By Vishma thapa [CC BY-SA 3.0  (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], from Wikimedia Commons

Den 10 augusti rapporterade SVT om en kambodjansk kvinna som fått sparken från en textilfabrik som syr kläder för Hennes & Mauritz. Orsaken var att hon ville bilda en fackförening. Rapporter som denna är inte ovanliga. I de flesta tredje världen-länder är repressionen hård mot arbetare som strejkar eller vill bilda fackföreningar. Men det finns också en annan sida av saken, som det tyvärr sällan eller aldrig rapporteras om, nämligen den framgångsrika kampen.

Under senare år har det förekommit strejkrörelser av sällan skådad omfattning i många tredje världen-länder. I september 2016 genomfördes i Indien en endags storstrejk som har betecknats som världens största hittills. Mellan 150-180 miljoner lönearbetare deltog, bland annat gruvarbetare, industriarbetare och offentligt anställda. Med en arbetarklass på närmare 500 miljoner personer är Indien ett oerhört viktigt land i den internationella klasskampen. Förutom strejken i september 2016 har det i Indien förekommit fyra storstrejker sedan 2012. Strejken 2016 utlystes av tio fackförbund och den krävde prisstopp, införande av minimilöner, sociala förmåner för alla arbetare och införande av arbetslagar.

I Brasilien pågick en omfattande strejkrörelse bland byggnadsarbetare under åren 2011-2014. Strejkrörelsen startade i nordöstra delen av landet, i ett område med en kraftig byggboom. Under 2011 strejkade som mest 180 000 byggjobbare under i genomsnitt tio dagar. Strejkerna leddes inte av någon fackförening och verkade över huvud taget inte haft någon central ledning. Ändå spreds strejkerna till olika platser över hela Brasilien. De flesta strejkande var inte fastanställda, utan kontraktsanställda. Strejkerna fortsatte under de följande åren med mellan 400 000 och 500 000 strejkande per år. Framför allt strejkade man för högre löner och man lyckades också få upp lönerna, långt mer än vad arbetsgivarna erbjudit från början. Under 2014 lyckades byggnadsarbetarna till och med få arbetsgivarna att betala ut full lön under tiden strejken hade pågått.

Vietnam är kanske det land i världen där det pågått flest strejker i relation till antalet arbetare. Under de senaste tre åren har 30 procent av arbetarna i medelstora företag varit ute i strejk och 40 procent av arbetarna i stora företag. I allmänhet har det varit i utlandsägda företag strejkerna brutit ut, till exempel företag från Taiwan, Japan och Sydkorea. I Vietnam finns en fackföreningsrörelse som är starkt knuten till staten. Det etablerade fackets uppgift är att moderera arbetarnas kamp. Strejkrörelserna upprättar därför illegala ledningar. Ibland lyckas man dock få med de etablerade facken på sin sida. Framgångarna för de vietnamesiska arbetarna har inte uteblivit. De har lyckats höja sina löner, förbättra sina arbetsvillkor, få bort impopulära förmän och höja standarden på maten i fabriksmatsalarna.

Det här är bara några exempel på strejker i tredje världen-länder under de senaste åren. Det finns många fler; till exempel den massiva strejkrörelsen i Indonesien under hela 2000-talet, strejkerna i Chiles koppargruvor som ökade från 251 stycken år 2001 till 824 år 2014, strejkerna i Bangladesh, Sydafrika, Egypten, Mocambique. I Kina är strejker förbjudna, ändå förekommer de i massomfattning. Ibland mycket välorganiserade och dessutom framgångsrika.

Strejkrörelsernas utsträckning i tiden visar att de inte är några tillfälliga uppsving, utan de ska snarare ses som svar på de fruktansvärda förhållanden arbetarna i tredje världen lever under, med mycket låga löner, långa arbetsdagar, dåligt arbetarskydd, ofta inga sociala förmåner och usla arbetsmiljöer. Inte sällan bygger arbetarna upp egna, tillfälliga strejkorganisationer, vid sidan av de officiella fackföreningarna. Man försöker hålla strejkledarna hemliga, för att slippa repressalier. Gemensamt för många strejkrörelser är att de snabbt spridits till ett mycket stort område, detta alltså trots den tillfälliga organiseringen. Det är också vanligt att strejkerna börjar bland kontraktsanställda och andra icke fastanställda, men att de fastanställda snabbt dras med i strejkerna. Inte heller ovanligt är att strejkerna efter en tid får ett politiskt innehåll och att arbetarna börjar kräva saker som matprisstopp och bättre social lagstiftning. Det förekommer ofta strejker bland offentligt anställda. Strejker och andra aktioner mot offentliga nedskärningar har ägt rum i länder som Nigeria och Sydafrika.

Strejkrörelserna i tredje världen tas upp i den nyutkomna antologin Workers movements and strikes in the twenty-first century (2018). I sin inledning konstaterar antologiredaktörerna att den globala finanskrisen 2008/09 utlöste kraftiga strejkrörelser i bland annat Kina, Egypten, Västindien och Sydafrika. 2010 upplevde Kina sin mest omfattande strejkvåg sedan 1980-talet. Det finns tydliga samband mellan strejkrörelser och andra typer av rörelser eller uppror. Den arabiska våren förgicks av omfattande strejker i bland annat Egypten. Det kan också vara tvärtom. I Argentina ledde de massiva folkupproren1998-2002 senare till omfattande strejker.

Antologiredaktörerna skriver att även om många strejker är en frukt av tillfälliga organisationer så finns det också många exempel på att det skapats nya fackliga och andra organisationer. I dessa nya organisationer spelar unga, kvinnliga arbetare en viktig roll. Antalet kvinnliga arbetare har ökat enormt under 2000-talet. Det är ju framför allt kvinnor som till exempel syr Hennes &Mauritz kläder och tillverkar Nikes´ skor.  

Produktionen i tredje världen sker till allra största delen för att förse den så kallade rika världen med varor. Den rika världens storföretag äger i allmänhet inte fabrikerna, med de kontrollerar dem genom kontrakt. Storföretagen ser naturligtvis inte med blida ögon på strejkerna, deras intresse är att hålla arbetskostnaderna så låga som möjligt. I Bangladesh genomfördes en storstrejk 2014. Svenska klädjättar som H&M, Kappahl, Lindex och Gina Tricot var mycket oroade över utvecklingen, skrev textilbranschtidningen Market. Klädjättarna befarade att textilfabrikerna hade blivit oroshärdar och att landet kunde kastas ut i kaos. De flesta storföretag nöjer sig dock inte med att oroa sig, de ser till att åtgärder vidtas. Många företag samarbetar med myndigheterna i totalitära länder och ser till att polis och militär sätts in mot de strejkande. I de stora industrikomplexen kan övervakningen vara rigorös, från det att den anställde stiger in i fabriken till det att han eller hon lämnar området. För att splittra arbetarna används olika typer av anställningsformer med stora skillnader i lön. Trakasserier och avskedanden är inte ovanliga. Om strejkledarna blir kända kan de fängslas eller mördas. Men alla dessa åtgärder lär inte stoppa arbetarnas kamp.

Kommentarer

0 #1 Bertil Carlman 2018-08-19 16:59
Om jag kunde få en mer precis förklaring av vad uttrycket "tredje världen" står för vore det bra. Det har hänt mycket sedan det uttrycket först användes.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.