Hur ska klasskamp, demokrati och produktivkrafter vidareutvecklas i ett socialistiskt samhälle? Hur är förhållandet mellan parti och klass under socialismen? Mao Zedong och kretsen kring honom ställde avgörande frågor, men hur blev svaren? Anders Axelsson anmäler en ny antologi om Maos idéer.

Kinas kommunistiska parti (KKP) lät hundraårsjubileet av Maos födelsedag officiellt ske i tystnad. Det hindrade inte att det i massmediabruset sipprade igenom att en inofficiell Mao-våg drar fram i Kina. Man bör nog misstänka att detta är uttryck för en, om än bara påbörjad, formering av oppositionen mot den nuvarande politiken.

Kommunistpartiet kritiserade Mao i en resolution 1981 där politiken efter 1957 fördömdes som vänsteräventyrlig, voluntaristisk och utopisk. För att kunna rättfärdiga och legitimera den nuvarande moderniseringspolitiken och den socialistiska reträtten har partiet sökt tömma Mao Zedongs tänkande på substantiellt innehåll och vidare förklarat Mao Zedongs tänkande vara uttryck för partiets kollektiva erfarenheter och visdom. Saneringsarbetet har syftat till att göra Maos filosofi till enbart en "metod" att "söka sanningen i fakta" och "sammanföra teori med praktik".

Dessa motstridiga intressen antyder ett både komplext och levande arv. Mao Zedong och hans tänkande står för väldigt olika saker för olika människor i Kina. Och inte bara i Kina för den delen. Över tiden och runt om i världen - från byarna i Peru till boulevarderna i Paris - har Maos tänkande varit en revolutionär inspirationskälla. Men just en komplex källa ur vilken man hämtat mycket olika principer, strategier och ideal. Uppenbarligen är en mängd olika radikala läsningar möjliga.

Lika mycket som maoismen varit en inspirationskälla för förtryckta runt om i världen, har den i västerländsk kinaforskning huvudsakligen skildrats som en starkt negativ historisk företeelse. Otaliga är avhandlingarna om terror och hjärntvätt under Maos personliga diktatur.

Därför är det med stort intresse man läser antologin Critical Perspectives on Mao Zedongs thought (Humanities press International 1997). Här har på initiativ av redaktörerna Arif Dirlik, Paul Healy och Nick Knight samlats en rad uppsatser som ur ett kritiskt vänsterperspektiv både anlägger moteld mot den dominerande huvudfåran i dagens kinaforskning och kritiskt diskuterar arvet efter Mao.

Flera av författarna förefaller höra hemma i det poststrukturalistiska lägret. Detta märks bl.a. i några uppsatser där Althussers arbeten utgör den givna teoretiska utgångspunkten. Man understryker också nödvändigheten att sätta in Maos tänkande och praxis i kontextuella läsningar och att behandla maoismen som ett diskursivt begrepp. Det kan lägga hinder i vägen för den historiematerialistiska ambitionen att utarbeta en övergripande kritik och förståelse av socialismen och klasskampen i Maos Kina.

Men Critical Perspectives är hur som helst i sin helhet ett viktigt arbete. Detta av flera skäl. Först och främst ges här en vad det förefaller god överblick över de senaste tio årens mer radikala forskning om maotiden. Man får också kännedom om pågående utgivning av såväl gamla som tidigare okända (eller hemlighållna) maotexter.

Critical Perspectives är uppdelad i två block: ett med fokus på teoretiska aspekter på Mao Zedongs tänkande och maoismens praxis under 1950- till 1970-talen, det andra bestående av en rad studier över maoismen i Peru, Japan, Indien och Filippinerna (i Emerita Dionisio Distors studie över maoismen på Filippinerna hänvisas bl.a. till Anders Davidsons intervju med kommunistpartiets ledare Jose Maria Sison i Clarté 1/1994). Av dessa länderstudier får nog Sanjay Seths uppsats "Indian Maoism: The Significance of Naxalbari" sägas vara den mest intressanta med sitt (säkert mycket kontroversiella!) försök att diskutera naxalitrörelsens blodtörstiga retorik och våldsamma terrorpolitik i förhållande till det indiska samhällets socioekonomiska och kulturella strukturer.

Critical Perspectives är alltså riktad mot den konservativa dominansen inom dagens kinaforskning. Kritiken delar sig i tre. För det första angriper man den starka empiristiska och positivistiska hållning som dominerar forskningen. Explicit teoretisk diskussion saknas. I den andra invändningen kritiseras de underliggande teoretiska utgångspunkter som trots allt finns där: att maoismen som ideologi strider mot människans sanna väsen (girighet och själviskhet), att maoismen var ett hopplöst förlorat projekt som stred mot Historiens rörelse (modernisering och kapitalism enligt västerlandets rationella principer). Fö det tredje kritiseras - här vänder man såg också mot andra forskare i det radikala lägret - föreställningen om Maos radikala brytning med den ortodoxa marxismen (Maos betoning av voluntarism i motsats till ekonomisk determinism, större vikt vid överbyggnaden än den ekonomiska basen samt produktionsförhållandenas primat framför produktivkrafterna). Flera forskare riktar i Critical Perspectives kritik mot så skilda kinakännare som Stuart R. Schram och Maurice Meisner samt Corrigan, Ramsay och Sayer (de senare har i flera arbeten kritiskt undersökt Maos förhållande till bolsjevismens problematik) för primitiv och osofistikerad läsning av Marx. Eftersom framför allt de konservativa historikerna inte kunnat läsa Marx korrekt så har man också felaktigt kunnat tolka maoismen som ett voluntaristiskt brott. En del av denna problematisering är intressant, men sista ordet i denna fråga är knappast sagt. Och författarna i Critical Perspectives understryker själva gång på gång att en slutgiltig historisk sammanfattning av maoismen inte är möjlig. Här märks tydligt ett post-strukturalistiskt/modernistiskt inflytande på det kunskapsteoretiska området. Samtidigt förefaller denna fragmenterande och relativistiska ståndpunkt vara ett taktiskt grepp för att skapa visst manöverutrymme för radikala åsikter inom ämnet kinaforskning där den konservativa skolan är kraftigt dominerande.

Politiskt är det slående hur väl den konservativa skolans beskrivning av maoismen sammanfaller med de nuvarande kinesiska ledarnas syn på Maos fel och brister.

Analyserna i Critical Perspectives griper över såväl ekonomi, politik och filosofi. Men man vågar nog ändå säga att det är två dominerande teman som sammanfattar denna antologi: dels förhållandet mellan Mao Zedong och den s.k. ortodoxa marxismen, dels maoismens förhållande till modernismen, modernismen och alternativa moderniseringsvägar. Dessa två teman hänger naturligtvis ihop.

Nick Knight har undersökt Maos filosofiska texter om dialektikens lagar och då framför allt lagen om motsatsernas enhet. Knight spårar de intellektuella rötterna till de filosofiska diskussionerna i Sovjetunionen på 1920- och 1930-talen. I olika omgångar utvecklas här en dialektisk materialistisk ortodoxi som Knight menar Mao aldrig överger som sin filosofiska grund. Knight polemiserar mot Stuart Schram men understryker hur problematiskt det är att analysera en ortodoxi. Hur har den tolkats? Olika teman i Maos tänkande kan ha hämtat inspiration från olika ortodoxier. Att Mao anknöt till den sovjetiska ortodoxin beträffande dialektikens lagar betyder t.ex. inte att hans uppfattning om historisk tid och periodisering kommer från samma källa. Vad man saknar i Nick Knights uppsats är en diskussion av den praktisk-politiska innebörden av den ortodoxa marxistiska filosofin. Den förefaller långtifrån betydelselös eftersom i varje fall kommunistpartiet i Sovjet ingrep vid flera tillfällen för att lägga fast linjen vid filosofiska fakulteten.

Paul Healy intar i sin uppsats en liknande ståndpunkt. Han gör gällande att maoisternas uppfattning om den samhälleliga formationen såsom baserad på nivåerna produktivkrafter, produktionsförhållanden och överbyggnad i grunden ändå var reduktionistisk, om än bestämd av en koplex determinism. Även om överbyggnaden tilläts dominera i speciella historiska situationer var alltid i sista hand produktivkrafternas primat bestämmande för utvecklingen. Sålunda en i grunden kausal, mekanisk historiesyn. Healy menar att man måste förstå även historiska rörelser som Det stora språnget och Kulturrevolutionen utifrån detta perspektiv. Denna i den marxistiska traditionen ständiga teoretiska och även praktiska stötesten har alltså fortsatt aktualitet.

Healy tar i förbigående upp en mycket intressant fråga: uppfattade Mao, och även tidigare Marx, massornas energi och skaparkraft som den centrala produktivkraften? Här finns en mycket märklig öppning som kanske skulle ställa mycket av tidigare uppfattningar om vad subjektiva och objektiva krafter i historien är på huvudet.

Richard Levy diskuterar hur kretsen kring Mao (framför allt Shanghaiskolan) under kulturrevolutionen försökte utarbeta en alternativ utvecklings- och moderniseringsstrategi bort från den sovjetiska. Levy identifierar en verklig vilja att komma underfund med det socialistiska övergångssamhällets problematik. Samtidigt pekar han på maoisternas bristande förmåga att utveckla en sammanhållande teori och praxis för både klasskampen och en alternativ socioekonomisk utveckling. Levy lyfter fram problematiken parti - klass som en avgörande fråga där maoisterna misslyckades med att utforma ett alternativ.

Förhållandet mellan avantgardepartiet och massorna är också det spänningsfält som Maurice Meisners text rör sig kring. Meisner menar att det hela tiden fanns en stark stalinistisk tendens i den kinesiska politikens praktik. Men samtidigt finns där hela tiden också något annat - en social radikalism - som ger maoismen dess unika karraktär. Men Meisner hävdar att det är en social radikalism som samtidigt misslyckas med att utveckla en socialistisk massdemokrati. Meisner menar i förlängningen att Mao svek den radikalt demokratiska vänstern under kulturrevolutionen.

I en mycket intressant text av Richard Johnson ges ett nytt perspektiv på Maos kunskapsteori. Den ses som avgörande för Maos idé om politisk auktoritet. Kommunistpartiets ledande roll kunde legitimeras med filosofin utvecklad i Mao Zedongs tänkande, vilken fostrade kadren att gå till fakta, lära av massorna, begå självkritik och korrigera misstag. Kommunistpartiets roll rättfärdigades genom dess förmåga att lösa motsättningar som i Maos filosofi är eviga genom historien.

Detta betyder att Mao och maoisterna var medvetna om och sökte en lös-ning på bolsjevismens problem - förhållandet parti och klass. Om det är riktigt att Maos kunskapsteori ska ses i ljuset av frågan om politisk auktoritet skulle det också kunna förklara Maos politiska rörlighet och linjen under kulturrevolutionen att angripa själva partiet. Men Mao gav heller aldrig upp idén om partiets ledande roll; snarast ville kretsen runt honom fostra parti- och statsbyråkratin med Mao Zedongs tänkande som hjälp för att återupprätta den heroiska och egalitära andan från Yenan-perioden. När partiet inte förmådde omsätta filosofin, då återstod som enda garant Mao själv. Således blir även personkulten begriplig. Samtidigt innebär detta att Maos väg, likt Lukcs tidigare, är djupt tragisk. Båda var medvetna om det problematiska i relationen partiet - klassen under proletariatets diktatur. Och båda såg räddningen i en moralisk hållning, i partiet som kollektiv enhet, vilket naturligtvis aldrig kan bli en verkligt garant mot degenerering och utveckling mot nytt härskande skikt.

Emellertid öppnade kulturrevolutionen för en annan väg när man återvände till arvet från Pariskommunen och Marx föreställning om arbetarklassens självemancipation. Detta är också avgörande i Maos tänkande, maoismen och den kinesiska revolutionen, vilket flera av författarna i Critical Perspectives på olika sätt berör. En hel rad aspekter av socialismens problem - framför allt klasskampens fortsatta utveck-ling i övergångssamhället - formulerades öppet och drevs i Maos Kina. Som Meisner påpekat så ligger storheten hos Mao och kretsen kring honom främst i förmågan att se problematiken och försöka formulera alternativen. Men det innebär inte att man behöver godta de svar som gavs som sanna och riktiga. Maoismen och den kinesiska revolutionen pekade delvis på en väg bort från bolsjevismens återvändsgränd. Häri ligger värdet att fortsätta studera och försöka förstå seklets största revolution.

Critical perspectives on Mao Zedongs thought

Arif Dirlik, Paul Healy, Nick Knight (red)

Humanities press international

ISBN 0-391-03994-6

Några av de centrala utgåvorna förtjänar att redovisas till hjälp för den intresserade läsaren:

Referenser

Stuart R. Schram (ed.), Maos Road to Power, Revolutionary Writings, 1912-1949: Volume I, The Pre-Marxist Period, 1912-1920 (Armonk, New York: M. E. Sharpe 1992). Häri skall också finnas en översikt över andra textutgåvor.

Michael Y. M. Kau and John K. Leung (eds.), The Writings of Mao Zedong 1949-1976: Volume I, September 1949-December 1955 (Armonk, New York: M. E. Sharpe, 1986), och The Writings of Mao Zedong 1949-1976: Volume II, January 1956-December 1957 (Armonk: New York: M. E. Sharpe, 1992);

Roderick MacFarquhar, Timothy Cheek och Eugene Wu (eds.), The Secret Speeches of Chairman Mao: From the Hundred Flowers to the Great Leap Forward (Cambridge, Mass: Harvard Contemporary China Series, no. 6, 1989);

Mao Zedong, Report from Xunwu, översatt och introducerad av Roger R. Thompson (Stanford: Stanford University Press, 1990);

Nick Knight (ed.), Philosophy and politics in Mao Texts of the Yan n Period, Chinese Studies in Philosophy XIX, 2 (Winter 1987-88);

Nick Night (ed.), Mao Zedong on Dialectical Materialism: Writings on Philosophy, 1937 (Armonk, New York: M. E. Sharpe, 1990).

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...