Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Nyss uppvaktade västliga företrädare Libyens ledare Muammar Gaddafi. Nu vill de bli av med honom. Det har sin förklaring.

Det finns ett ledord som numera återupprepas konstant i korridorerna i EU-kommissionen liksom inom NATO:s politiska ledning - energisäkerhet. I rapporter har man kunnat följa hur kommissionen förtvivlat försöker finna vägar att minska det europeiska beroendet av rysk olja och inte minst gas. Man målar upp hotbilder av hur Ryssland och ett alltför starkt Gazprom kan utsätta Europa för politiska påtryckningar och "chocker" (minns Ukraina för ett par år sedan), och det är riktigt att Ryssland alltmer satsar på att åter fylla rollen som energi-supermakt. Detta har lett till ett komplicerat spel från Centralasien till Östeuropa där ryska och europeiska initiativ till nya gasledningar legat i fokus. Målsättningen för EU är att, med stöd från Washington, försöka kringgå Ryssland för att minska den ryska dominansen. Men Gazprom har gjort flera framstötar med nya projekt, och EU har fått problem då den strategiskt viktiga NABUCCO-ledningen ser ut att bli kraftigt försenad och ändå inte räcker för de ökande behoven.

Men det finns en plats där korten nu blandas i en ny giv - Libyen. Sedan Gaddafi togs till nåder 2003 har omfattande europeiska och amerikanska investeringar gått i tandem i de stora libyska tillgångarna av olja, och man börjar nu på politiskt håll få upp ögonen för de stora gasreserverna. Den uttalade politiska målsättningen är att diversifiera från beroendet av Ryssland. Förhoppningar finns också på Libyen vid sidan om Algeriet som kommande transportväg för olja och gas från centrala delar av Afrika, ett för EU tryggat och helt inringat Medelhav kan snart dra in stora delar av övriga Afrika i den europeiska energisäkerhetsfrågan, precis som redan skett med Centralasien. Washington vill gärna delta, inte minst för att i sin tur säkra sitt inflytande över EU.

Men flera irritationsmoment har uppstått. Inte minst har ryska intressen dykt upp även på den nordafrikanska arenan. Med de anmärkningsvärt goda banden mellan Moskva och Rom fick Gazprom nyligen avgörande andelar i italienska ENI:s stora investeringar i Libyen, vilket naturligtvis inte gillades av de krafter som förespråkar oberoende från Ryssland. Än mer skrämselhicka fick man i Bryssel och Washington av att Gazprom 2009 utöver nya egna koncessioner erbjöd Gaddafi goda pengar för ett eget monopol på all gas och olja för export från Libyen, ett erbjudande som dock rann ut i sanden. Det har också pågått diskussioner om att Gazprom av ENI skulle förvärva en andel i den för EU strategiskt avgörande pipeline som för gas från Libyen till Italien. På samma vis ökar oron över den snabbt ökande kinsesiska närvaron i oljeindustrin runtom i Afrika, under de senaste åren även i Libyen.

7604_01.jpgBild: Hedvig Hallberg.

2010 spetsades situationen till när flera bolag som satsat på att söka efter nya oljefält, inte minst amerikanska Occidental och Chevron, började överge sina koncessioner eftersom de inte varit särskilt givande, samtidigt som Libyen enligt deras mening tog alldeles för mycket betalt för dem. Kvar blev en rad - ofta statliga - oljebolag från Brasilien, Algeriet, Indonesien, Indien osv. Som ett led i sin utrikespolitik gjorde Khaddafi samtidigt utspel om att han skulle prioritera utveckling tillsammans med ryska och kinesiska bolag framför amerikanska. Detta sätt att politisera olja och gas ogillas starkt av västerländska bolag och regeringar, och är ett av de vanligaste argumenten för privatiseringar. Och Gaddafi tillhör dem som gärna agerar politiskt med landets stora resurs. När oljepriset sjönk med lågkonjunkturen 2008 övervägde han att upphäva gällande kontrakt med utländska bolag för att omförhandla dem mot bättre villkor. Han började också diskutera ifall man direkt skulle dela ut de statliga olje/gas-intäkterna till befolkningen, vilket naturligtvis på sikt skulle försvåra eventuella ansatser till privatisering. Samtidigt inledde han en antikorruptionsoffensiv inom den egna statsapparaten som kom att oroa många av de personer som skötte samarbetet med de utländska bolagen. Intressant nog har flera av dessa, tidigare starka privatiseringsivrare inom Khaddafis regering, nu hamnat i rebellrörelsens politiska ledning.

Gaddafi uppfattas alltså på flera vis som "opålitlig" i det avgörande energispel som nu pågår. I synnerhet eftersom Libyen fortfarande är ett av de länder som inte på andra vis varit sammanvävt med de atlantiska intressena, det är ett av de bara fem afrikanska länder som inte ingår i någon form av samarbete med NATO eller med USA:s framväxande afrikanska militärsystem Africom. När upprorsrörelsen i arabländerna drog igång såg man i Washington, Bryssel, London och Paris möjligheten att rätta till saker och ting.

Nytt på Clartébloggen

Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

Priset för min själ

Kerstin Stigsson - 16 februari 2018

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken. Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor. I dag...

Läs mer...

Imperialismen, Lenin och prognoserna som slog fel. Slutreplik.

Benny Andersson - 13 februari 2018

Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk...

Läs mer...

Migration, klasskamp och välfärd. Ett lästips valåret 2018

Olle Josephson - 8 februari 2018

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)! Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

3 dikter

Freke Räihä - 26 december 2017

Inga titlar är satta för dikterna.

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 26 december 2017

Privata fångar

Läs mer...

Bildtext

Om Lenin

Hjalmar Branting - 26 december 2017

I dag framställs Lenin ofta som en olycka för Ryssland. 1924, efter hans död, värderades han på...

Läs mer...