Storbolagens hårda valuta

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Euron är en del av ett imperialistiskt företag. EMU gynnar de största kapitalen i Europa och pressar tillbaka arbetarklassen. Det blir slutsatserna av en marxistisk analys av projektet. Daniel Cederqvist redovisar den italienske ekonomen Guglielmo Carchedis undersökning.

EMU, EU-konvent, EU-president, EU:s grundlag - det pågår mycket för att skapa ett politiskt och ekonomiskt mer sammanhållet EU. Den här processen kan tolkas på olika sätt. Statsvetare och analytiker som räknar sig till den så kallade neoinstitutionella skolan säger gärna att det är en nödvändig utveckling; den måste följa när man en gång satt sig före att bygga och vidmakthålla en institution som EU. En annan förklaring ser till de olika EU-staternas intressen. De mäktigaste EU-staterna har ett gemensamt intresse av integrationen.

Dessa båda förklaringsmodeller är de vanligaste inom samhällsvetenskapen. Men det finns en tredje, som i det närmaste bannlysts från offentligheten. Den utgår från en klassanalys. Guglielmo Carchedi har i boken For Another Europe. A class analysis of european economic integration (2002) gjort ett försök att analysera EMU med utgångspunkt från en marxistisk klassanalys.

Klassanalysen utgår från att samhällsstrukturen vilar på sociala relationer mellan olika grupper. Under kapitalismen är dessa sociala förhållanden fulla av motsättningar. Ytterst bestämmer de hur institutionerna i samhället formas, och motsättningarna byggs in i institutionerna. I ett kapitalistiskt system är nationalstaterna resultat av konflikter mellan olika klasser, delar av klasserna och de andra sociala grupper som tillsammans utgör systemet, och klasskampen präglar också en rad andra institutioner på lokal, nationell och global nivå.

Forskare med neoinstitutionella eller mellanstatliga utgångspunkter brukar traditionellt lyfta fram att EU formats av fyra faktorer: Man har insett att de europeiska nationerna inte var tillräckligt stora för att var för sig vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Man har velat undvika den protektionism som karaktäriserade Mellankrigseuropa och som allmänt antas ha varit en av orsakerna bakom andra världskriget. Man har velat hålla tillbaka Sovjetunionen expansion och de europeiska kommunistpartierna. Och man har, framför allt från fransk sida, velat hålla tillbaka tysk expansionism genom att integrera den tyska ekonomin i den europeiska.

Dessa förklaringar innehåller en del riktiga iakttagelser men också mycket ideologi. EU är bildat av imperialistiska stater, och det är därför svårt att tänka sig att ett överstatligt organ skulle ha en annan beskaffenhet. Visst är de europeiska företagen är mindre än de amerikanska, men det hindrar inte det europeiska projektets expansionistiska natur. Ser man till Frankrike har det ett eget expansionistiskt projekt, som det på grund av för svag ekonomi måste genomföra i samarbeta med andra före detta kolonialmakter. EU är också i högsta grad protektionistiskt, t.ex. inom jordbrukspolitiken. Och önskan att hålla tillbaka det forna Sovjetunionen visar också en ekonomisk expansionism.

Om man nu menar att EU/EMU är imperialistiskt till sin karaktär så bör man definiera imperialism. Ett centralt drag är att imperialistcentret växer på det dominerade blockets bekostnad. Det sker genom att centrum tillägnar sig det värde som är inneboende i det internationella prissystem som har formats av konkurrensen mellan oligopolen i centret. Tillägnelsen av värde är konstant över en relativt lång period och baseras på ett permanent teknologiskt övertag. Det är en kumulativ process mellan kapitalbildande, investering i forskning och utveckling och teknologiska innovationer. För att den här processen ska kunna fortsätta och förstärkas måste den säkras av internationella institutioner och passande överenskommelser samt även av militär makt om så krävs. Detta konstanta övertag gör det möjligt för centret att bjuda under sina konkurrenter.

Det kan leda till tre tendenser för de länder som står under imperialistisk dominans. Den första är att centrets marknadsandel växer på bekostnad av det dominerade blocket till den grad att den lokala industrin där slås ut. Eller också kan en del av dominerade länderna göra motstånd mot denna destruktiva process och inleda en oberoende utveckling. Eller, undantagsvis, så kan ett dominerat land bryta sig ut och bli en del av det imperialistiska centret.

I dag, menar Carchedi, finns det inte bara imperialistiska relationer mellan en del imperialistmakter och en del dominerade länder. Det finns också ett imperialistiskt block, ett dominerat block och en grupp internationella organisationer, till exempel Internationella Valutafonden och Världsbanken, som reglerar det imperialistiska centrets intressen vis vis det dominerade blocket.

Vad gäller EU/EMU är fallet något annorlunda. Även om EU inte ännu är en stat, så uppvisar organisationen statslika drag. EU:s institutioner formulerar relativt oberoende intressen gentemot icke-EU länder. EU-imperialismen kan sägas vara formad av fyra förhållanden: de imperialistiska relationerna mellan EU-ländernas kapitalistiska företag och företag som är baserade utanför EU, den ojämlika fördelningen av värden mellan EU-länderna, EU-institutionerna och deras lagar och regler samt den militärmakt som krävs för att se till att dessa lagar och regler efterlevs.

Men fortfarande är de nationella imperialismerna överordnade EU-imperialismen, något som kommer att ändras i takt med att processen inom EU fortsätter.

Man kan se alla andra processer i relation till det imperialistiska projektet. EMU blir då både ett sätt att utmana dollarns överhöghet samt ett stort steg mot politiskt enande som är nödvändigt för att upprätthålla en dominerande ekonomisk position.

I den ortodoxa ekonomiska litteraturen om monetära unioner talar man mycket om optimala valutaområden. Man menar att ett optimalt valutaområde är ett område med hög intern och låg extern rörlighet för produktionsfaktorerna samt den produktion som man specialiserat sig på. I EMU-debatten framförs ibland att EMU skulle kunna bli ett sådant optimalt valutaområde.

Teorin är orealistisk. Den bygger på stabilitet, men kapitalismens tendens är den motsatta. Kapitalet söker inte efter stabilitet utan efter sätt att maximera profitkvoten. Carchedi menar att valutaområden snarare uppstår som ett resultat av en komplex och motsägelsefull process där klassintressen regleras under ledarskap av den klass som har mest att tjäna på den gemensamma valutan. Från denna utgångspunkt går Carchedi igenom EMUs historia. Det första beslutet att gå från en gemensam marknad till ett EMU togs vid toppmötet i Haag 1969. Försöket misslyckades och lades ned 1974. Varför misslyckades det? I mars 1972 skapades den så kallade valutaormen. Valutorna kopplades till varandra men kunde fluktuera inom begränsade ramar. Valutorna skulle hållas inom "ormen" genom interventioner från centralbankerna och, mer strukturellt, genom samordning av den nationella ekonomiska politiken.

Carchedi menar att skälen till misslyckandet måste sökas i den politiska sfären. För det första innebar den europeiska arbetarklassens stridbarhet att de olika medlemsstaterna tvingades att bemöta olika nationella situationer med varierande politik. Det knäckte strävandena mot en gemensam ekonomisk politik. För det andra förlorade dollarn sin ställning som odisputabel ledande valuta. Detta skadade valutaormens växelkursmekanism eftersom den var relaterad till dollarn. I korthet, hävdar Carchedi, innebär kapitalistisk utveckling per definition ojämlik utveckling. En gemensam ekonomisk politik kan bara uppnås om den kan påtvingas de svagare länderna, vilka som regel kommer att förlora på den gemensamma politiken. En sådan politik är därför mycket svårare att genomföra i tider av öppna sociala motsättningar, som 1969-74, än i perioder då det kapitalistiska herraväldet inte utmanas, som fallet är just nu.

Det tidiga 1990-talet, med Sovjetunionens fall och den tyska återföreningen innebar ett nytt läge som var fördelaktigt för att lansera EMU. Den ökade tyska ekonomiska och politiska makten medförde dels att Tyskland objektivt fick större möjligheter att konsolidera sin makt i Europa dels att det övriga EU försökte begränsa Tysklands makt genom att integrera det tyska kapitalet i det europeiska projektet. Dessutom var kapitalets makt större nu än tjugo år tidigare.

Vid den här tiden fick EMU sin nuvarande form, i Maastrichtfördraget. Enligt fördraget ska EMU genomföras i tre steg. Det första steget innebär att alla länder skall hålla sina växelkurser inom de ramar som växelkursmekanismen ERM ger. I steg två, som inleddes 1 januari 1994, minskade marginalerna för fluktuationer för växelkursen, samordningen mellan de nationella ekonomierna ökade och ECBs föregångare EMI (Europeiska Monetära Institutet) skapades. Det tredje steget, det vi skall folkomrösta om, inleddes 1 januari 1999. Euron introducerades och den Europeiska Centralbanken grundades och blev överhuvud för det Europeiska Systemet av Centralbanker.

EMUs föregångare hette EMS (Europeiska Monetära Samarbetet). EMS bestod av två delar, växelkursmekanismen ERM samt ECU, som inte var en valuta utan snarast en enhet för betalningsmedel mellan centralbanker. Värdet av ECU kopplades till dollarn och medlemstaternas dollarreserver, något som visar att den europeiska ekonomin var underordnad USA:s. Inom ECU var alla de olika medlemstaternas valuta representerade i olika kvantiteter. Dessa kallades för bilaterala centrala växelkurser gentemot ECU. Ett lands växelkurs är både ett uttryck för, och en funktion av detta lands ekonomiska makt. Inom ECU-samarbetet hade den tyska marken den största vikten. Detta är, menar Carchedi, ett uttryck för den tyska dominansen inom det europeiska projektet. Det är inte någon absolut tysk makt utan snarare en motsättningsfylld dominans.

När värdet av ECU hade fixerats var man tvungen att skapa ett system för att begränsa fluktuationerna. Detta gjordes genom bilaterala gränser för medlemsländernas valutor. För att hålla valutorna innanför dessa gränser så var centralbanker och regeringar tvungna att intervenera. För svaga valutor gällde restriktiv monetär politik, räntehöjningar till exempel. En åtstramningspolitik, helt enkelt. Det motsatta gällde starka valutor.

Carchedi jämför Tyskland och Italien för att visa hur ett sådant system slår. Det tyska kapitalet hade en högre produktivitet vilket innebar att det var mer internationellt konkurrenskraftigt. Den högre produktiviteten tillät också en högre levnadsstandard för den tyska arbetarklassen. För det tyska kapitalet var hög inflation ej önskvärt på grund av strävanden att göra D-marken till en internationell valuta, inflation skulle ha skadat priskonkurrensförmågan. För Italien gällde det motsatta: en låg produktivitet innebar att man skapade villkoren för en inflationsdrivande politik som ett sätt att sänka reallönerna. För att bevaka sin internationella konkurrenskraft var Italien tvunget att ta till devalvering. ECUs relativt höga värde gentemot dollarn och de ganska hårt fixerade växelkurserna inom ERM innebar ett hinder för det eftersläpande landets möjligheter att ta till konkurrensinriktad devalvering. Genom att sätta band på inflationen, via ERM, så kunde de tyska oligopolen begränsa Italiens möjligheter till anticykliska åtgärder.

Vad fick det för följder för den europeiska arbetarklassen? Jo, det teknologiskt efterblivna kapitalet kunde inte längre ta till inflation och devalvering utan måste konkurrera med längre arbetstid och en högre arbetsintensitet, det vill säga ett högre absolut mervärde ur produktionen. För att kunna genomföra detta drog man ner på välfärden och ändrade arbetsrätten så att det blev lättare att godtyckligt avskeda arbetare. Men det möjliggjorde också för avancerade kapital att höja sitt absoluta mervärde, då även de krävde, och fick, större frihet att handskas med arbetskraften.

Tendensen att teknologiska ledare söker att revalvera sina valutor och teknologiska eftersläpare att devalvera är starkare än medvetna kontrollförsök. Därför blev ERM till slut olidligt för svagare länder, och projektet sprack 1992.

Vad som gällde för ERM gäller också för EMU och Euron. EMU kommer att tvinga eftersläpande länder att utvinna mer absolut mervärde i produktionen, något som riskerar att permanenta den teknologiska innovationstakten. Som helhet tjänar dock kapitalet på att avsäga sig en inflations- och devalveringspolitik och på en ökad mervärdeskvot från produktionen. Under efterkrigstiden var en höginflationspolitik ett sätt att öka mervärdeskvoten i tider av ökad militans hos arbetarklassen. Risken är dock att inflationen skadar breda befolkningslager, även kapitalets allierade, och skapar ett ökat missnöje. Höga kvoter av absolut mervärde ur produktionen undviker detta. Även om inflationsdrivande åtgärder ökar den genomsnittliga profitkvoten, så innebär högre kvoter av absolut mervärde att både den genomsnittliga profitkvoten och den ekonomiska basen ökar. Och höga kvoter av absolut mervärde ur produktionen innebär att arbetarklassen mer direkt kan kontrolleras i själva arbetsprocessen, vilket får till följd att dess organisationer försvagas.

Denna politik, menar Carchedi, genomförs med dubbla lögner. För det första genomförs en arbetarfientlig politik under förevändning att det är en rationell politik, styrd av en avlägsen, socialt neutral byråkrati utan medlemsländernas ansvar. I själva verket är det en politik som de nationella regeringarna vill ha, som verktyg för ländernas kapital. För det andra framställs det som att finanskapitalet driver fram en politik som ytterst tjänar det avancerade industriella kapitalet.

För arbetarklassen blir den ekonomiska betydelsen av Euron/EMU negativ. Projektet möjliggör en högre expropriation av värde än tidigare. Så var fallet med EMS/ECU. Det är också viktigt att framhålla att ERM inte har försvunnit, utan ersatts av ERM II. I ERM II har euron ersatt ECU som riktningsgivande valuta. De band som styr detta samarbete skall i princip upprätthållas med automatisk och obegränsad intervention när valutan når marginalen på bandet till Euron, dock med ett viktigt undantag: prisstabiliteten får inte hotas. I princip innebär det att ECB kan välja vilka valutor den skall stödköpa. De länder som inte har euron som valuta men som ändå är med i ERM II påtvingas på så sätt en politik som tjänar det dominerande kapitalets intressen.

Storkapitalet i EU drömmer om en efterfrågan på euro som internationellt betalningsmedel som till slut skulle kunna vara lika stor som eller större än dollarns. Det skulle till slut innebära att euron ersatte dollarn även utanför EU/EMU. Vad man dock glömmer bort i sina drömmar är två förutsättningar för att euron skall kunna ersätta dollarn som internationellt betalningsmedel.

Det första, som ortodoxa ekonomer överhuvudtaget inte bryr sig om, är att det måste finnas en suverän politisk enhet med en stark militärapparat. Detta är ett svårt hinder för euron. Det har skett en viss överföring av politisk suveränitet från medlemsländerna till EU, men den är ytterst begränsad. Dessutom är EU:s militära kapacitet fortfarande i hög grad knuten till USA.

Den andra förutsättningen är att euron måste få de internationella investerarnas förtroende. Därtill krävs både medel för en internationell handel och en valutareserv jämförbar med dollarns. Euroområdet måste ha en passande politik så att euron blir en valuta med ett konstant värde. Denna politik sammanfaller med de ledande kapitalens intressen, och det är den som formuleras i Maastrichttraktatets konvergenskriterier.

Det finns ett stort hinder inom detta område, hävdar Carchedi. Det tyska kapitalet, och därigenom Tyskland, har dominerat inom EU. En ekonomisk försvagning av Tyskland skulle leda till en ekonomisk politik som inte är förenlig med ovan nämnda mål. Man kan spekulera i om inte just detta sker just nu. Därför kan man gissa att inom överskådlig framtid så kommer inte euron att konkurrera ut dollarn, däremot vara en rival. I USAs ögon nog så farligt. För de mindre konkurrenskraftiga länderna innebär euron att devalveringsinstrumentet helt försvinner, och stabiliseringskriterierna knyter de svagare länderna än hårdare till Tyskland.

Men för dessa länders kapital finns det fördelar som kompenserar nackdelarna. Till att börja med är det samma fördelar som en gång med ERM: en expansion av produktionen på bekostnad av arbetarklassen och därmed en försvagning av arbetarklassen organisationer. Systemet verkar dessutom komma från en avlägsen, opartisk byråkrati. Carchedi menar att det dessutom finns nya fördelar med EMU. För det första innebär omvandlingen av valutan att de svagare kapitalen kan få del av de fördelar som kommer med en stark valuta, ifall euron verkligen blir en konkurrent och kanske till och med ersätta dollar som internationellt betalningsmedel. För det andra innebär en gemensam marknad att effekterna av efterfrågestimulans genom inflation kanske inte får samma effekt som annars. För det tredje, så gäller detsamma effekten av devalvering. Skulle flera länder börja devalvera skulle det skapa spänningar i det ekonomiska samarbetet. För det fjärde eliminerar en gemensam valuta monetära kriser och spekulationsrörelser mot svaga valutor.

Gemensamma fördelar innebär dock inte gemensamma intressen. Olika sektorer av kapitalet har olika intressen och vill ha olika sorters ekonomisk politik. Politiken formas i kompromisser av olika regeringar med olika politiska inriktningar. Det är i ljuset av detta som man bör se ECB, den europeiska centralbankens, oberoende. Carchedi hävdar att i den utvecklingsfas som det europeiska kapitalet nu befinner sig i, så tjänar de ledande kapitalen på en restriktiv politik. De behöver inte inflationen som en exportfrämjande åtgärd utan fruktar den snarare. Inflationen kan leda till konflikter på arbetsmarknaden och höjda reallöner.

Carchedi menar att det har lyckats för de ledande kapitalistiska oligopolen att genomdriva EMU på grund av fördelaktiga politiska konjunkturer. Den europeiska arbetarklassen har de senaste åren varit mycket svag. De har också lyckats med att driva de mindre kapitalens intressefrågor och fått det att framstå som att kapitalets intresse också är arbetarklassens intresse. Dessutom tillfrågades överhuvudtaget inte medborgarna i tolv länder innan beslut om medlemskap fattades. När en folkomröstning för första gången genomfördes, i Danmark i september 2000, så blev det nej. Trots att i princip hela etablissemanget stödde ett ja. Hur blir det i Sverige i september?

Ett urval andra artiklar av samma författare

Bokslut för Baltikum

publicerad i 3/13 Östeuropa 29 december 2013

Hugo Chavez är död!

publicerad i Clartébloggen 6 mars 2013

Stöd Ship to Gaza

publicerad i Clartébloggen 21 juni 2011

Vägen framåt efter nederlaget

publicerad i Clartébloggen 21 september 2010

Nya israeliska övergrepp

publicerad i Clartébloggen 1 juni 2010

En rasiststat slår till

publicerad i 4/08 Krisen! 24 januari 2009

Ledare: Ny regering

publicerad i 3/06 Individen 12 december 2006

Erbjudande

Köp äldre utgåvor!

Vi säljer enstaka nummer ur vår tidigare utgivning.

Tidningen Clarté

Tidskriften Clarté är en partipolitiskt oberoende tidskrift för politisk, ideologisk och kulturell debatt med socialistisk inriktning. Syftet är att kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och grundvalar.

Tidskriften utkommer med fyra 68-sidiga nummer om året och försöker i varje nummer kombineras djupgående analys i längre artiklar med kortare inlägg i dagsdebatten. Den internationella orienteringen är påtaglig - översättningar och nyskrivna svenska artiklar blandas. Upplagan är för närvarande ca 800 exemplar.

Tidskriften, som första gången publicerades 1924, ges ut av det partipolitiskt obundna, socialistiska Clartéförbundet.