På hemmafronten är det lugnt

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Danmark är en av ockupanterna i Irak. Men när en undersökning om massmediernas bevakning publiceras, handlar debatten om att man varit för kritisk mot kriget. Muslimer måste bevisa att de inte är terrorister för att få yttra sig i offentligheten. Dino Knudsen rapporterar.

Nyligen offentliggjordes en undersök-ning om de danska mediernas bevak-ning av Irakkriget. De som hade förhoppningar om att den skulle leda till en kritisk diskussion om mediebevakningen av ockupationen av Irak, blev grymt besvikna.

Vad finns det för samband mellan undersökningen av de danska mediernas bevakning av Irak-kriget och mordet på filmregissören Theo van Gogh i Holland? Debatten i båda frågorna visar var gränserna för demokratin går för närvarande, och hur demokratin begränsas på ena kanten medan den utvidgas på den andra.

För det första handlade debatten om Irakbevakningen huvudsakligen om Danmarks Radio kunde frikännas från anklagelsen att ha varit för kritisk mot kriget. Trots att vi har att göra med medierna i ett krigförande land, trots att lögnerna som legitimerade kriget har avslöjats, trots att ingenting av det som krigets förespråkare lovade har infriats, riktades inte kritiken mot krigets apologeter i medievärlden. Det visar att krigets förespråkare i stor utsträckning bestämmer dagordningen här i Danmark.

För det andra visade debatten att de allra flesta forskare, politiker, journalister och opinionsbildare inte förmår (eller är intresserade av) att formulera en mera ingående kritik av bevakningen av Irak. I stället fick vi ett belägg för var gränserna går i den offentliga debatten. De går precis där kritiken börjar bli farlig, där folketingets och mediernas gemensamma utgångspunkt, deras gemensamma förutsättningar och antaganden, börjar angripas.

Om vi närmare studerar hur den nuvarande situationen i Irak tar sig ut för mediernas ögon, framträder följande (medvetna eller omedvetna)antaganden tydligt:

Partiskhet: trots att Danmark faktiskt befinner sig i krig med en motståndsrörelse som växer explosionsartat i Irak, får den nästan aldrig komma till tals. Den tillåts inte företräda sig själv, utan blir i stället företrädd. Hittills har vi faktiskt inte fått i stort sett någon saklig information om fiendens målsättningar, avsikter, strategi och taktik.

Chauvinism: både anhängare av och motståndare till ockupationen är eniga om att vi ska stanna i Irak, "för annars blir det inbördeskrig". Alltså ska den vite mannen ta på sig den tunga bördan att regera vidare.

Men irakierna är inte en skock kannibaler. I stället för att förbereda ett inbördeskrig, förefaller de i allt större omfattning förenas i motståndskampen tvärsöver politiska, religiösa och etniska gränser. Om deras spirande nationella befrielsekamp segrar, är det självklart att de sedan kommer att göra upp med den allt mer isolerade grupp av landsmän som stöder ockupationsmakten - och den uppgörelsen är inte nödvändigtvis ett inbördeskrig, trots att man ständigt talar om ett sådant i medierna.

Att den här sortens partiska och chauvinistiska antaganden är tämligen utbredda i Danmark, tydliggörs genom att de i stor utsträckning delas av både anhängare av och motståndare till invasionen av Irak. Motståndarna har argumenterat mot att man ska försöka påtvinga irakierna "demokrati", men hävdar fortfarande att Danmark ändå ska stanna i Irak. Många på vänsterkanten och i fredsrörelsen har också vägrat solidarisera sig med motståndsrörelsen eftersom den påstås vara "muslimsk". Och gemensamt för båda grupperna är att västerländska källor och påståenden intuitivt anses vara mera trovärdiga och pålitliga än arabiska.

För det tredje visar debatten om bevak-ningen av Irakkriget på en fullständig oförmåga att ge sig i kast med de manipulationer som läsare, lyssnare och tittare utsätts för varje dag:

Demoniseringen: bilden av motståndsrörelsen har, i grova drag, genomgått följande faser i medierna: först skildrades den som "Saddam-lojal", därefter som begränsad till den s.k. "sunnitriangeln", för att slutligen reduceras till al-Qaidas/al-Zarqawis aktiviteter i Irak. Men mest av allt framställer medierna motståndet som apolitiskt, fanatiskt, hatiskt och kaotiskt.

Begreppsförvirringen: den föreställda "sunnitriangeln" är ett bra exempel. Ett annat är sammanblandningen av kategorierna etnicitet och trosriktning. Iraks befolkning sägs bestå av tre grupper - sunniter, shiiter och kurder. Men att vara kurd är inte att tillhöra en trosriktning. Kurderna är till största delen sunniter. Ser man på den etniska bilden i Irak är 80 % araber, oavsett om de är sunniter eller shiiter.

I verkligheten är den irakiska befolkningen långt mindre splittrad och långt mer involverad i motståndskampen än den framställs som. Många definierar sig först och främst som irakier, inte som tillhöriga en särskild riktning inom islam.

Men genom demoniseringen och genom indelningen av befolkningen enligt manipulerade kriterier - som tilldelningen av regeringstaburetter och andra höga positioner följer - kan ockupationsmakten både föra traditionell härska-och-söndra-politik och i den västliga offentligheten framstå som om den har den irakiska folkmajoritetens stöd.

När debatten förtiger dessa antaganden, falska uppdelningar och manipulationer uppifrån, när deras syften och konsekvenser inte påtalas, blir det omöjligt att förstå vad som verkligen händer i Irak. När dessa och liknande företeelser i mediebevakningen inte angrips, förblir den politiska makten orubbad. När medier och professionella opinionsbildare omfattar de premisser som makthavarna har, blir de allt mindre kritiska, allt mer ett propagandaredskap. Och kritiken av medierna blir som bäst tandlös och irrelevant, i värsta fall en avledningsmanöver.

Vi lever i ett samhälle där gränserna för vad som kan och inte kan kritiseras är tydligt uppdragna. Och ändå inte. För hela tiden försiggår det en öppning åt ett bestämt håll, bl.a. till förmån för uttalanden som mystifierar, misstänkliggör eller direkt angriper särskilda befolkningsgrupper och religioner.

Det visade sig senast i debatten om mordet på filmregissören Theo van Gogh i Holland. I stället för att formulera en seriös kritik mot religionerna, utsatte han först judar och därefter muslimer för hat. Ändå var det i flera veckor nästan omöjligt att uppmärksamma detta i debatten i Danmark. Det gällde särskilt för muslimer. I den offentliga debatten tvingas muslimer ständigt bevisa att de inte är terrorister för att alls kunna yttra sig kritiskt, vilket nyligen var fallet för Omar Shah.1

När de ledande experterna tillfrågas om varför vanliga muslimer här i Danmark är upprörda - inte mordlystna - över van Goghs arbete, får vi veta att islam inte har genomgått någon upplysning och religionskritik. Bortsett från att det ligger både en portion sanning och en del västerländsk chauvinism i detta svar, borde man inse att muslimernas reaktion också beror på att de är en minoritet som ständigt angrips. Det är av den anledningen som jag, som själv är ateist, anser det nödvändigt att gå i bräschen för dem. Religionskritik är fullständigt legitimt, men inte som ursäkt för den hets som pågår för närvarande.

Vi lever i upp- och nedvända världen. Medan Danmark som en del av ocku-pationsmakten i Irak är medansvarigt för massiv förstörelse, massfördrivning och mord på tiotusentals civila (senast i Falluja), ska muslimer i vårt land gång på gång bekänna att de tar avstånd från våld. Men vår egen regering kan inleda ett olagligt angreppskrig, kan bidra till de krigsförbrytelser som koalitionen utför - och ändå gå fri i debatten.

Vi lever i en totalitär demokrati. En demokrati där kritiken mot kriget och ockupationen inte tillåts påverka maktens och medievärldens gemensamma premisser eller spränga debattens snäva ramar. En demokrati som med terrorlagstiftning har utplånat skillnaden mellan yttranden och handlingar, och gjort det straffbart till och med att bara tala till fördel för Den Andre, fienden, "terroristerna". En demokrati där en varje utmaning mot makthavarna genast möts med försök att kriminalisera den, så som senast Guantanamo-fången2 och Hizb-ut-Tahrir3 visar. En demokrati där en hel folkgrupp i tilltagande omfattning utsätts för hat och görs tillsyndabock.

Vi lever i en demokrati där kritiken inte tillåts överskrida dogmen om demokratin själv. En demokrati som inte vill bekänna färg och medge att den också är en diktatur, att demokrati och diktatur är två sidor av samma mynt. Samtidigt ser vi att demokratin utvidgas på den ena kanten medan den begränsas på den andra.

I vår totalitära demokrati är förtrycket inte närvarande hela tiden, men det är alltid möjligt. I vår totalitära demokrati förs inga krig på hemmaplan. Krigen förs tusentals kilometer bort - och på hemmafronten ska det till varje pris vara lugnt. -

Dino Knudsen studerar vid Kbenhavns Universitet och är aktiv i det danska krigsmotståndet. Han arbetar också på en översättning till danska av Mikael Nybergs bok kapitalet.se. Han kan kontaktas på: d_knudsen70hotmail.com.

Noter

1. Omar Shah har i danska massmedier uppmärksammats för att han i ett slutet internetforum ska ha uttryckt förtjusning över mordet på Theo van Gogh. Ö. a.

2.Slimane Hadj Abderrahmane framhöll sedan han kommit tillbaka till Danmark från koncentrationslägret på Guantanamobasen att han anser att de danska stats- och försvarsministrarna är legitima mål för den irakiska motståndsrörelsen.

3.För mer om debatten i Danmark kring partiet Hizb-ut-Tahrir, se Henrik Skrak, "Antiimperialister eller antiislamister?", Flamman nr 21/04, www.flamman.se/utrikes_kommentar.php?id=1288 .

Prenumerera!

Köp äldre utgåvor!

Vi säljer enstaka nummer ur vår tidigare utgivning.

Tidningen Clarté

Tidskriften Clarté är en partipolitiskt oberoende tidskrift för politisk, ideologisk och kulturell debatt med socialistisk inriktning. Syftet är att kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och grundvalar.

Tidskriften utkommer med fyra 68-sidiga nummer om året och försöker i varje nummer kombineras djupgående analys i längre artiklar med kortare inlägg i dagsdebatten. Den internationella orienteringen är påtaglig - översättningar och nyskrivna svenska artiklar blandas. Upplagan är för närvarande ca 1 100 exemplar.

Tidskriften, som första gången publicerades 1924, ges ut av det partipolitiskt obundna, socialistiska Clartéförbundet.