Clintons kampanj? Uppdraget gick till ett privat dataföretag, CrowdStrike, att undersöka saken. Inom en dag hade företaget kommit fram till att det fanns kyrilliska fingeravtryck i form av metadata kvarlämnade plus namnet på den första chefen för sovjetiska underrättelsetjänsten, vilket skulle bevisa vem som låg bakom. När New York Times faktagranskare, Linda Qiu, skriver om saken den 18 augusti 2018 säger hon bara att CrowdStrike var ett privat datasäkerhetsföretag. Hon nämner inte att en av grundarna till företaget heter Dimitri Alperovitch och att han är en känd motståndare till Putin. Han är också medlem av den anti-ryska tankesmedjan Atlantic Council i Washington. CrowdStrike hävdade också att operationen var så extremt sofistikerad att det bara kunde ha utförts av en stat.

Det finns en grupp analytiker som tidigare arbetat i de amerikanska säkerhetsorganen (Veteran Intelligence Professionals for Sanity, VIPS)och några av dem har publicerat en teknisk analys av materialet. De mest kända är William Binney, tidigare matematiker på NSA och Ray McGovern, tidigare analytiker på CIA. De kommer fram till att mailen måste ha kopierats av någon anställd hos demokraterna. De säger också att om materialet hade hackats så hade NSA kunnat bevisa detta. Inget av detta framgår av Linda Qius noggranna genomgång av ärendet. Däremot återger hon Donald Trumps undran varför inte det demokratiska partiet ville överlämna sina servrar till FBI som i så fall hade kunnat klarlägga saken.

För att sammanfatta så hoppas jag att det framkommit av min genomgång att de viktigaste källorna till kopplingen mellan Ryssland, det amerikanska valet och Donald Trump är för det första Steelerapporten. Om denna också låg till grund för de amerikanska säkerhetsorganens rapport från den 6 januari 2017 vet vi fortfarande inte.

Den andra stora källan är mailen från och till Hillary Clinton och några av hennes närmaste medarbetare som publicerades av WikiLeaks.

I båda fallen är uppfattningen i dominerande medier i såväl USA som i Sverige, att det var ryssarna som låg bakom. Att både Steelerapporten liksom rapporten från CrowdStrike var finansierad av demokraterna framgår om man noga läser Qius genomgång.

Att Trump är olämplig som president och att han har omgivit sig av ett ovanligt stort antal av skurkar och charlataner framgår mer och mer, inte minst genom domar och erkännanden, framtvingade av Robert Muellers undersökning.

Men medier som CNN, BBC, New York Times, Sveriges Television, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra som ligger i mittfåran av politiken i sina länder, har en tydlig linje i sin rapportering när det gäller Donald Trump. De tror inte att läsarna och tittarna är mogna en allsidig och objektiv rapportering. De tycker att de har ett uppdrag och att de deltar i ett krig och i krig ligger alltid sanningen risigt till. Det måste väl alla förstå?

 

PS

För en inblick i förhållandena på New York Times under 1970-talet rekommenderar jag Reporter av Seymour Hersh (Knopf, juni 2018). Hersh fick ett Pulitzerpris för sin rapportering av Song My-massakern (My Lai) i New York Times. Han skrev också för New Yorker. Han har skrivit ett tiotal böcker om bl. a Henry Kissinger, Kennedyadministrationen och Abu Ghraib, Senast har han uppmärksammats för sina artiklar om kemiska angrepp i Syrien, där han går emot den i amerikanska, brittiska och svenska medier dominerande versionen. Jag tror inte att någon svensk tidning har skrivit om detta. Han bygger oftast sin rapportering på välplacerade källor inne i en organisation och på att han följer upp och intervjuar personer som andra journalister har missat.

Hersh har förresten fått The George Orwell Award och Ignatieff the Orwell Prize.

Kommentarer   

0 #1 Bertil Carlman 2018-09-08 14:41
Tack Lars Borghem för en välskriven artikel.

Varför synes det mig som om den ryska och kinesiska staten (och kanske också den iranska) är mer väloljade än den i USA? De kraftiga inre spänningar som du beskriver i din artikel verkar inte förekomma i de tre senare. Kanske är det en felsyn beroende på att jag mindre väl känner till läget i dessa tre. Det kan ju också bero på att USA-imperialismen är på nedgång. Men jag undrar om det inte mest beror på att i de tre senare länderna så har statsmakten ett mycket hårdare grepp om sin säkerhetstjänst samt om medierna. Om Trump överhuvudtaget skulle kunna lyckas med att "make Amerika great again" borde han snabbt göra sig till envåldshärskare och bestämma över all press samt se till att all säkerhetstjänst stod direkt under hans kontroll. Men det går naturligtvis inte. Det är skönt att veta USA-imperialismen slits av inre motsättningar. Snart kanske Clarté kan publicera en lika välskriven artikel om EU:s inre slitningar. Eller varför inte den svenska statens inre problem?
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.