Vart tog det fackliga vägen?

Clartés insatser som börs-kommentator har gudskelov varit begränsade. Men låt oss i alla fall säga något om Ericssons bolagsstämma efter påsk där företrädare för amerikanskt fondkapital stoppade ett bonusprogram.

Amerikanerna hade inte motsatt sig de delar av programmet som innebar att alla Ericsson-anställda som stannade i mer än tre år skulle få köpa aktier till halva priset. Däremot gick de inte med på särskilda bonusar till högre tjänstemän och chefer. Det kunde förhindras med hjälp av en svensk speciallag som ger minoritetsägare vetorätt mot att pengar stannar i företaget och inte delas ut till ägarna.

5914_01.jpgBild: Robert Nyberg. Ur Tar ni kreditkort, Alfabeta

Å ena sidan alltså amerikanskt kapital som vill att pengarna går till dem som äger, inte dem som arbetar. Å andra sidan direktörer som vill ha stora bonusar. Vem ska man heja på?

Ingen, naturligtvis, i denna uppgörelse mellan företrädare för finanskapital och industrikapital om att få leva gott på ett alltför stort överskott.

Men en gång i tiden brukade man tala om facklig kamp och parollen "Högre lön på profitens bekostnad!" Tänk om Ericssonkoncernens alla anställa världen över enade sig bakom den. Då behövdes inte bolagsstämmornas bonusslagsmål.


A-kassan:Kvinnofientligt

Sven Otto Littorin hävdar att genomsnittsinkomsten i Sverige är 30000 och därför kommer det stora flertalet tjäna på den arbetsmarknadspolitik som den borgerliga regeringen just nu genomför. Att vi har stora löneskillnader i Sverige och att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är markanta verkar arbetsmarknadsministern fullständigt ignorera. LO:s kvinnor har en genomsnittlig månadsinkomst på 17800 kronor.

I förändringarna av a-kasssan bortser regeringen också från att vi har en könssegregerad arbetsmarknad. Arbetsvillkoret, det vill säga hur mycket man ska arbeta för att kvalificera sig till a-kassa, har höjts från tidigare 70 timmar i månaden till 80 timmar. Från att tidigare varit självklart berättigad till a-kassa vid halvtidsarbete, finns det nu inga marginaler för den som jobbar halvtid. Nio av tio som jobbar deltid är kvinnor.

Efter 300 dagar trillar man ur a-kassan och hamnar i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Ersättningen i denna garanti är 65 procent av inkomsten. För den som tjänar 15 000 till 17 000 kronor i månaden ger det en inkomst på 7000 kr i månaden. Det är samma nivå som socialbidraget.

5914_02.jpgSnittinkomsten i Sverige är 30 000 kronor, säger regeringen. Då är Carl Bildts bonus inräknade. Bild: Mats Arvendal.

Regeringen är medveten om att försämringarna slår hårt mot kvinnor. Den skriver i lagrådsremissen: "Förslaget om förhöjd finansieringsavgift kan få konsekvenser som medför att det inte är helt neutralt ur jämställdhetsperspektiv." Några förändringar av sin kvinnofientliga politik ser den tydligen dock inget behov av.


Iran:Krigshets i Uppsala

På ledarsidorna förbereds ett angrepp mot Iran. Upsala Nya Tidnings Håkan Holmberg ställer sig i spetsen med en ledare den 4 april där han bland annat påstår att "Britterna befann sig på irakiskt territorialvatten och på FN-uppdrag".

När jag ringde upp för att undersöka vilket detta uppdrag skulle vara utspann sig följande samtal:

F: Vilket FN-uppdrag var det?

H: Dom brittiska och amerikanska truppernas närvaro är numera sen ett par år sanktionerad av FN.

F: Det är inte FN-uppdrag, va?

H: Det är möjligen hårklyveri ... det är möjligt att man skulle ha uttryckt det lite annorlunda.

Ett riktigare sätt att uttrycka saken hade varit att den brittiska ockupationsmaktens soldater utan något som helst uppdrag från vare sig FN eller det så kallade världssamfundet skickades ut på en expedition på vatten där gränsen mellan det redan ockuperade Irak och det hotade Iran är omtvistad. Någon internationellt erkänd gräns finnes icke. Samt att soldaterna - då expeditionen inte var godkänd av båda de inblandade ländernas regeringar - togs till fånga.

Detta hade dock inte kunnat bygga under den centrala tesen i Håkan Holmbergs ledare: Attden iranska politiken - liksom förut den irakiska - är "konfrontationspolitik mot väst".

En tes som i dag innebär krigshets.


Ingen humor i första klass

Humor är för många hotfullt. Det finns chefer som är helt humorbefriade och saknar känsla för det befriande leendet. De jobbar i en atmosfär av ensamhet, där varje tillstymmelse till lättsinne ses med oblida ögon. De är så rädda om den struktur de skapat tillsammans med likasinnade chefer - en lodrätt trappa där varje snedstegande för till avgrunden - att de blivit sjukt tråkiga.

På mina många resor som konduktör runt mellansverige har jag märkt av humorbefrielsen bland resenärerna, speciellt bland förstaklassresenärerna men också bland andraklasspassagerarna beroende på åt vilket väderstreck resan bär.

Resenärerna mot Dalarna kan ta ett skämt eller en spjuveraktighet utan att resa ragg och se våldtagna ut. De tål lustigheter på ett sätt som är helt omöjligt på Uppsalapendeln där passagerarna ofta är sura och inte släpper en djävel över bron.

Ofta sitter förstaklassresenärerna med klocka i handen, eller åtminstone i blicken, och påtalar tvåminutersförseningen som gör att de missar nåt påhittat eller verkligt sistaminutenmöte och förlorar så mycket pengar.

Ett populärt sätt att trakassera konduktören på är att lasta över ansvaret för en oköpt biljett eller ett ostämplat kort. Resenären kommer springande med en stor kaffemugg i handen (det har han hunnit köpa) och ber konduktören ha överseende med att han åker gratis.

Men på Värmlandsresorna kan du till och med skämta med förstaklassarna utan att riskera hatiska blickar.


Självmordsjournalistik

I början av året hade de båda kvällstidningarna Af-tonbladet och Expressen en löpsedels- och förstasidesnyhet som var likadan, också i detaljer. En ung man hade tagit livet av sig efter att ha skaffat sig spelskulder om några hundra tusen kronor på nätpoker.

I artiklarna framträdde de efterlevande föräldrarna med sin berättelse och en psykologisk expert kommenterade fallet med en förutsägelse om att vi kommer att få se mer av detta. Artiklarna var uppenbarligen inte resultatet av journalistiska initiativ. Journalisterna hade tvärtom uppsökts av personer som hade en story att förtälja.

Och experten hade rätt: vi kommer att få se mer av detta, inte minst till följd av självmordsjournalistikens rasande snabba utbredning. Epidemiologiska studier från flera decennier visar entydigt att publicitet om människor som tar livet av sig - också om syftet med publiceringen är preventivt - medför ökad suicidincidens. Det finns en belagd medial smittoeffekt.

Inom pressen känner man väl till detta. Men de ansvariga framhärdar. Ungas självmord är, som det heter, bra läsning - det suggestiva ligger kanske just i det förhållandet att självmordstalen i Sverige har gått ned något under senare år, utom i åldersintervallet 15-40 år där de tvärtom har ökat och utgör främsta dödsorsaken.

5914_04.jpgBild: Robert Nyberg

Pressen bidrar till detta genom sin skenbart konsekvensneutrala hållning. Men mediernas makt är numera sådan att de inte kan blunda för de följder deras handlande får. Frånvaron av humanistiskt ethos i tidnings- och etermedieredaktioner blir därför i sig en samhällsfara.

Således. Medierna exploaterar människors förtvivlan. De utsätter avlidna för kränkningar. De representerar ett mördande hot för individer i riskzonen. Självmord har sedan länge upphört att vara en brottslig handling som det inte finns ett allmänintresse att rapportera om, i synnerhet som alla vet att fenomenet förekommer och är utbrett.

Självmordsjournalistiken måste upphöra.


Gulfkriget:Baudrillard

Den franska filosofen och sociologen Jean Baudrillard gick bort i mars. Han blev kanske mest känd bland allmänheten för att han i en bok hävdade att Gulfkriget aldrig ägt rum. Och så för att hans tänkande inspirerat de som gjorde kultfilmen The Matrix.

Baudrillards idéer kan många gånger verka chockerande och smått löjliga, men ägnar man honom lite tid är det inte svårt att inse att mannen kunde ge intressanta perspektiv på världen.

Men hallå, skulle Gulfkriget inte ha ägt rum?

Visst hände nått otäckt i Kuwait vid den här tidpunkten, menar Baudrillard. Men man kan knappast kalla det krig. Saddam Hussein drog undan sina bästa förband innan striderna började. De trupper som inte hunnit ut när amerikanerna gick in bestod av shiiter och kurder han inte litade på. En amerikansk soldat har beskrivit det som att de mötte en samling unga irakiska bondpojkar som inte visste hur man rengjorde vapnen från sand.

5914_05.jpgJean Baudrillard

Det som sedan följde kan bäst beskrivas som en ensidig slakt. Av 550 000 amerikanska soldater som sänts till mellanöstern dog bara 147 i strid, vilket enligt Baudrillard är färre än som hade dött i trafikolyckor om de stannat i USA. Det kan jämföras med att minst 20000 irakiska soldater dödades. De flesta av dessa dem hann förmodligen inte ens se fienden, eftersom de kunde bombas ihjäl från stort avstånd. Andra sköts i ryggen på "dödens väg" när de försökte ta sig tillbaka till Irak.

Förr förvrängdes verkligheten med hjälp av propaganda, i dag skapar den vår verklighet, hävdade Baudrillard.


Kurt Vonnegut

Mina sista ord? Livet är inget sätt att behandla ett djur, inte ens en mus."

Kurt Vonnegut deltog 1945 i kriget mot vad han till en början föreställde sig vara fascismen. Han hamnade i tysk fångenskap, vilket var otur. Han skickades till Dresden, vilket tycktes vara tur, ty den staden låg långt från fronten och var relativt oförstörd. Våren 1945, när det bara var en tidsfråga innan Hitler var knäckt, brandbombade USA och England (med Sovjets av allt att döma goda minne) staden den 13-15 februari och utlöste ett helvete för dem som bodde där, vilket var otur, eftersom det var lika onödigt som atombomberna senare på året. Kurt Vonnegut tvångsarbetade i ett underjordiskt fryshus, vilket definitivt visade sig vara tur, för honom.

Hans upplevelser i Dresden stämde inte honom mildare mot nazismen, men fick honom att ifrågasätta de allierades rena motiv för kriget. Först 25 år senare, mitt under Vietnamkriget, i sin femte roman, Slakthus nr 5, är han mogen att behandla sina lärdomar från Dresden och andra världskriget.

5914_06.jpgKurt Vonnegut

Kurt Vonnegut tillhör de - företrädesvis anglosachsiska - intellektuella som med åren tycks bli alltmera förbannade på imperialismen: Mark Twain, Albert Einstein, Bertrand Russell, Arthur Miller, John LeCarré, Harold Pinter, Norman Mailer m.fl. Kanske beror det på att de så länge har levt i odjurets buk.

Vonnegut avled den 11 april, snart 85 år gammal. I otaliga runor kallas han "samhällskritisk" "humanistisk", "cynisk" osv. Sällan säger man att han också var socialist: "Då du stiger ur sängen varje morgon, när tupparna gal - skulle du inte vilja säga: Så länge det finns en underklass tillhör jag den. Så länge det finns s.k. kriminella element, så är jag ett sådant. Så länge det finns själar i fängelse så är jag inte fri."

Detta exemplariska program för en författare lånade Kurt Vonnegut från Eugene Debs, som dog för drygt 80 år sedan, efter att fem gånger förgäves ha kandiderat i USA:s presidentval för socialisterna. Det är motsatsen till ett cyniskt eller nihilistiskt program. Han återger det i sin sista samling av essäer, En man utan land som kom i fjol och mycket riktigt handlar om livet i USA under Bushdynastin.


Mera bonus

Det har alltid varit mer lönsamt att jobba med pengar än något annat. Men är det inte värre än på länge? Det handlar inte bara om fallskärmar (Home Depot gav till exempel nyligen sin VD 210 miljoner dollar för att sticka).

De fem största Wall Street-firmorna beräknas ge sina 173000 anställda en bonus på mellan 36 och 44 miljarder dollar, skriver New York Times-krönikören Bob Herbert (8/1). Det ger ett medeltal på 208 000 till 254 000 dollar per anställd.

Amerikanska arbetare har det inte lika flott. De har visserligen blivit 18 procent mer produktiva de senaste sex åren, men reallönehöjningen har bara blivit en procent. Det motsvarar 3,20 dollar i veckan, vilket inte ens räcker för att köpa ett sexpack öl, suckar Herbert. Reallönerna för 93 miljoner arbetare steg med 15,4 miljarder dollar mellan 2000 och 2006, mindre än hälften av de fem Wall Street-firmornas årsbonus.

Är utvecklingen ens bra för kapitalisterna? Europa utbildar redan i dag dubbelt så många naturvetare och ingenjörer som USA. Unga amerikaner verkar rata allt som har med riktig produktion att göra men drömmer om att bli ekonomer.

5914_07.jpgBild: Robert Nyberg

Den franska bankmannen och ekonomiprofessorn Patrick Artus påpekar att de europeiska länder som haft högst tillväxt de senaste tio åren (Sverige, Storbritannien, Spanien) också är de där förhållandet mellan vinster och löner inte urartat (Le Capitalism est en train de sautodétruire - "Kapitalismen är på väg att förstöra sig själv" - tillsammans med affärstidningsredaktören Marie-Paule Virard, La Découvert).

Enligt Artus beräkningar beror hälften av de högre vinsterna på att vinsterna stigit på lönernas bekostnad. Den andra hälften kommer av de minskade kostnader globaliseringen fört med sig.

Problemet med de stagnerande ekonomierna i Europa är att näringslivet inte vet hur man ska hitta produktiva investeringar. Det får de stora investerarna att gynna kortsiktig avkastning. Det leder till att man pressar ner löner (annars hotar man med att flytta ut produktionen) och inte nyanställer.


Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...