En rädsla har gjort sig allt bredare i föreningslivet. Det har blivit viktigare att försöka anpassa sig till förmodade hot mot bidrag eller negativ publicitet än att hålla samman. Det har skadat yttrandefriheten som ytterst grundar sig på vår kollektiva förmåga att försvara den och utveckla den genom demokratisk organisering av folkrörelser.

Om ABF fullföljt sitt beslut att ställa in ett möte om Marx och revolution 5 maj på 200 årsdagen av hans födelse hade det varit en internationell skandal. Betydelsen av Marx för arbetarrörelsen och samhället kan knappast överskattas. Från tysk TV till Svenska Dagbladet blir hans tankar grundligt presenterade och diskuterade. ”Marxismen nöjde sig inte med att beskriva den kvardröjande noden. Den gav oss också̊ en förklaring till orsakerna. Det var det som gav åt marxismen dess politiska slagkraft. Den utgjorde en grund att bygga politisk aktivitet på.” skriver Tage Erlander om Karl Marx. Rickard Sandler, grundaren av ABF kunde ha skrivit samma sak. Han författade socialdemokraternas marxistiskt inspirerade partiprogram 1920 och översatte Marx livsverk Das Kapital till svenska. 

Att en tjänsteman på ABF huset i Stockholm är så obildad att han ställde in det utannonserade möte om Marx med Clartéförbundet och Arbetarbildning som arrangörer kunde knappast leda till något annat än att ABF backade. Under hänvisning till att det rörde sig om ett missförstånd och med bilder med ett hjärta mellan ABF:s logotyp och foto av Marx söker man på allvar markera att det som skett var ett misstag. Clarté vidhåller att det var temat Marx och revolution som gjorde att ABF först ställde in mötet och inget missförstånd men ser fram emot fortsatt samarbete med ABF när det nu står klart att Marx är ett välkommet tema.

Clarté gör också något som är ännu viktigare. På sin blogg skriver förbundet: ”Clarté kommer att fortsätta diskutera och undersöka hur de senaste årens högerförskjutning av den politiska debatten, hopklumpandet av vitt skilda tankevärldar som 'extremism', tillsammans med ökade hot och påtryckningar från nyhöger- och nazist-grupper har påverkat förutsättningarna för det bredare samhällssamtalet.” Därmed väljer Clarté att se det som skett i ett bredare perspektiv och inte en enskild händelse eller undantag. 

Det öppnar för en bredare kritik av det fenomen som inställandet av arangemanget 5 maj kan ses som uttryck för. Clarté ställer i centrum för sin analys av hur samhällsklimatet påverkas genom ihopklumpandet av vad som benämns som ”extremism”. Det är en bra utgångspunkt.

Utestängningen från privilegierade platser i offentligheten som kommunala lokaler eller medier med stor spridning sker alltmer systematiskt i Sverige. Inte minst ABF har gått i bräschen för detta. När liberalen Fredrik Malm gick till kritik mot att Syriensolidaritet tilläts vara med på Socialistiskt forum 2012 backade ABF omedelbart med den resterande vänstern på forumets goda minne. Utestängningen har sedan dess fortsatt och utvidgats också till att gälla solidaritet med Jemen. Man undrar vad de resterande vänsterorganisationerna tänker när inte ens ett bokbord tillåts för de som ABF ser som för extrema – Det är så skönt at tillhöra de godkända, att inte tillhöra den där hemska ytterkanten?

Att utmåla rörelser som motsätter sig svensk utrikespolitik som extremister har blivit ett giltigt skäl för ABF på andra orter att ställa in redan annonserade program. När en fotoutställning om Odessamassakern skulle visas i samverkan med ABF i Malmö och Helsingborg 2015 ställdes den plötsligt in. Ukrainska organisationer jämställde personen som överlevt mordbranden och sammanställt fotona med Al Qaida och ISIS. Försvarshögerns anhängare ansåg att den var rysk propaganda. Att de som sökt skydd i fackföreningshuset värnat om demokratiska rättigheten att söka stöd för en folkomröstning om ett federalt styre var inte intressant, här skulle ingen överlevare efter en fascistisk mordbrand släppas fram. Utan att ge arrangörerna rätten att försvara sig mot de grova anklagelserna togs programpunkten bort, i Malmö utan att ens meddela på annat sätt än att den försvann som om den aldrig funnits där från ABF:s hemsida, i Helsingborg meddelades att utställningen inte blev av på biblioteket. 

Nu finns en öppning att ta vara på. Om inte Clarté gör det får andra göra det. Ett uttalande av ordföranden för Clartéförbundet Daniel Hedlund gör att man kan fråga sig om organisationen tar uppgörelsen med dagens samhällsklimat på allvar. Är man beredd att stå upp för rörelser som i handling söker genomföra den samhällsomvandling som Marx gärna ser. 

I ETC uppges att Hedlund sagt att ”Enligt vårt principprogram verkar vi för socialism och i en demokratisk tradition. Men vi måste kunna ha en intellektuell diskussion om hur revolutionära stämningar i historien verkat för demokratins genombrott.” för att avsluta med ”Det är ingen i Clarté som argumenterar för en väpnad revolution i Sverige.”

Med detta tycks Clarté helt ansluta sig till den godkända oppositionens skara och den liberala statens och ABFs demokratisyn. Här handlar demokrati i antimarxistisk anda om ett formellt system som får sitt genombrott i ett dimmigt förflutet. Sedan ska det skyddas från den typ av revolutionära stämningar som folkrörelser med arbetande människor på landet och i staden fortfarande kan känna. 

Med eftertryck gör Daniel Hedlund klart att ingen i Clarté argumenterar för väpnad revolution i Sverige. Hur kan han veta det undrar man? Clarté använder sig knappast av samma ökända metoder som många vänsterorganisationer gjorde på 1970-talet med självkritik inför kamraterna när avvikelser från den rätta läran misstänktes. Utsträcker han det dessutom till Arbetarbildning som ABF enligt ETC artikeln uttryckligen anser skriver ordet revolution alltför många gånger på sin hemsida?

Arbetarbildning beskriver sig själv som en revolutionär organisation som huvudsakligen arbetar men folkbildning men också med ”praktisk kamp i diverse former.” Man vill bidra till framväxten av en revolutionär rörelse. Någon skillnad mellan historia och nutid på liknande sätt som Hedlund gör sig till tals för görs inte. Något uttryckligt avståndstagande från väpnad revolution på alla medlemmars vägnar görs inte heller. Istället talas om nödvändigheten av människans befrielse från kapitalismen. Duger Arbetarbildning enligt de krav som ABF ställer kan man fråga sig. Det kanske numera krävs den självdeklaration som Hedlund gör å sina medlemmars vägnar för att av statsmakten finansierade organisationer ska känna sig nöjda.

För egen del såg jag mig själv redan på 1970-talet och gör än idag som en deltagare i en folkrörelse innan den splittrar sig i revolutionärer och reformister. För många i Clarté och närstående vänster innebar det att jag kunde betraktas som borgerlig för fyra decennier sedan. Jag var inte entydigt revolutionär och tillhörde därmed inte det renläriga avantgardet. Idag när jag menar att vi inte kan veta vad som händer i framtiden med accelererande social och ekologisk kris är jag inte entydigt reformist, något som i dagens ögon om man får tro Hedlund gör att jag intar en lika fel hållning som jag gjorde på 1970-talet men åt andra hållet ur de renläriga kappvändarnas synvinkel. Min egen hållning är mer åt det gandhianska hållet men jag vet inte på förhand om jag kommer ta avstånd från de som likt torpare och arbetare i Finland 1918 startade väpnad revolution i ett liberaldemokratiskt samhälle och blev slaktade i masskala likt kommunarderna i Paris 1871. 

Hedlunds hållning är förstås bekväm och till synes invändningsfri. Men handlar väpnad revolution om att den frammanas av idéer eller handlar det om sociala chocker i samhället där materiella villkor driver fram något som förr eller senare leder till en våldsam konfrontation. En konfrontation där det inte är de mindre privilegierades handlingar som främst styr våldsutvecklingen utan de som med våld motsätter sig en nödvändig samhällsförändring. Karl Marx var tydlig på denna punkt. Erfarenheterna av Pariskommunen menade han gjorde det nödvändigt att mer resolut försvara sig med våld nästa gång. En del av arvet efter Marx som ABF tycks vilja operera bort och grunda sin nyvunna kärlek till honom på, kanske även Clarté.

Ängslan för att inte vara till lags tillräckligt gentemot bidragsgivare eller massmedia gör att alltfler ämnen blir tabu. När det fria utbytet av erfarenheter och tankar begränsas ökar snarare risken för våldsam utveckling än när det offentliga samtalet kan ske i öppnare anda. Särskilt allvarligt är det när folkrörelsernas sammanhållning skadas. När det blir viktigare att tillhöra den godkända oppositionen och acceptera de begrepp som staten menar att vi helt ska anamma. När vi oprovocerat markerar ett avståndstagande med de ord som staten önskar sig istället för att tänka igenom vad som sägs blir vi en del av problemet. Vi öppnar för stämplingen av folkrörelser som är beredda att ägna kraft åt systemkritisk handling som extrema. Istället för att anamma den liberala statens synsätt och tolkning av ord behövs solidaritet och värnandet av det fria utbytet av folkliga erfarenheter och tankar.

-------

Daniel Hedlunds svar på Tord Björks artikel finns på Clartébloggen.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.