Jag är nyinflyttad i Petter-land. Petter är hip-hoparen som går i spetsen för de rappande ungdomar som väller in ifrån förorterna i T-banans utkanter. Att Petter själv är en innerstadsunge är det visst ingen som verkar bry sig om. För nu vill han ha respekt. Reeespekt, skriker han, där han går i täten för ett helt koppel av ordvrängare som kommit att bli en del av den nya hip-hop-vågen. In till stadens kommersiella brus kommer de för att söka lyckan, dessa nytända popstjärnor, vilkas skrikande och hickande av någon outgrundlig andledning kallas musik.

I mitt stilla sinne undrar jag vad det är som är så viktigt med det där, respekt. Blir man en bättre människa då? Får man på köpet en starkare själ?

- Öh, respekt

- Och?

När man inte anser sig få sin rättmätiga dos av reeespekt, tar man till nya grepp. Hak skall rivas - så klart. Lika klart är också att man inte nämner något om vem som skall bygga upp dem igen. Man sjunger att det brinner och det är positivt, ända tills man inser att där inte finns någon som kan släcka elden. I betongdjungelboken lyder man djurens lagar, utan tanke på att det kanske finns andra, mer humana, alternativ.

Jag tänker att det är bra konstigt, att det inte finns något viktigare att önska sig, än respekt. Börjar inse att det är något i allt detta som jag inte förstår. Möjligen kan det bero på att jag själv inte ens bodde i närheten av en tunnelbanelinje under uppväxttiden. Till min hemort fick man åka pendeltåg. Vi var de verkliga förortsungarna, och respekt, det hade vi inte en tanke på. Än idag känns ordet mycket främmande för mig. Jag har aldrig sökt respekt, vill bara att folk ska tycka om mig. Kanske beror denna min märkliga inställning på att jag växte upp som en av få socialister i ett borgerligt medelklassgetto, där alla klasskamrater hade två lagom välavlönade föräldrar. Utom jag som hade en med tre heltidsjobb samtidigt. Min mor var på den tiden intellektualismens byggmästarinna och jag fick bära stenarna ibland. Och vi var båda mycket stolta i vårt strävsamma byggande.

Men hur förhåller man sig till någon som vill riva ner det andra byggt upp åt honom?

Jag vet inte, jag vill nog helst kräkas. Och spyan då? Ja, den lär jag nog få torka upp själv, för jag är både kvinna och väluppfostrad, så mig visar man ingen reeespekt.

Karin Lagerström

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...