Jag är nyinflyttad i Petter-land. Petter är hip-hoparen som går i spetsen för de rappande ungdomar som väller in ifrån förorterna i T-banans utkanter. Att Petter själv är en innerstadsunge är det visst ingen som verkar bry sig om. För nu vill han ha respekt. Reeespekt, skriker han, där han går i täten för ett helt koppel av ordvrängare som kommit att bli en del av den nya hip-hop-vågen. In till stadens kommersiella brus kommer de för att söka lyckan, dessa nytända popstjärnor, vilkas skrikande och hickande av någon outgrundlig andledning kallas musik.

I mitt stilla sinne undrar jag vad det är som är så viktigt med det där, respekt. Blir man en bättre människa då? Får man på köpet en starkare själ?

- Öh, respekt

- Och?

När man inte anser sig få sin rättmätiga dos av reeespekt, tar man till nya grepp. Hak skall rivas - så klart. Lika klart är också att man inte nämner något om vem som skall bygga upp dem igen. Man sjunger att det brinner och det är positivt, ända tills man inser att där inte finns någon som kan släcka elden. I betongdjungelboken lyder man djurens lagar, utan tanke på att det kanske finns andra, mer humana, alternativ.

Jag tänker att det är bra konstigt, att det inte finns något viktigare att önska sig, än respekt. Börjar inse att det är något i allt detta som jag inte förstår. Möjligen kan det bero på att jag själv inte ens bodde i närheten av en tunnelbanelinje under uppväxttiden. Till min hemort fick man åka pendeltåg. Vi var de verkliga förortsungarna, och respekt, det hade vi inte en tanke på. Än idag känns ordet mycket främmande för mig. Jag har aldrig sökt respekt, vill bara att folk ska tycka om mig. Kanske beror denna min märkliga inställning på att jag växte upp som en av få socialister i ett borgerligt medelklassgetto, där alla klasskamrater hade två lagom välavlönade föräldrar. Utom jag som hade en med tre heltidsjobb samtidigt. Min mor var på den tiden intellektualismens byggmästarinna och jag fick bära stenarna ibland. Och vi var båda mycket stolta i vårt strävsamma byggande.

Men hur förhåller man sig till någon som vill riva ner det andra byggt upp åt honom?

Jag vet inte, jag vill nog helst kräkas. Och spyan då? Ja, den lär jag nog få torka upp själv, för jag är både kvinna och väluppfostrad, så mig visar man ingen reeespekt.

Karin Lagerström

Nytt på Clartébloggen

Om s k vänsterjudehatet i Smålandsposten

Hans Isaksson - 17 december 2017

Adolf Hitler ansåg att "I boljesvismen ser vi Judarnas försök att i det tjugonde århundradet ta över världsherraväldet". Moskvakommunismen dirigerades i det fördolda av den judiska storfinansen på Wall Street tyckte samme författare .Det var som bekant inte mycket sant i denna analys. Men i rätt...

Läs mer...

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...