Guajiros (lantarbetare), Viñales, Kuba. Foto: MA

Klockan är fem på eftermiddagen och hettan har ännu inte lättat i Santiago. Förutom mig är huset tomt och för en gång skull nästan tyst. Bara fläkten surrar entonigt och grannarna grälar i huset intill. Medan jag försöker minnas debatten om socialismens drivkrafter som förde i slutet av 1960-talet – en konsekvens av brottet mellan Sovjet och Kina några år tidigare och Den Stora Polemik som följde. Ideella eller materiella drivkrafter, det var så frågan ställdes den gången. Den första antologin som kom på svenska var visst ”Planeringsdebatten på Kuba”. Sedan följde en rad böcker och antologier med liknande innehåll. Notabiliteter som Paul Sweezy och Charles Bettelheim höll på ideella drivkrafter och etiketterades sålunda som ”maoister”. Den vördnadsvärde Maurice Dobb höll på det materiella och klassades därför som ortodoxt sovjettrogen.

Utan att ha annat än mina minnesbilder från debatten tillgängliga, kan jag inte låta bli att undra om inte frågorna ställdes fel den gången. Ideella och materiella drivkrafter verkar båda vara nödvändiga för att bygga socialismen. Utan ideella drivkrafter, ingen fortsatt klasskamp och det föregivet socialistiska systemet kommer att stelna och rullas tillbaka till ett nytt klassamhälle. Men utan materiella drivkrafter existerar varken klasser eller klassintressen och följaktligen inte heller någon kamp som grundar sig i sådana intressen. Så här i efterhand ter sig den västerländska maoismen, med sin extrema betoning av ideella drivkrafter, mest som ett slags idealism, driven av akademiska intellektuella som försökte göra teori av sin isolering från den reellt existerande arbetarklassen.

Hur ska frågan ställas idag när både Sovjetsystemet och den kinesiska maoismen har misslyckats och gått i graven? Pessimisterna, som håller fast vid idén att endast materiella drivkrafter kan vara motorn i en socialistisk utveckling, hävdar att socialism bara kan komma ifråga i länder med högt utvecklade produktivkrafter. Dvs i länder som genomgått en lång period av kapitalism. Ett  besläktat, men mer optimistiskt alternativ, sammanfattas av Deng Hsiaopings berömda devis: ”Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den fångar möss”. Dvs bara den utvecklar produktivkrafterna. Om bara makten över staten och planeringen av ekonomin ligger fast i det kommunistiska partiets händer, kan en utveckling som grundar sig i materiella egenintressen och ökande klasskillnader både utveckla produktivkrafter och ekonomi och så småningom ledas i socialistisk riktning. Dagens Kina förkroppsligar denna idé om en statsstyrd och planerad kapitalism som  gradvis ska styras in på den socialistiska vägen. Ett tredje alternativ grundar sig i den sanning Bucharin och kanske också den dödssjuke Lenin tyckte sig skymta, när frågorna ställdes skarpt i början på 1920-talet: Att socialismen inte kan kopiera den ursprungliga ackumulation som skapade det kapitalistiska klassamhället med dess växande klyftor och därmed lade grunden för en industrialisering som bygger på exploatering och ojämn utveckling mellan stad och land, centrum och periferi. 

Det är inte lätt att säga var dagens Kuba passar in i detta teoretiska mönster. Kanske en vänligare småstatsvariant av den kinesiska vägen med dess ensidiga betoning av materiella drivkrafter? Hittills mindre framgångsrik pga det lilla landets begränsade möjligheter att göra sig gällande, både som lockande marknad och motvikt mot imperialismens jättekoncerner.  Och framför allt, en socialistisk väg utan industrialisering. Åtminstone fram till idag.

Men säkert är att diskussionerna om socialismen och vägarna dit för länderna i imperialismens periferi måste lyftas tillbaka till den teoretiska nivå där Lenin och Bucharin lämnade oss för nästan hundra år sedan.

Kommentarer

0 #6 Benny Andersson 2018-08-26 12:40
Vi tycks ha snubblat in på ett viktigt område. Men jag har lite svårt för uppfattningen att en socialistisk stat måste välja mellan att lita till snäva, materiella egenintressen å ena sidan, och försök att mobilisera genom flaggviftande kampanjer och mer eller mindre luftiga slagord om socialism och hjältedåd å den andra. Att många till namnet och/eller reellt socialistiska stater har tvingats hoppa mellan dessa alternativ, tror jag har många orsaker, inte minst den närapå totala avsaknaden av fördjupad demokrati i dessa länder. Stalinismens industrialisering hade krigskommunismen som förebild. Modellen byggde på en blandning av folklig mobilisering och initiativ underifrån å ena sidan och tvång och repressalier å den andra. De sistnämnda riktades inte minst mot bönderna, som fortfarande utgjorde befolkningens majoritet. Tvångsåtgärderna och avsaknaden av demokrati födde en ond cirkel av ökande centralisering, kontroll och allt mer extrema repressalier. I sin numera klassiska ”Farm to Factory” har Robert Allen har visat att inget av detta var nödvändigt (vilket krigskommunismen på sin tid kanske var). Därför delar jag inte alls uppfattningen att extremt centraliserade modeller som den tyska krigsekonomin är det enda sättet att bygga en ekonomi som vilar på planering.
Sven Andersson skriver: ”Det kan vara ett incitament under en period att åka ut på fälten med röda fanor och göra kommunistiska lördagar men på lång sikt så tror jag entusiasmen falnar hur käcka parollerna än är om inte det finns andra incitament t.ex ekonomiska, sociala och psykologiska.” Och det håller jag förstås med om. Som jag skrev i mitt förra inlägg: Utan materiella intressen och incitament, ingen klasskamp. Kamp mellan olika intressen som enbart grundar sig i sk ideella drivkrafter kan föras mellan många slags fraktioner och grupper, men klasskamp kan det aldrig vara. Och ett samhällssystem som inte grundar sig i arbetarklassens materiella intressen kan näppeligen vara socialistiskt.
Å andra sidan tycks han – om jag inte missuppfattat honom – anse att de mer invecklade sociala och psykologiska incitament och incitamentsstrukturer han pekar på, förutom de ekonomiska, inte kan spela en stor roll i en socialistisk stat (eftersom han verkar vilja ge ett snävt ekonomiskt egenintresse en fortsatt huvudroll inom stora delar av den socialistiska ekonomin). Däri skiljer han sig från Marx (vilket inte ska förstås som ett argument, också Marx hade fel ibland), som hävdade att det är möjligt att lyfta människornas blickar över det snäva och kortsiktiga privatintresset och få dem att anta en mer kollektiv och långsiktigt incitamentsstruktur. Dessa intressen är också ekonomiska, vilket Sven Andersson tycks missa, men mer kollektiva och långsiktiga. Därför kanske man ska etikettera dem som ”sociala”. Till detta kommer det slags intressen som Sven Andersson kallar ”psykologiska” – tex forskarens, ingenjörens, konstnärens intresse av att göra stora insatser inom sitt område och annat i den stilen - som kanhända kan spela en långt större roll under ett socialistiskt samhällssystem än vad de gör i ett kapitalistiskt.
Alternativen att handla individuellt, baserat på kortsiktigt privatintresse (det filosofen Jean Paul Sartre kallar ”seriellt handlande”), eller att handla överlagt, långsiktigt och kollektivt, föreligger också i klasskampen under kapitalismen. Det glöms nästan alltid bort i det här slaget av diskussioner. Att starta eller ansluta sig till en fackförening, att gå med i en strejk osv, är uttryck för ett handlande som bestäms av den senare, mer komplexa incitamentsstrukturen. Och det slaget av handlingar är ofta förknippade med stora kortsiktiga risker (att få sparken, bli svartlistad eller utsättas från andra slags repressalier från arbetsköparens och/eller statens sida). Trots det, visar historien att människor ofta har valt detta mer riskfyllda kollektiva handlings- och kampalterntiv. Vilket, enligt min mening, visar att människor har förmågan att höja sig över det kortsiktiga och privata och att se längre än näsan räcker även när det i grunden handlar om ekonomiska och materiella intressen. Sven Andersson beskriver kreativiteten hos individer som handlar i ekonomiskt egenintresse. Men samma slags kreativitet föreligger inte bara inom sk kretiva yrken av helt andra skäl. Den har ofta uppvisats också i klasskampen av människor som valt att handla kollektivt. Samma slags handlande borde i än högre grad vara möjligt under socialismen. Särskilt om ”socialismen” ifråga utgår från arbetarklassens kollektiva intressen och fortsatt klasskamp istället för att göra allt för att undertrycka dem.
Jag håller med Sven Andersson om att detta är invecklade och till stora delar outforskade områden. Men just därför tycker jag att han är alldeles för snabb och kategorisk, när han låter erfarenheterna fram till idag av att försöka bygga ett alternativ till kapitalismen bestämma gränserna för socialismens möjligheter. 1900-talets sk realsocialism byggde på den modell som utvecklades i kölvattnet av den ryska revolutionen. Som jag ser det bestämdes den modellen mer av utvecklingen av klasskampen och andra tillfälligheter än av lagar och nödvändigheter. I den mån det stämmer är framtiden fortfarande öppen i långt högre grad än vad Sven Andersson tycks tro.
0 #5 Sven Andersson 2018-08-24 19:06
Benny ger nya viktiga perspektiv i diskussionen. Forskarens och städarens arbete är bägge nödvändiga men antagligen inte lika motiverande. Marx hade ju också en vision om den hela människan under kommunismen, som forskade på morgonen, städade till lunch och jagade på eftermiddagen, typ, medveten om att det fanns nödvändiga saker att göra som kanske är mindre stimulerande men nödvändiga. På Kuba tar forskarna ständigt fram nya mediciner samtidigt som andra delar av ekonomin fått förfalla. Och det är just förfallet som är intressant i alla "socialistiska" länder jag besökt. Och lika intressant, individer visar en otrolig kreativitet när de får ta hand om sin "egen" amerikanare eller sin egen jordlott. Det sägs om jag inte minns fel att de privata jordlotterna i Sovjet omfattade tidvis 4% av den odlingsbara jorden men producerade 60% av grönsakerna. Jag tror det handlar om incitamentsstrukturer. Det kan vara ett incitament under en period att åka ut på fälten med röda fanor och göra kommunistiska lördagar men på lång sikt så tror jag entusiasmen falnar hur käcka parollerna än är om inte det finns andra incitament t.ex ekonomiska, sociala och psykologiska. Och incitamentsstrukturer är komplicerade. I Sovjet fick kolchoserna en bonus istället för vinst som var förbjudet. Bonusen betalades ut utifrån två kriterier: 1. förslitning av maskiner 2. antal meter plöjd jord. Det fungerade utmärkt, i ett par år. Vad kolchosbonden gjorde var att han plöjde bara ytskiktet i jorden, på så sätt sparade han på maskinerna och plöjde snabbare upp fler meter jord. Problemet kom när näringen i ytskiktet var på upphällningen, då minskade skörden. Den privata jordlotten däremot sköttes som ett spädbarn och eftersom prisbilden var som den var kunde en gumma lätt flyga till Moskva från Centralasien med några korgar grönsaker, sälja sina grönsaker på de marknader som var tillåtna, flyga tillbaka och göra sig en bra vinst. Med de här problemen så lyckades Sovjet under långa perioder inte försörja sig med egenproducerad mat trots att man upptog 1/7 av jordens yta. Planekonomin a la Sovjet var otroligt duktig däremot på att lösa vissa begränsade uppgifter. Beslöt man sig för att elektrifiera landet eller producera mer stål för att producera mer maskiner för att kunna producera ännu mer maskiner osv så visade man lysande resultat. Men så fort man passerade återuppbyggnadsperioden efter krigen förstörelse så uppstod problemen för då handlade det inte om få produkter utan om miljoner. Mao insåg problemen när han sa att för att få hästen att arbeta måste den ha mat i krubban också. Även Stalin insåg problemen vid tiden för SUKPs 19e kongress. Benny nämner att
"teknikens utveckling skapar allt mer komplicerade produktionsprocesser och allt större företag" och det är sant när det gäller varuproduktionen.
Samtidigt sysslar huvuddelen av befolkningarna i alla moderna ekonomier mest med att ge service till varandra. Och även om service går att mekanisera till viss del så dröjer det nog innan jag går till en frisörs-automat eller vill bli vårdad av en sjuksköterskerobot. Och i både varu och servicenäringarna krävs incitament för att utföra ett bra arbete. Att dessa incitament inte bara handlar om pengar vittnar den enorma mängden management-litteratur om, "the economic man" är inte begravd men har sedan länge kompletterats av "the administrative man" och andra kritiska förhållningssätt. Jag är övertygad om att även om "storföretag är fulla av individer som är både disciplinerade och kreativa som t.ex i forskningsintensiva företag som Astra, numera Astra-Zeneca" så ser incitamenten väldigt olika ut för forskaren och för städaren. Under sovjettiden var man t.om tvungen att skapa ett antal "Naukograd" för att komma runt problemen med en ekonomi med få incitament. I dessa forskningsstäder levde forskarna i en miljö isolerad från resten av samhället där resurserna var nästan oändliga
Verkligheten för kolchosbonden låg långt borta.
Sammanfattningsvis så anser jag att all produktion som inte kan drivas av privata, kooperativa etc företag för att de skadar eller ignorerar samhällets intresse bör vara samhälleligt/demokratiskt styrda och ägda. Det handlar i alla fall om typer av produktion där det samhälleligt optimala skiljer sig avsevärt från det privata eller företagsekonomiskt optimala. Läkemedelsindustrin är ett bra exempel på där det finns en konflikt mellan det privata vinstintresset och samhällets behov av att i världsomfattning plocka fram mediciner som alla har råd med. Och sjukdomar känner som bekant inga nationsgränser.
Men även inom dessa samhälleligt ägda företag måste man ta hänsyn till incitamentsstrukturer. Anställda kan kanske motiveras av revolutionära paroller under/efter en kris men när allt återgår till det normala blir det lätt en tröttsam upprepning. Jag tror t.ex inte kubaner i allmänhet arbetar hårdare för att de är ständigt omgivna av Che Guevaras ansikte. Inom den privata sfären kan man låta "kapitalistisk" kreativitet råda. Inom den sfären sysslar man med produktion där inte vinstintresset kan ställa till någon större skada för samhället. För att återgå till pizzafallet så är skadan begränsad om folk äter för mycket pizza. Det är inte nyttigt men det kan kanske lösas med upplysning. Däremot så är skadan som nyckelföretag inom t.ex miljöförstörande produktion kan ställa till med avsevärd. För att återgå till Bucharin och Lenin så insåg de klart fördelarna med NEPs incitamentsstrukturer och ökningen av jordbruksproduktionen var explosiv under NEP. Stalins modell med primitiv kapitalackumulation var framgångsrik för att lösa vissa begränsade uppgifter (t.ex inom tung industri) och till enorma kostnader i form av mänskligt lidande. Kanske var det en nödvändig lösning pga ständiga krigshot men knappast en lösning på längre sikt ur ett ekonomiskt perspektiv. De sovjetiska ledarna hade få modeller att välja mellan, Marx gav inga goda råd så vad som återstod som modell var den tyska planerade krigsekonomin. Och kanske kanske passar den modellen trots allt bättre just för krigsförhållanden.
0 #4 Benny Andersson 2018-08-24 10:28
Hinner bara svara kort och utan närmare eftertanke. Mina kubanska vänner håller på att fira min avfärd och det blir inte mycket tid över under de kommande dagarna. Men Sven Andersson sätter fingret på en avgörande fråga: Är diskussionerna om möjliga samhällssystem bundna till de snäva privata intressen som fungerar som drivkrafter för individerna i ett kapitalistiskt samhälle, åtminstone om vi ska tro den moderna nationalekonomins bild av den sk ekonomiska människan (homo economicus)? Eller finns det andra möjligheter i ett socialistiskt samhälle, ja kanske tom under kapitalismen?
För det första ska vi kanske konstatera, att om Sven Andersson har rätt, är alla samhällssystem – socialistiska som kapitalistiska – illa ute. Skälet till det är Marx grundläggande insikt att produktivkrafterna med nödvändighet blir alltmer samhälleliga. Det vill säga, teknikens utveckling skapar allt mer komplicerade produktionsprocesser och allt större företag. Sven Anderssons meckande kubaner, som utvecklar en enorm kreativitet för att få sina jänkare från femtiotalet att rulla vidare är visserligen en del av verkligheten på Kuba. Men det slaget av företagare blir allt mindre betydelsefulla både där och i den moderna kapitalismen. Den liberala drömmen om kapitalismen som vilande på en mängd småföretagare, som drivs av sina privata intressen och utvecklar en oändlig kreativitdet, är en illusion. Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter insåg tidigt detta, men eftersom han inte kunde tänkasig andra möjliga kreativia drivkrafter än ett snävt individuellt egenintresse, utvecklade han en pessimistiskt teori om byråkratins järnbur. Enligt Schumpeter skulle allt större och mer komplexa företag och produktionsprocesser leda till oundviklig stagnation oavsett samhällssystem.
Den pessimismen förefaller vara överdriven till och med i ett kapitalistiskt samhälle. Våra (kapitalistiska) storföretag är fulla av individer som är både disciplinerade och kreativa. Ta ett forskningsintensivt företag som Astra, numera Astra-Zeneca, till exempel. Eller Ericsson under sin storhetstid. Var och en som på nära håll har sett det enorma engagemang som utan nämnvärda ekonomiska drivkrafter utvecklas bland forskare och andra så kallade kreativa yrken har upplevt en verklighet som tycks jäva Schumpeters pessimism. Lägg till detta insikten att nästan alla tekniska genombrott som revolutionerat vårt moderna samhälle är ett resultat av statliga satsningar och individer som samarbetat i stora och komplexa organisationer och problematiken blir betydligt mer invecklad än vad den tycks vara i Sven Anderssons och den moderna nationalekonomins bild av världen.
En fråga som tycks mig vara avgörande, eller i vart fall av stor betydelse, är om detta slags kollektiva kreativitet bara är möjlig inom vissa slags sysselsättningar, vilket verkar vara fallet under kapitalismen? Eller om den i ett annat slags samhällssystem kan utsträckas över hela, eller stora delar av samhället? Jag har förstås inte svaret på den frågan. Frågeställningarna som öppnas är stora och till stora delar outforskade. Men jag inbilar mig att fördjupad demokrati åtminstone är ett nödvändigt villkor för att något sådant – eventuellt – ska vara möjligt. I historiska redogörelser för den tekniska utvecklingen i den unga Sovjetstaten, innan illusionerna brustit och framstegen bytts till stagnation, finns många exempel som tycks peka på ett positivt svar på denna fråga.
Ursäkta mitt ofullständiga svar. Men förhoppningsvis har jag åtminstone pekat ut en möjlig riktning för fortsatt forskning och debatt om dessa avgörande frågor.
0 #3 Arne Nilsson 2018-08-24 00:24
Tycker nog att den verktygslåda som Marx tillhandahåller är mer relevant än vad som tillhandahålls av Lenin och Bucharin.
0 #2 Sven Andersson 2018-08-22 16:32
Istället för Lenin och Bucharin eller åtminstone som ett komplement kan man använda nationalekonomisk teori. Vilka sektorer i ekonomin bör vara politiskt styrda?
1. positiva externa effekter: hela samhället vinner på att inte individen får bära hela kostnaden för sin konsumtion. Exempel: utbildning och vård
2. negativa externa effekter: hela samhället får bära kostnader som orsakas av individens konsumtion och som denne inte betalar för
Exempel: att köpa miljöförstörande produkter däran bara betalar för produktionskostnader inom företaget men inte de kostnader man åsamkar samhället.
3. naturliga monopol t.ex nödvändiga naturresurs som bara kan produceras av ett företag
4. kollektiva varor: t.ex säkerhet, brottsbekämpning och försvar

Inom samtliga ovanstående områden är effekterna skadliga om individen eller det enskilda företaget tillåts fatta beslut enligt sitt egenintresse. Alltså bör samhället ingripa på ett eller annat sätt genom att medborgarna via demokratiska beslutsprocesser styr produktionen.

Stora delar av den produktionen som återstår kan överlåtas till individer, kooperativ eller företag och drivas med hjälp av vinsten, personliga eller ideologiska drivkrafter.
Exempel: vill man äta den pizza som Kommunistpartiets Centralkommités Politbyrås Ständiga Utskott beslutat om och producerar enligt senaste 5-årsplanen eller vill man äta sin pizza hos en pizzeria där ägaren anstränger sig 24/7 för att baka den bästa och billigaste pizzan i konkurrens med andra pizzerier?
På Kuba väljer de flesta en privatägd Paladar framför en statlig restaurang. För att travestera Deng: "det spelar ingen roll om pizzabagaren är vit eller röd så länge han gör god pizza"
Eller: varför visar kubanen en otrolig uppfinningsrikedom när det gäller att reparera gamla amerikanare men är totalt lamslagen av "blockaden" när det gäller att reparera alla sockerbruk som nu står stilla?
0 #1 Arne Nilsson 2018-08-17 21:16
Att endast tala om produktivkrafter är ointressant. Endas då dessa produktivkrafter beskrivs i ett produktionsförhållande blir det intressant. Produktionsförhållandena beskriver vem som kontrollerar produktionen, vem som bestämmer vad om skall produceras och hur produktionsresultatet skall för fördelas. Med andra ord vilka klasser som bär upp ett specifikt produktionssätt.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.