Vad är det som är så viktigt med det där, respekt

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Jag är nyinflyttad i Petter-land. Petter är hip-hoparen som går i spetsen för de rappande ungdomar som väller in ifrån förorterna i T-banans utkanter. Att Petter själv är en innerstadsunge är det visst ingen som verkar bry sig om. För nu vill han ha respekt. Reeespekt, skriker han, där han går i täten för ett helt koppel av ordvrängare som kommit att bli en del av den nya hip-hop-vågen. In till stadens kommersiella brus kommer de för att söka lyckan, dessa nytända popstjärnor, vilkas skrikande och hickande av någon outgrundlig andledning kallas musik.

I mitt stilla sinne undrar jag vad det är som är så viktigt med det där, respekt. Blir man en bättre människa då? Får man på köpet en starkare själ?

- Öh, respekt

- Och?

När man inte anser sig få sin rättmätiga dos av reeespekt, tar man till nya grepp. Hak skall rivas - så klart. Lika klart är också att man inte nämner något om vem som skall bygga upp dem igen. Man sjunger att det brinner och det är positivt, ända tills man inser att där inte finns någon som kan släcka elden. I betongdjungelboken lyder man djurens lagar, utan tanke på att det kanske finns andra, mer humana, alternativ.

Jag tänker att det är bra konstigt, att det inte finns något viktigare att önska sig, än respekt. Börjar inse att det är något i allt detta som jag inte förstår. Möjligen kan det bero på att jag själv inte ens bodde i närheten av en tunnelbanelinje under uppväxttiden. Till min hemort fick man åka pendeltåg. Vi var de verkliga förortsungarna, och respekt, det hade vi inte en tanke på. Än idag känns ordet mycket främmande för mig. Jag har aldrig sökt respekt, vill bara att folk ska tycka om mig. Kanske beror denna min märkliga inställning på att jag växte upp som en av få socialister i ett borgerligt medelklassgetto, där alla klasskamrater hade två lagom välavlönade föräldrar. Utom jag som hade en med tre heltidsjobb samtidigt. Min mor var på den tiden intellektualismens byggmästarinna och jag fick bära stenarna ibland. Och vi var båda mycket stolta i vårt strävsamma byggande.

Men hur förhåller man sig till någon som vill riva ner det andra byggt upp åt honom?

Jag vet inte, jag vill nog helst kräkas. Och spyan då? Ja, den lär jag nog få torka upp själv, för jag är både kvinna och väluppfostrad, så mig visar man ingen reeespekt.

Karin Lagerström

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Prenumerera!

Köp äldre utgåvor!

Vi säljer enstaka nummer ur vår tidigare utgivning.

Tidningen Clarté

Tidskriften Clarté är en partipolitiskt oberoende tidskrift för politisk, ideologisk och kulturell debatt med socialistisk inriktning. Syftet är att kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och grundvalar.

Tidskriften utkommer med fyra 68-sidiga nummer om året och försöker i varje nummer kombineras djupgående analys i längre artiklar med kortare inlägg i dagsdebatten. Den internationella orienteringen är påtaglig - översättningar och nyskrivna svenska artiklar blandas. Upplagan är för närvarande ca 1 100 exemplar.

Tidskriften, som första gången publicerades 1924, ges ut av det partipolitiskt obundna, socialistiska Clartéförbundet.