Jag är nyinflyttad i Petter-land. Petter är hip-hoparen som går i spetsen för de rappande ungdomar som väller in ifrån förorterna i T-banans utkanter. Att Petter själv är en innerstadsunge är det visst ingen som verkar bry sig om. För nu vill han ha respekt. Reeespekt, skriker han, där han går i täten för ett helt koppel av ordvrängare som kommit att bli en del av den nya hip-hop-vågen. In till stadens kommersiella brus kommer de för att söka lyckan, dessa nytända popstjärnor, vilkas skrikande och hickande av någon outgrundlig andledning kallas musik.

I mitt stilla sinne undrar jag vad det är som är så viktigt med det där, respekt. Blir man en bättre människa då? Får man på köpet en starkare själ?

- Öh, respekt

- Och?

När man inte anser sig få sin rättmätiga dos av reeespekt, tar man till nya grepp. Hak skall rivas - så klart. Lika klart är också att man inte nämner något om vem som skall bygga upp dem igen. Man sjunger att det brinner och det är positivt, ända tills man inser att där inte finns någon som kan släcka elden. I betongdjungelboken lyder man djurens lagar, utan tanke på att det kanske finns andra, mer humana, alternativ.

Jag tänker att det är bra konstigt, att det inte finns något viktigare att önska sig, än respekt. Börjar inse att det är något i allt detta som jag inte förstår. Möjligen kan det bero på att jag själv inte ens bodde i närheten av en tunnelbanelinje under uppväxttiden. Till min hemort fick man åka pendeltåg. Vi var de verkliga förortsungarna, och respekt, det hade vi inte en tanke på. Än idag känns ordet mycket främmande för mig. Jag har aldrig sökt respekt, vill bara att folk ska tycka om mig. Kanske beror denna min märkliga inställning på att jag växte upp som en av få socialister i ett borgerligt medelklassgetto, där alla klasskamrater hade två lagom välavlönade föräldrar. Utom jag som hade en med tre heltidsjobb samtidigt. Min mor var på den tiden intellektualismens byggmästarinna och jag fick bära stenarna ibland. Och vi var båda mycket stolta i vårt strävsamma byggande.

Men hur förhåller man sig till någon som vill riva ner det andra byggt upp åt honom?

Jag vet inte, jag vill nog helst kräkas. Och spyan då? Ja, den lär jag nog få torka upp själv, för jag är både kvinna och väluppfostrad, så mig visar man ingen reeespekt.

Karin Lagerström

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...