Bild: Robert Nyberg

Den svenska välfärdsstaten är hotad. Det konstaterar vänsterdebattören Ann Charlott Altstadt i Göteborgs-Posten den 21 april, i en krönika som citeras av bland annat Proletären1. Enligt Altstadt har hotet att göra med den demografiska utvecklingen, med det faktum att ”vi var 8 miljoner 1970, passerade 9 miljoner 2004, men blev 10 miljoner redan 2017 och är 11 miljoner 2026”.

Varför detta invånarantal skulle vara oförenligt med en fungerande välfärdsstat är inte helt tydligt. Enligt Altstadt tycks det ha att göra med invandringen. Hon hänvisar till det faktum att invandringen från utomeuropeiska länder står för 418 589 av den förväntade befolkningstillväxten. Detta, förklarar hon, är grupper som ”på grund av låg utbildning redan idag är kraftigt överrepresenterade ifråga om arbetslöshet, ekonomiskt bistånd och låga inkomster”.

Altstadts argumentation innehåller ingenting nytt. Att arbetslösheten skulle bero på arbetarnas låga utbildning är retorik som hon övertagit från arbetsköparna. Att välfärden skulle stå i ett omvänt förhållande till arbetarnas antal är en ännu äldre myt. Denna myt har för länge sedan blivit motbevisad både i teorin och i praktiken. Trots detta lever den ännu vidare i medelklassens medvetande. Medlemmarna av denna klass har i alla tider föredragit att skylla arbetarnas situation på arbetarna själva.

Idén om att arbetarnas välfärd står i motsats till befolkningstillväxten är lika gammal som kapitalismen själv. Den utgjorde kärnan i såväl Malthus befolkningsteori som den vulgärekonomiska teorin om ”lönefonden”, vilka bägge var populära inom medelklassen i 1800-talets England. Enligt den senare teorin finns i varje samhälle en begränsad mängd kapital tillgänglig för att betala arbetarnas löner. Löne- och anställningsnivåer bestäms därför aritmetiskt av förhållandet mellan arbetarnas antal och storleken av denna ”lönefond”. Därav följer att arbetarklassen omöjligt kan förbättra sin position under kapitalismen, annat än genom att begränsa sitt eget antal.

Teorin om ”lönefonden” blev grundligt motbevisad av Marx, som invände att varken mängden eller fördelningen av samhällets ekonomiska resurser är konstanta, utan tvärtom föränderliga storheter. I praktiken blev den senare motbevisad av historien, det vill säga av klasskampen.

Altstadt gör sig skyldig till samma teoretiska misstag. Befolkningens storlek är den föränderliga variabeln i hennes analys. När välfärdsstaten försämras måste det följaktligen bero på att befolkningen växer. Att samhällets ekonomiska resurser också har vuxit under samma tidsperiod väljer hon däremot att bortse från. Genom att bortse från fördelningen av dessa resurser blir frågan om välfärdsstatens storlek istället till en fråga om befolkningstillväxt (läs: invandring).

En sådan analys är inte bara teoretiskt oriktig, utan även skadlig i praktiken. Att välfärden inte skulle räcka till alla, innebär att någon måste bli utan. Denna någon är aldrig en själv, utan alltid någon annan. I ett samhälle som styrs av en ekonomisk och politisk elit leder det alltid till någon form av repression mot de svagare delarna av befolkningen.

Faktum är att välfärdsstatens storlek i själva verket är en fråga om klasskamp. Det verkliga hotet mot välfärdsstaten är inte invandringen, utan den borgerliga politiken. Det är den som i decennier har dränerat välfärdsstaten på resurser genom privatiseringar och skattesänkningar. Det är kapitalisterna som har tömt välfärdsstaten på pengar genom skatteflykt och vinster i välfärden. Finns det någon del av befolkningen som vi kan avvara så är det nog dem.

 

Not 1: Pappersutgåvan av Proletären under kolumnen ”Korthugget”

Kommentarer

0 #3 Margret Stab 2018-05-28 16:17
Sen kapitalismen finns har den skapat överbefolkning, helt oberoende av vilket antal människor som just nu befolkar jorden eller Sverige. De naturliga hindren för livsmedelsproduktion är sedan länge övervunna; tekniskt sett vore det absolut inte nåt problem att säkra livsuppehället för alla människor. Det bestrider inte heller experterna i UNO, UNICEF, Världsbanken, etc; institutioner som tagit på sig ansvaret att sköta om eländet i världen. Skulle inte diskrepansen mellan elände och naturbehärskning vara en förintande dom över den ekonomi som härskar?
Nej, marknadsekonomin är i kapitalismens tankevärld a) den ekonomi som skulle motsvara människans natur bäst och b) så komplicerad att den inte duger till något så enkelt som att ta vara på tekniska möjligheter för att planera produktionen och fördelningen av allt som behövs!
Kapitalismens förespråkare hävdar visserligen oförtrutet, att detta produktionssätt i sista hand skulle syfta på att förse människor optimalt med allting de behöver, bara folk inser att offer fordras om det ska fungera, nämligen av de människor som påståtts ska försörjas och som är beroende av näringslivets profiter. Resultatet är att arbetslösa blir en börda i samhället. Absurt? Kanske det – men det är en absurditet med system, som gäller i hela världen.
Meningen med den fria marknadsekonomin är som bekant mera tillväxt och det som ska växa så obegränsat är ingen hemlighet: inte livsmedlen utan företagsägarnas profiter och de kan i dagets läge endast växa på världsmarknaden. Att göra pengar av pengar, det är den helt banala innebörden av den tillväxt som alltid önskas och främjas, kapitalets begrepp, det som detta produktionssätt har fått namnet av. I kapitalismen är pengar ändamålet som allting måste underordna sig – även folks livsuppehälle. Arbete är identiskt med att tjäna främmande rikedom. Detta sammanhang gäller så uteslutande, att det fungerar baklänges också: Där kapital behöver lönarbete, dit drar de till sig sina löntagare; där kapital ackumulerar växer befolkningen. Kapitalistisk efterfrågan av arbetskrafter skapar internationellt moderna folkvandringar: storstäder och avfolkade områden.
0 #2 Margret Stab 2018-05-28 16:03
Jonathan: Att det är den borgerliga politiken "som i decennier har dränerat välfärdsstaten på resurser genom privatiseringar och skattesänkningar. Det är kapitalisterna som har tömt välfärdsstaten på pengar genom skatteflykt och vinster i välfärden", är å ena sidan sant.
Men: Inget principiellt har förändrats sen Malthus och Marx. Det kapitalistiska produktionssättet är genomdrivet i hela världen, varför dimensionen av „överbefolkning“ har växt enormt.
Det kapitalistiska produktionssättet har skiljt människorna från varje slags traditionell subsistens och från alla naturliga livsbetingelser och har i stället gjort människosläktet beroende av kapitalismens villkor och behov. Människors livsmedelförsörjning är inte längre beroende av en begränsad natur (agrarproduktionen är underordnad världsmarknadens kriterier – om, hur mycket och vilka livsmedel som produceras och till vilket pris de säljes på marknaderna, det bestäms på råvarubörserna, på Eus agrarkommission o.a.) och inte längre av torka- och andra naturkatastrofer. Företagarnas behov av lönearbete sörjer för att en viss BEfolkning finns: att utnyttja betalt arbete effektivt är ett konkurrensmedel som periodiskt gör arbetskrafter överflödiga, skaparÖVERbefolkning.
D
0 #1 Fred Torssander 2018-05-27 18:19
Att arbetarklassens storlek i förhållande till antalet tillgängliga arbetstillfällen avgör deras lönenivå konstaterade däremot Karl Marx. I Kapitalet band 1. Där står faktiskt uttryckligen att: "I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Arbetslönen bestämmes alltså inte av förändringar i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av de växlande proportionerna mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén genom ökning och minskning av överbefolkningens relativa antal..."
Marx skrev visserligen detta innan det förekom någon så kallad välfärdsstat. Och i fall den kapitalistiska staten har avskaffats i Sverige är saken givetvis en helt annan.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.