Med taxi längs Malecón. Foto: MA.

”Det fanns inte mat, inte kläder eller elektricitet på fyra år.”  Den unga kvinnan som sitter mitt emot mig på ett hustak vid Havannas strandpromenad, Malecón, ser på mig. Bakom henne sjunker solen sakta ner i havet.  Hon berättar om sin barndom i Holguin under de svåra åren i början på 1990-talet, då handeln med det forna sovjetblocket upphörde och Kubas ekonomi kollapsade på några veckor. ”När jag växte upp var det fortfarande brist på det mesta. Många av mina väninnor sålde sig.” Men hon hade valt en annan väg, studerat och tagit en hög akademisk examen. ”Ändå jobbar du som yogaledare för turister”, säger jag. ”Mer pengar, större frihet”, hon rycker på axlarna.

Så ser tvångsäktenskapet mellan turismen och den övriga ekonomin ut på Kuba. En nödvändighet på kort sikt, ohållbart i längden. Kuba har lagt sina knappa resurser på Latinamerikas bästa utbildningssystem och en högklassig  sjukvård. Men lönerna ligger kring två – trehundra svenska kronor i månaden även för högt utbildade. Därför kan den övriga ekonomin inte konkurrera med turistsektorn och dräneras på utbildad arbetskraft.  En av följderna är ökande klassklyftor.  Klyftan mellan slummen i Chicharones och lugna, välordnade Vista Alegre i Santiago är bråddjup.  För att inte tala om klyftorna mellan stad och landsdbygd.

Känslorna av skam och respekt som alltid slår mig,  när jag besöker länder i imperialismens periferi, fyller mig. Respekt för svårigheterna man står inför och för de försök som görs att övervinna dem. Skam för de okunniga och förhastade omdömen vi alltför ofta har fällt bakom våra skrivbord i det rika Sverige. Som när den del av vänstern jag tillhörde reducerade Kuba till en slags agent för sovjetisk imperialism och deras hjälp till motståndsrörelserna i södra Afrika som en större fara än apartheidregimens invasion av sina grannländer. Men vilket val hade den nya revolutionära regeringen i Havanna i början av 1960-talet, när Förenta Staterna blockerade och hotade med invasion? Det fanns bara en lika stor kille på skolgården att söka hjälp från. En hjälp som hade sitt pris – den sovjetiska modellen antogs som förebild och monokulturen i ekonomin, med sockerexporten i centrum, blev kvar.

Våra dåvarande omdömen om den kubanska hjälpen till motståndet i södra Afrika framstår idag som absurda. Hade det varit fel om demokratierna i Europa hjälpt den spanska republiken, när den tyska och italienska fascismen slöt upp  på Francosidan?  Mina känslor av skam fördjupas när jag möter några av människorna som betalade priset för solidariteten och kampen mot  imperialismen. Vi som idag minns segern över apartheidregimerna i södra Afrika, glömmer alltför ofta att det alltid finns människor som betalar det nödvändiga priset för segern. Taxichauffören som säger :  ”Du vet jag var i Angola ...”, men sedan tystnar och muttrar: ”krig är är inte kul”.  Den unga kvinnan från Santiago som berättar: ”Jag hade egentligen ingen barndom. Pappa var i Angola i fyra år, mamma arbetade hundra mil bort i Havanna. När han kom hem, skiljde dom sig. Krig förändrar folk.”

Skam och respekt känns som nödvändiga steg till en fördjupad kunskap om världen vi lever i. Åtminstone för den som växt upp i skyddad tillvaro i imperialismens centrum. Men det får inte stanna där. Respekt utan kritik är ingen verklig respekt. Vänskap och solidaritet som inte också inrymmer kritik är gester i tomma luften.

Vi steg upp klockan fyra i gryningen. Kvällen innan hade jag åkt med i en väns taxi för att uppleva Santiago och karnevalen som pågick där från en annan sida. Jag kom sent i säng. Det kändes tungt när jag på vacklande ben steg ut i den fortfarande kvava och heta Santiagonatten. Vi var på väg för att uppleva firandet av den 26 juli, årsdagen av stormningen av Moncadakasernen och den händelse som inledde den kubanska revolutionen.  Dottern i huset där jag bodde hade kommenderats dit tillsammans med hela sina skola för att närvara och vi skulle också hämta henne. Men i likhet med andra besvikna föräldrar och övriga som stigit upp i gryningen för att närvara fick vi vända hem igen. Den kubanska polisen stoppade oss. Bara publik med skriftlig tillåtelse fick tillträde till ceremonin. Vi andra fick vackert gå hem och slå på TVn för att se den nye presidenten, den avgångne – Raul Castro – och andra höjdare tala till en stor publik. När man visste att publiken bara bestod av noggrant selekterade människor kändes det hela inte riktigt lika imponerande som det verkade på TV.

Jag har förståelse för att den kubanska regeringen är misstänksam och vidtar försiktighetsåtgärder. Erfarenheterna från otaliga USA - styrda kupper i Central- och Latinamerika, senast i Honduras, talar ett tydligt språk. Men jag undrar om inte inskränkningar i demokratiska former och fri- och rättigheter är fel väg att möta hotet från den mäktige grannen. Av reaktionerna jag bevittnade hos de besvikna som tvingades vända hem igen att döma, är risken uppenbar att sådana åtgärder blir kontraproduktiva och snarare än att stärka regeringen, bidrar till att försvaga uppslutningen kring den. Men jag inser också att förändringar måste komma stegvis. Erfarenheterna från chockterapin som följde på sovjetsystemets sammanbrott och från den Himmelska Fridens torg i Peking förskräcker.  Det fredliga maktskiftet nyligen, då den åldrade Raul Castro överlämnade presidentskapet till en person som inte har familjeband till familjen Castro, är ett gott tecken.

Sovjetunionen, Kina och Kuba är tre länder som var och ett på sitt säregna vis har utgått från och försökt förändra den modell att bygga socialismen som utformades i Sovjet efter revolutionen 1917.  Det sovjetiska misslyckandet ligger i öppen dag, den kinesiska vägen kan diskuteras. Låt oss hoppas att folket och regeringen på Kuba finner en mer framgångsrik väg att utveckla landet och bygga en demokratisk socialism.

Kommentarer   

0 #6 Sven Andersson 2018-08-14 16:29
När det gäller Afrikas kamp för självständighet ställde brytningen mellan Kina och Sovjet till oehörd skada. Kina valde nästan alltid att stödja motståndare till den sida som Sovjet backade upp och Cuba i sin tur valde alltid Sovjets sida.
Cubas stöd till Etiopiens regering i kriget mot Somalia frigjorde truppor som Mengistus Derg-regering kunde sätta in mot de oftast marxist-leninistiska befrielserörelserna i Eritrea,Tigray, Amhara och Oromo bl.a. På så sätt spelade Cubas 12000 man starka armé en avgörande roll i kriget mot befrielserörelserna på Afrikas horn.

Operación Carlota som var Cubas namn på sitt truppstöd till MPLA uppgick under de 16 år som insatsen omfattade till totalt 450 000 man om man räknar in både soldater och civil personal. Kina stödde under en lång period andra sidan d.v.s FNLA och UNITA som senare kom att alliera sig med Sydafrika och USA. Även SWAPO (Namibia) och ZANU-PF (Zimbabwe) hade tidvis bättre relationer med Kina medan ANC lutade mot Sovjetblocket. Detta påverkar fortfarande relationerna mellan Angola, Namibia, Zimbabwe och Sydafrika. Det svenska maoisternas SKP valde i sin tur alltid Kinas position. Denna typ av "internationell solidaritet" ställde till en oehörd skada i Afrika och förlängde krigen med effekter som fortfarande påverkar de berörda länderna. Själv lutar jag åt att det är ett legitimt stöd om ett lands regering begär stöd av ett annat land för att försvara sig och speciellt när det gäller yttre angrepp. Att ett lands regering går in och stödjer med vapen och soldater väpnad kamp mot ett lands lagliga regering är mer problematiskt. Det senare går alltid att försvara med pukor, fanfaror och revolutionära paroller och beskrivningar om landets ifråga reaktionära regering men som princip är det ett brott mot folkrätten som jag tror är en viktig princip att försvara när det gäller folkens samexistens. I fallet den spanska republiken, Angola m.m var det de lagliga regeringarna som begärde hjälp (solidaritet typ den Internationella Brigaden och som bygger på individuella beslut är något annat).
Mengistu begärde hjälp av Cuba mot Somalia men där komplicerades frågan av Mengistus försök att krossa nationella befrielserörelser som också hade legitima krav. Rent generellt tror jag att varje folks befrielse måste vara dess eget verk. Varken demokrati eller socialism går att särskilt framgångsrikt exportera med väpnad trupp.
Citera
0 #5 Benny Andersson 2018-08-13 22:51
Eftersom jag bara har sporadisk och begränsad uppkoppling här hinner jag inte alltid läsa alla intressanta inlägg som har kommit in förrän efter några dagar. Dessutom hinner jag sällan sitta vid datorn. Därav min bristande förmåga att svara på allt. Till Sven Anderssons viktiga inlägg ovan hinner jag för tillfället bara lämna kort replik. Jag instämmer i mycket av din kritik mot Focoteorin och dess tendens att sätta vapnen och den väpnade kampen framför politiken. I den frågan var också kritiken från lilla svenska SKP berättigad. Men södra Afrika och kampen mot apartheidregimerna på 1980-talet skiljer ut sig. Där utgjorde Kubas stöd ett svar på direkta invasioner av grannländerna från Sydafrikas sida och var därför enligt min mening fullt berättigad. Min parallell med 1930-talet och sveket mot den spanska republiken håller, anser jag. Viktigt därför att analysera vart fall för sig och inte dra allt över en kam. Slutligen kan jag inte inse poängen med Anders Perssons inlägg. Dvs om han inte fortfarande håller fast vid kokoteorin om "socialimperialismen" och följdtesen att "den uppåtstigande imperialistmakten" (dvs Sovjet på 1980-talet) var huvudorsaken till en alltmer akut krigsfara. Om så är fallet vill jag bara än en gång utbrista i ett högt "koko på dig". Men jag återvänder gärna till frågan. Om inte nu så när jag väl är hemma igen.
Citera
0 #4 Anders Persson 2018-08-13 13:35
På Benny och Dan låter det som om hjälpen till MPLA mot dess sydafrikanska allierade inträffade inte så långt efter "Kubakrisen" 1962, i början eller mitten på 60-talet, men engagemanget i Angola var ju 10-15 år senare om jag inte minns fel.
Citera
0 #3 Sven Andersson 2018-08-11 18:31
Jag är inte helt överens med Dan om kritiken mot SKPs inställning till Kuba även om den var lite väl fyrkantig. Kuba accepterade verkligen att gå Sovjets ärenden speciellt efter Ches död.

Ibland gick Kubas krigsäventyr i främmande länder att rättfärdiggöra genom att hävda att de var inbjudna av afrikanska regeringar

Men i andra fall var det en ren kontrarevolutionär politik som när man kämpade mot Eritreas marxistiska befrielserörelse. Och priset Kuba fått betala för sin inblandning i andra länders inre angelägenheter har varit högt.

Hur många ”gerillarörelser” har landet stött och hur många väpnade rörelser har upprättat träningsläger på Kuba? Samtliga av dessa rörelser har haft som mål att störta i de flesta fall grannländernas regeringar. Colombias bla har fått stå ut med inbördeskrig, kidnappningar, narkotikahandel och utpressning i över 50 år pga av Kubas stöd till bla ELN. Lyckligtvis omvärderade Castro sitt stöd för några år sedan och kritiserade kidnappningarna som affärsmetod och Kuba bidrog sedan med ett viktigt stöd till fredsförhandlingarna, men alla de som fått lida under 50 år, de 7 miljonerna internflyktingarna mfl fick de en ursäkt av Castro? Och om man blandar sig i andra länders angelägenheter så får man kanske acceptera att grannsämjan kanske inte blir den bästa. Kuba bör ha full respekt för sin vilja att utveckla sin modell som de vill men denna respekt måste vara ömsesidig. Kuba respekterar numera sina grannländers suveränitet men det har inte alltid varit så. Värst var nog ändå Che som med sin barnsliga foco-teori inbillade sig att det räckte att ett gäng studenter på 12 man som åkte iväg till X-land och började skjuta, så skulle det leda till revolution. Han kanske kunde ursäktas pga av sin ungdom men idag kallas sådant för terrorism. De kubanska och bolivianska kommunister som kallade den sorten av revolutionärer för borgerliga äventyrare var inte så fel ute trots allt.

Fidel hade i princip inte mer än gjort sitt berömda intåg i Havanna förrän han tog initiativ till invasionsförsök i en rad grannländer t.ex Panama, Venezuela, Nicaragua, Guatemala, Dominikanska Republiken och Haiti. Oftast rörde det sig om en liten grupp kubaner med någon enstaka medlem av den nationalitet från det land som skulle invaderas. Beväpnade tog de sig med båt till respektive land där de nästan omedelbart nedkämpades. Hela upplägget var en blåkopia av landstigningen med Granma som inledde revolutionen. Hela Granma-upplägget hade ju nu förvandlats till en allmän revolutionär teori, Foco.

Numera så erkänner man öppet detta i den för några år sedan utkomna boken på Kuba: ”Secretos de generales”. Allt detta ledde naturligtvis till problem för Kuba och att de diplomatiska förbindelserna tidvis bröts med en del länder. Konstigt vore det ju annars, hur kan man ha diplomatiska förbindelser i ett land samtidigt som man skickar in väpnad trupp i det samma för att störta dess regim? Sovjet insåg tidigt detta problem och försökte med tricket att separera diplomatin (som hade hand om de vänskapliga förbindelserna) och Komintern (som hade hand om världsrevolutionen). När inte detta visade sig trovärdigt så la man till slut ner Komintern. Flera amerikanska presidenter, tex Carter och Clinton, har försökt bryta blockaden mot Kuba, varje gång har dessa försök havererat pga Kubas revolutionära aktiviteter på någon kontinent. Som tidigare sagt så stödjer USA på samma sätt sina ”freedomfighters” närhelst och varhelst de passar dem men det kallar vi ju normalt imperialism. Sedan hade Che och Fidel skilja uppfattningar i en mängd frågor, bl.a när det gäller Sovjet där Che närmade sig den maoistiska hållningen. Konflikten dem emellan löstes genom att Che skickades till Bolivia.

Att Bolivias folk (och Bolivias kommunistparti) inte förstod att de höll på att bli befriade från USA-imperialismen bekymrade ju inte läkaren Che, franske filosofen Regis Debray eller STASI-agenten Tamara Bunke där de höll sig gömda i Bolivias djungel. Bolivias folk var helt enkelt inte tillräckligt upplysta tyckte Che och hans vänner men enligt FOCO-teorin så räckte det med en handfull beväpnade unga revolutionärer att gnistan skulle tändas. Likheten med hur Baader-Meinhof resonerade på sin tid är slående.

Som Dan säger så svängde inställningen till Sovjet och Moskvapartierna kraftigt. Fidel betraktades från början som en småborgerlig äventyrare av Moskva samtidigt som det moskvaorienterade kommunistpartiet satt i Batistas regering. Fidel upplöste därför nästan direkt kommunistpartiet efter revolutionen och fängslade några ledande medlemmar. Inte förrän 6 år senare upprättades ett nytt kommunistparti efter Fidels egen design. Däremellan låg Kubakrisen som försämrade relationerna ytterligare. Och för att vara krass, varför skulle Chrustjev ta hänsyn till en 35 årig äventyrare på ett litet örike i Karibien när han stod inför risken att få ett atomkrig på halsen som kunnat radera ut mänskligheten?

Eftersom jag själv bor i Colombia är jag mest berörd av vilket elände för miljontals colombianer som de Kuba-stödda ELN ställt till med. De är självklart bara en relativt liten grupp och delar ansvaret med FARC, paramilitärer, regeringar och arme. Det pågår ju tidvis en fredsprocess även med ELN efter mer än 50 års dödande, kidnappningar och narkotikasmuggling som denna Kuba-stödda gerilla varit ansvariga för. Här spelar Kuba nu äntligen en viktig och positiv roll för att få tillstånd fred. Men inget fredsavtal kommer att undertecknas med ELN om dessa inte erkänner sitt del av skulden till de brott som begåtts mot det colombianska folket. (ELN bildades på Kuba som ”Pro Liberation Brigade José Antonio Galán” bestående av colombianska studenter som reste till ön på ett stipendium från Fidel.

Om kubanerna begränsat sig till att ge frihet, hälsa och utbildning till sitt eget folk utan väpnad inblandning i mängder av länder i Afrika och Latinamerika hade de varit ett positivt exempel de förtryckta folken som inspiration så att de kunnat genomföra sina egna revolutioner på hemmaplan. Istället fick Kuba invasionsförsök och en förödande blockad. Bara med hjälp av Sovjet lyckades man överleva. När den "speciella perioden" som Benny beskriver var det knappt de överlevde. Sen kom Venezuela som en ny räddare i nöden. Frågan är hur Kuba klarar ett totalt sammanbrott för Venezuelas ekonomi?
Citera
+4 #2 Zoltan Tiroler 2018-08-09 12:59
Det är aktivism, inte missmod vi behöver

Det är lätt att tänka sig att Bennys text leder till uppgivenhet och missmod bland vänsterläsare. Det är definitivt vad vi minst behöver i dessa tider. Jag vill därför kommentera texten.

• Att Kuba kastades in i en extrem kris efter Sovjetblockets fall är ingen som förnekar. Kuba kastades in i en krigsekonomi, det som kallas ”Specialperioden”. Ja, folk var hungriga, men ingen tilläts svälta ihjäl. Akademiska avhandlingar visar att kubanerna klarade sig bättre än öststaterna och Ryssland. Dessa följde IMF:s och Världsbankens recept, med vådliga konsekvenser för invånarna. (Mer om detta kan man hitta på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida).
• Ja, ekonomin är snedvriden. Som Benny skriver ”en nödvändighet på kort sikt, ohållbart i längden.” Det var nödvändigt för att skydda de svagaste. Det är också därför man dröjt med reformer som undanröjer snedvridningen. Man vill inte att någon ska hamna utanför. Reformer för att komma tillrätta med detta är på gång, men man hastar långsamt. Väl medveten om att varje liten blotta omedelbart utnyttjas av landets mäktiga fiender.
• Det är poänglöst att tala om inkomster om man inte talar om utgifter. Löner och den personliga konsumtionen är mycket låg, medan den offentliga sektorn är stor. Den nyliberala idén är att stat och skatter enbart ska stå för våldsapparaten; militär, polis, domstolar och fängelser. Se på USA. Sverige på 1970-talet och Kuba idag ligger i andra änden på skalan. Sedan ska man komma ihåg att alla kubaner, genom ransoneringssystemet, har i princip gratis tillgång till basvaror. Inte så att det räcker, men till stor del. Man betalar inga hyror och ingen skatt (skatt införs nu för privata företagare). Utbildning och sjukvård är gratis. El, telefon, vatten, transporter, kulturevenemang mm är extremt billigt. Detta måste man ha med sig för att få en helhetsbild och inte enbart fokusera på de (alltför) låga lönerna.
• Olyckligtvis har klassklyftorna vuxit. Men det gäller att ha proportionerna klart för sig. Man kommer ur en extrem jämlikhet och också idag är klasskillnaderna långt ifrån vad de är i resten av världsdelen. Och myndigheterna är mycket bestämda på att inte tillåta stora privata förmögenheter växa fram. Inga affärskedjor tillåts och du kan bara ha en kommersiell verksamhet. Just nu råder stopp för nyetableringar för att man bättre ska kunna reglera den privata företagsamheten.
• Benny talar om klyftorna mellan stad och landsbygd. Här är ju det intressanta att bönderna i Kuba hör till de grupper som har det bäst. Det i klar kontrast till övriga världsdelen där bönderna är de som har det allra sämst och flyr in till städerna. Kuba försöker uppmuntra jordbruket med fördelaktiga villkor. Därmed inte sagt att det inte finns usla bostäder på landet.
• Vi är säkert överens om att krig är ett helvete. Det är lätt för mig att säga från min bekväma stol, men faktum är att Kubas insats för södra Afrikas oberoende och frihet från apartheid inte kan överskattas. Kubas engagemang var avgörande och helt nödvändigt för att nå målet. Det finns ingen liknande, osjälvisk insats i världshistorien. För detta bör Kuba ihågkommas och hyllas. Något som många i Afrika gör. Inte för inte var Raul Castro, från det lilla Kuba, den mest populäre gästen i samband med Nelson Mandelas begravning.
• Jag förvånas över beskrivningen av demonstrationen. Detta, att hindra deltagare, är inget normalt. Det visas ju av kubanernas reaktioner i Bennys reportage. Hade det varit normalt, hade de inte gått dit. Jag har själv deltagit i flera demonstrationer i Kuba och känner inte alls igen beteendet, som borde ha någon förklaring. (Tråkigt att den inte förmedlades).

Det finns många brister i Kuba. En del självförvållade och en del orsakade av den fientliga och kapitalistiska omvärld man lever i. En kapitalistisk omvärld kubanerna varken valt eller önskat. Inte den omvärld som revolutionärerna drömde om när de tågade in i Havanna 1 januari 1959. Samtidigt måste vi inse vad som skulle hända om det kubanska exemplet skulle försvinna. Då skulle den fria utbildningen (det bästa i Latinamerika enligt Världsbanken) och hälsovården (helt otroligt enligt USA:s New England Journal of Medicine) gå samma väg. De friska och välutbildade kubanerna skulle successivt ersättas av det vi ser i resten av Latinamerika. Vi skulle se ökad barnadödlighet och minskad medellivslängd. Den sociala otryggheten skulle öka. Droger och våldsam kriminalitet komma in. Klassklyftorna explodera. Barn hungra. (FN: ”Kuba är ett föredöme när det gäller att bekämpa hunger, med 0 procents undernäring bland barn. Ett föredöme när det gäller skydd av barn.” Gatubarn skulle åter höra till stadsbilden. Utomrättsliga avrättningar, mord på politiker, sociala ledare och journalister skulle bli vardag. Det småskaliga, ekologiska jordbruket, enligt Världsnaturfonden det bästa i världen, skulle ersättas av kapitalistisk stordrift.

Vi ska inte heller glömma vad det skulle innebära för de fler än fyra miljoner fattiga som gratis opererats för ögonsjukdomar i en lång rad länder. Människor som åter kan se sina barn, utföra ett arbete och se sin omvärld. Eller vad det skulle innebära för de flera miljoner som behandlats av kubanska läkare i avlägsna områden, de flera miljoner som lärt sig läsa och skriva med kubansk hjälp. Ofattbart nog: Lilla Kuba står ensamt för en tredjedel (!) av allt hälsobistånd i världen. Kuba lägger ca 6,7 procent av sin BNP på internationellt bistånd. Det är ca 7 gånger så mycket som nr två i världen. Man kan tycka (vilket en del kubaner gör) att landet skulle lägga resurserna på sina egna problem. Så har inte landets ledning sett på saken, utan den internationella solidariteten är något av revolutionens adelsmärke.

Vi inom vänstern behöver Kuba och Kuba behöver vår solidaritet. Istället för missmod och uppgivenhet vill jag uppmana till medlemskap i Svensk-Kubanska Föreningen som ett sätt att hylla Kuba, som i 60 år stått emot de ständigt pågående försöken att knäcka det. En egentligen ofattbar bedrift som få, om något, land skulle klarat. Läs mer på www.svensk-kubanska.se

Zoltan Tiroler, ordförande i Svensk-Kubanska Föreningen
Citera
+2 #1 Dan Israel 2018-08-09 12:54
Benny Andersson resebrev från Kuba är intressanta och ger en nyanserad bild av den komplicerade situation som den kubanska revolutionen befinner sig i. Jag tycker också att det är bra att han påpekar SKP:s felaktiga kritik av de kubanska militärinsatserna för att försvara Angola mot den sydafrikanska apartheidregimens försök att störta MPLA-regimen. Men han förenklar när han skriver: "Men vilket val hade den nya revolutionära regeringen i Havanna i början av 1960-talet, när Förenta Staterna blockerade och hotade med invasion? Det fanns bara en lika stor kille på skolgården att söka hjälp från. En hjälp som hade sitt pris – den sovjetiska modellen antogs som förebild och monokulturen i ekonomin, med sockerexporten i centrum, blev kvar.”

Så ser faktiskt inte historien ut. Tvärtom sökte Kuba sig en egen väg.

När Sovjet drog tillbaka sina missiler vid krisen 1962 blev kubanerna med rätta upprörda och förbannade. De behöll relationerna med Sovjetunionen men de var ansträngda. De intog en helt annan ståndpunkt när det gällde de förtryckta folkens väpnade kamp mot imperialismen än Sovjet och revisionistpartierna. Det syntes i det starka stödet, fr.a. ideologiskt, till vietnameserna kamp, men också i stödet till de progressiva krafterna i Kongo efter att Lumumba mördats och till Angola. Särskilt ansträngda blev relationerna till revisionistpartierna i Latinamerika, när kubanerna förespråkade en väpnad revolution på hela den sydamerikanska kontinenten, Ja, det ledde faktiskt till brott med flera av revisionistpartierna.

Kubanerna var från 1962 helt medvetna om att Sovjet inte var något att luta sig emot utan att lösningen för dem var att återknyta kontakterna med den sydamerikanska kontinenten. Endast så kunde man lösgöra sig ur USA-imperialismens grepp och blockad. Och jag tror att det är ur detta perspektiv man ska betrakta Che Guevaras misslyckade försök att skapa en guerillarörelse i Bolivia och kubanernas voluntarism och försök att ideologisera den väpnade kampen som viktigare än partiet. Foco-teorin som bl.a. Regis Debray utvecklade påminde på ett sätt om Maos tes att politisk makt växer ur en gevärspipa, men samtidigt ställde den Mao på huvudet. Istället för att partiet skulle leda geväret skulle den väpnade kampen skapa partiet.

Det är först efter Ches död i oktober 1967 som man omorienterar sig med vändpunkt vid invasionen i Tjeckoslovakien, då Fidel till allas förvåning slöt upp på Warszawapaktens sida, om än med vissa förbehåll. Och vad gäller satsningen på sockret som den enda och viktigaste produktionsfaktorn var Che helt emot det och förespråkade istället en industriell utveckling.
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.