Guajiros (lantarbetare), Viñales, Kuba. Foto: MA

Klockan är fem på eftermiddagen och hettan har ännu inte lättat i Santiago. Förutom mig är huset tomt och för en gång skull nästan tyst. Bara fläkten surrar entonigt och grannarna grälar i huset intill. Medan jag försöker minnas debatten om socialismens drivkrafter som förde i slutet av 1960-talet – en konsekvens av brottet mellan Sovjet och Kina några år tidigare och Den Stora Polemik som följde. Ideella eller materiella drivkrafter, det var så frågan ställdes den gången. Den första antologin som kom på svenska var visst ”Planeringsdebatten på Kuba”. Sedan följde en rad böcker och antologier med liknande innehåll. Notabiliteter som Paul Sweezy och Charles Bettelheim höll på ideella drivkrafter och etiketterades sålunda som ”maoister”. Den vördnadsvärde Maurice Dobb höll på det materiella och klassades därför som ortodoxt sovjettrogen.

Utan att ha annat än mina minnesbilder från debatten tillgängliga, kan jag inte låta bli att undra om inte frågorna ställdes fel den gången. Ideella och materiella drivkrafter verkar båda vara nödvändiga för att bygga socialismen. Utan ideella drivkrafter, ingen fortsatt klasskamp och det föregivet socialistiska systemet kommer att stelna och rullas tillbaka till ett nytt klassamhälle. Men utan materiella drivkrafter existerar varken klasser eller klassintressen och följaktligen inte heller någon kamp som grundar sig i sådana intressen. Så här i efterhand ter sig den västerländska maoismen, med sin extrema betoning av ideella drivkrafter, mest som ett slags idealism, driven av akademiska intellektuella som försökte göra teori av sin isolering från den reellt existerande arbetarklassen.

Hur ska frågan ställas idag när både Sovjetsystemet och den kinesiska maoismen har misslyckats och gått i graven? Pessimisterna, som håller fast vid idén att endast materiella drivkrafter kan vara motorn i en socialistisk utveckling, hävdar att socialism bara kan komma ifråga i länder med högt utvecklade produktivkrafter. Dvs i länder som genomgått en lång period av kapitalism. Ett  besläktat, men mer optimistiskt alternativ, sammanfattas av Deng Hsiaopings berömda devis: ”Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den fångar möss”. Dvs bara den utvecklar produktivkrafterna. Om bara makten över staten och planeringen av ekonomin ligger fast i det kommunistiska partiets händer, kan en utveckling som grundar sig i materiella egenintressen och ökande klasskillnader både utveckla produktivkrafter och ekonomi och så småningom ledas i socialistisk riktning. Dagens Kina förkroppsligar denna idé om en statsstyrd och planerad kapitalism som  gradvis ska styras in på den socialistiska vägen. Ett tredje alternativ grundar sig i den sanning Bucharin och kanske också den dödssjuke Lenin tyckte sig skymta, när frågorna ställdes skarpt i början på 1920-talet: Att socialismen inte kan kopiera den ursprungliga ackumulation som skapade det kapitalistiska klassamhället med dess växande klyftor och därmed lade grunden för en industrialisering som bygger på exploatering och ojämn utveckling mellan stad och land, centrum och periferi. 

Det är inte lätt att säga var dagens Kuba passar in i detta teoretiska mönster. Kanske en vänligare småstatsvariant av den kinesiska vägen med dess ensidiga betoning av materiella drivkrafter? Hittills mindre framgångsrik pga det lilla landets begränsade möjligheter att göra sig gällande, både som lockande marknad och motvikt mot imperialismens jättekoncerner.  Och framför allt, en socialistisk väg utan industrialisering. Åtminstone fram till idag.

Men säkert är att diskussionerna om socialismen och vägarna dit för länderna i imperialismens periferi måste lyftas tillbaka till den teoretiska nivå där Lenin och Bucharin lämnade oss för nästan hundra år sedan.