Lewisham '77

I den amerikanska tidskriften Catalyst nr 1/17 finns en artikel av Vivek Chibber som heter ”Rescuing Class from the Cultural Turn”. Vi ansåg den vara värd att översätta och publicera på Clartés blogg. Eftersom artikelns resonemang  på enstaka ställen inte är så lätta att följa utan förkunskaper, har Niklas Eriksson och jag skrivit en förklarande inledning. Chibbers artikel finns på Clartébloggen i svensk översättning.
Det centrala problemet i Chibbers artikel handlar om relationen mellan (ekonomiska) strukturer å ena sidan och människors medvetanden och handlingar å den ena. I vilken utsträckning och på vilka sätt kan de förstnämnda sägas bestämma, eller påverka, de sistnämnda två? Marxistiska historiker som Robert Brenner, Ellen Meiksins Wood och andra som tilhör den riktning som de grundat och som brukar kallas för politisk marxism har riktat en förödande kritik mot den ekonomiska determinism och olika stadieteorier som har dominerat inom den sk ortodoxa marxismen. Från helt andra utgångspunkter utvecklade den sene Jean – Paul Sartre en liknande kritik i verk som ”Question de Méthode” och ”Critique de la Raison Dialectique”. Tyvärr kom Sartres banbrytande kritik av den ortodoxa, deterministiska marxismen i sovjetisk tappning att hamna i skuggan av Althusserskolans försök att restaurera ortodoxin. I vår inledning går vi helt förbi Sartres och andras försök att hantera problemen. Jag nämner det här bara för att klargöra att det finns betydligt mer att säga om denna för marxismens och samhällsvetenskapen så centrala problematik.
/ Benny Andersson

Enligt marxistisk teori bestäms människors medvetande av deras ställning i produktionen. Exploatering och förtryck borde med nödvändighet leda till ett klassmedvetande och klassformering hos arbetarna. Men under 1900-talet blev det allt mer uppenbart att det inte finns något enkelt kausalt samband mellan produktionsförhållanden och klassmedvetande. Den historiska erfarenheten visar att arbetarnas identifiering med sin klass snarare är undantag än regel. Därför är frånvaron av klassmedvetande inte någon avvikelse från normen utan snarare själva normen.

Detta faktum hotade den marxistiska teorins förklaringsvärde och därmed dess teoretiska och politiska legitimitet. Istället för att söka förklaringar i termer av materiella intressen och klass, tenderar dagens politiska debattörer och akademiska forskare att söka dem i kulturella och ideologiska termer. En som tagit detta problem på allvar är den samtida marxisten Vivek Chibber.  I en längre artikel i den amerikanska tidskriften Catalyst analyserar han den kulturella vändningen bland progressiva intellektuella och försöker lägga grunden till en utvecklad materialistisk analys av sambandet mellan klassposition och medvetande.[1]

Den klassiska materialistiska klassteorin har präglats av determinism. När väl klasstrukturen har identifierats antas den också skapa en uppsättning specifika intressen. Rationella aktörer förväntas driva sina intressen kollektivt genom klasskamp. Strukturer ges därför en kausal kraft att skapa både medvetenhet om klassintressen och önskan om att driva dem kollektivt. Men detta får det att framstå som att utvecklandet av klassmedvetande existerar utanför kulturen, så att ekonomiska agenter styrs utifrån en rationalitet utan koppling till deras identitet eller moraliska värderingar. Som många kritiker har påpekat är inte en sådan föreställning om social struktur hållbar. Strukturer kan bara påverka människors handlingar via deras medvetanden. Klasshandling är i lika hög grad som varje annan social praxis stöpt i mening och värderingar. Enligt företrädare för den kulturalistiska vändningen som idag intar en dominerande position inom samhällsvetenskaperna och humaniora, är social handling i grunden meningsorienterad. Det innebär att den inte direkt bestäms av individernas strukturella klassposition, utan av deras subjektiva tolkning av sin sociala situation och därmed också av deras kultur.

Chibber instämmer i detta: klassrelationer och klassintressen kan bara verka via individernas medvetna tolkning av sin situation och av sina intressen. Men han påpekar samtidigt att klassrelationer skiljer sig från de flesta andra former av struktur. Många sociala relationer är beroende av att individerna väljer att identifiera sig med en specifik roll, till exempel religiös tillhörighet. Sådana strukturer är alltså godtyckliga i den meningen att de kan väljas eller väljas bort av individerna. Men klasser och klassintressen kan inte väljas bort. De är inte kulturella skapelser, utan rotade i universella biologiska behov, som behovet av mat och sökandet efter existensvillkor som säkrar individernas överlevnad. Denna universella materiella grund kommer att utöva ett bestämmande inflytande över individernas tänkande, deras meningsorientering. I en kapitalistisk struktur bestäms både proletärens och kapitalistens meningsorientering av deras strukturella placering i produktionen.

Här pekar Chibber på en svaghet hos de teoretiker som velat ta steget över från att hävda att kultur och ideologi spelar en roll för hur människor väljer att handla till att de skulle vara de enda förklarande faktorerna, dvs till ren idealism. Om kulturella skillnader och subjektiva tolkningar är det enda som spelar någon roll, hur kommer det sig då att kapitalistismen har kunnat sprida sig och slå rot i de flesta av världens länder, oavsett dessas kulturella säregenheter? Enligt Chibber beror detta på att både arbetare och kapitalister tvingas anpassa sin normativa orientering – värderingar, mål, etik etc. – till den sociala struktur som de är inbäddade i (vare sig de är hinduer, muslimer, anhängare av konfucianismen eller protestanter). Inte tvärt om som det är med många andra sociala relationer. Det kommer därför att ske ett slags selektionsprocess som sållar bort de normativa inriktningar som krockar med de regler som den kapitalistiska reproduktionen förutsätter och detta gäller såväl för proletären som för kapitalisten.

Klassituationen binder samman de båda aktörerna i ett konfliktfyllt förhållande. Om kapitalisterna ska förbli konkurrenskraftiga, måste de konstant sträva efter att få ut maximalt från sina anställda till minsta möjliga kostnad. Arbetarna å sin sida strävar efter att öka sin ersättning och samtidigt hålla nere den ansträngning som krävs för detta. Denna konflikt kan ta många former. Marx gjorde den välkända förutsägelsen att arbetarna skulle inse fördelarna av att kollektivt driva sina gemensamma intressen och sluta sig samman i organisationer. Deras strukturella placering skulle således resultera i en process av kollektivt identitetsskapande. Detta beskrev Marx kärnfullt som övergången från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig.

Det har funnits perioder och situationer då arbetare har slutit sig samman på ett sätt som sammanfaller med Marx förutsägelser, men det har funnits långa perioder genom historien där vi kunnat observera motsatsen – inga konflikter utan stabilitet. Utmaningen för en materialistisk teori är att visa hur det kan komma sig att arbetarnas klassposition, under vissa omständigheter, kan göra dem benägna att samla sig runt en strategi för kollektivt motstånd medan den andra gånger motiverar dem till en strategi för individuell anpassning. Klassmedvetande, och formerna för motstånd som är kopplat till det, kan förstås som en produkt av mycket speciella förhållanden, som kan behöva skapas och upprätthållas snarare än antas falla på plats genom en intern logik sprungen ur klasstrukturen. Frånvaron av klassmedvetande hos arbetarna, och de sporadiska och flyktiga utbrotten av klasskonflikter kan ses som helt konsistenta med en klassanalys av kapitalismen snarare än en indikation på minskande betydelse av klass.

Nyckeln till klassformeringens gåta är att optimistiska prognoser, liknande Marx’, även då de presenteras i ett försvarbart kausalt språk, hoppar över ett avgörande steg. De fokuserar på de kausala mekanismer som kan driva arbetarna till klassorganisering men missar de aspekter av klasstrukturen som verkar mot detta handlingsförlopp. Men en central egenskap hos den kapitalistiska klasstrukturen är att arbetarna ofta kommer att finna att försök att hitta individualistiska lösningar på problemen är mindre förknippade med risker än en som förlitar sig på kollektiv organisering.

Skälet är att det finns olika slags hinder inbyggda i klasstrukturen som motiverar arbetarna till att handla individualistiskt istället för kollektivt. Ett är kapitalistklassens enorma maktövertag gentemot de enskilda arbetarna. De kortsiktiga kostnaderna för att handla kollektivt kan bli så höga att de hotar den enskildes försörjningsmöjligheter och ekonomiska trygghet. Chanserna att drabbas av sådana kostnader är avsevärda, eftersom  arbetsköparna lägger ner stora ansträngningar på att övervaka och få bort anställda som visar tecken på att försöka bygga klassorganisationer. I det långa loppet tjänar arbetarna naturligtvis på att organisera sig. Men i det korta perspektivet kan risken att utsättas för kapitalisternas repression och motåtgärder leda till de avstår. Ett annat hinder finns i de inbyggda motsättningarna mellan individuell nytta och kollektiv handling. Till exempel att det för den enskilde kan löna sig att agera fripassagerare och låta andra stå för kampen och riskerna. Resultatet blir att ansträngningarna att bygga föreningsmakt måste ske i kamp mot en konstant tendens hos arbetarna att avstå från att delta.

De mekanismer som Chibber beskriver är alla en del av klasstrukturen. De förstärker atomiseringen på arbetsmarknaden och försvagar impulsen till kollektiv handling och klassmedvetande. Därmed hjälper de till att lösa en av de svåraste frågorna inom socialvetenskaperna – hur kan ett socialt system så potentiellt explosivt som kapitalismen förbli stabilt över tid? Ett skäl är att dess klasstruktur förstärker dess stabilitet genom att göra individuell reproduktion mer tilltalande än organiserat motstånd. Klassantagonism skulle göra kapitalismen instabil om det var en självklarhet för arbetarna att sluta sig samman, bygga bärkraftiga organisationer för att driva sina intressen och hota kapitalistklassens politiska makt. Men hindren som beskrivits ovan gör det mer attraktivt för arbetarna att undvika kollektiva strategier och istället välja individualiserat försvar av sina intressen.

Istället för att behöva svara på varför klasstrukturen misslyckats att driva arbetarna till klasskamp är utmaningen att förklara hur och under vilka omständigheter arbetarklassen väljer att handla kollektivt. Här anser Chibber att kulturella faktorer som kan leda till ett förändrat tänkande spelar en avgörande roll.

Kollektiva former av klassmedvetande uppstår när arbetarna prövar kollektiva strategier för att försvara sitt välbefinnande istället för de individualiserade metoderna som vanligtvis är mer attraktiva. Detta kräver i sin tur att mekanismerna som förhindrar kollektiv organisering är försvagade och/eller att arbetarnas villighet att utsätta sig för de uppoffringar som krävs för att handla kollektivt har ökat. Den sistnämnda förändringen förutsätter ändringar i arbetarnas sätt att tänka – från ett indivdualistiskt till ett kollektivt och solidariskt. Och det är i skapandet av sådana ändrade tankemönster som kulturella och ideologiska faktorer spelar en avgörande roll.

Chibber understryker här två punkter. För det första, förutsätter skapandet av ett  solidarisk tänkesätt vanligtvis medveten intervention – den är inte automatiskt genererad av klasstrukturen. Skapandet av formella organisationer som fackföreningar och politiska partier utgör starka former av sådan kulturell och ideologisk intervention. Sådana organisationer länkar samman arbetarnas kollektiva strävan för sin välfärd med ett kollektivt beslutsfattande om strategi.  Spontan empati och informella rutiner skapar ett visst förtroende mellan arbetarna men erbjuder ingen pålitlig mekanism för att koordinera deras handlingar. Organisationer tillhandahåller en grund för större förtroende och koordinering eftersom de är uppbackade av ett institutionellt löfte om stöd till sina medlemmar.

För det andra, även om skapandet av en klassidentitet är en form av ideologisk och kulturell kamp som resulterar i ändrade tankemönster så är det inte en godtycklig social konstruktion. Den bygger på och fortsätter att vara bestämd av materiella intressen. Även när arbetare handlar med en känsla av förpliktelser mot sina arbetskamraters välfärd ersätter detta sällan omtanken om det egna välbefinnandet. Viljan att ta risker och göra uppoffringar för ett kollektivt mål övergår inte till fullkomlig altruism.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att klassidentiteter inte är en naturlig eller nödvändig följd av klasstrukturer. Klassformering förutsätter en ständigt pågående process av kulturell och ideologisk kamp, men dess effektivitet beror på hur väl den är anpassad till arbetarnas materiella intressen. /

1) https://catalyst-journal.com/vol1/no1/cultural-turn-vivek-chibber. Artikeln finns i svensk översättning på Clartés webbplats.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.