Brexit har i svenska medier beskrivits som en efterbliven, halvrasistisk reaktion mot en naturlig utveckling. Men många britter röstade för utträde av helt andra skäl. Brian Denny arbetar för Trade Unionists Against the EU och de brittiska järnvägsarbetarnas fackförbund RMT.

Den 23 juni 2016 röstade över 17,4 miljoner brittiska medborgare för ett utträde ur EU. Det var omkring 52 procent av röstetalet med ett valdeltagande på över 72 procent, ett starkare mandat än någon brittisk regering har fått i historien.

Men den politiska klassen slöt leden och krävde omedelbart en andra omröstning för att sätta den demokratiska folkviljan ur spel. Man utlöste en hysterisk orgie i att etikettera alla som ville lämna EU som rasister och främlingsfientliga.

De starka intressen som inte vill att vårt land ska lämna EU, dess gemensamma marknad och den fortsatta fria rörligheten för kapital, varor, tjänster och "billig" arbetskraft, försöker nu att tillintetgöra valresultatet. Artikel 50 i Lissabonfördraget ska åberopas. Inom ramen för den gemensamma marknaden eller de så kallade handelsavtal som EU förhandlar om - som TTIP med USA och den kanadensiska versionen CETA - är det omöjligt att bygga ett mer rättvist samhälle eller en hållbarare ekonomi.

Alternativet till det antidemokratiska och nyliberala EU är att grunda demokrati och internationell solidaritet på fritt samarbete mellan nationalstater och inte på den skenbara internationalismen hos EU:s stormaktskartell.

Maastrichtavtalets ekonomiska ramar förbjuder EU:s medlemsstater att ha budgetunderskott som är större än tre procent av BNP eller en statsskuld som överskrider 60 procent av BNP. Avtalet kräver en liberalisering av kapitalrörelserna och en likriktning av medlemsstaternas ekonomiska politik, vilket skapar ett starkt tryck att skära ned på välfärden. Det har för övrigt inträffat också i Storbritannien, utanför euroområdets ekonomiska tvångströja.

Innanför eurozonen är det än värre, och länder som Grekland, Portugal och Spanien sänker löner, avskaffar jobb och attackerar pensioner i återkommande försök att reducera sina budgetar. De har också ställts inför mängder av direktiv och bestämmelser att privatisera järnvägar, sjukvård och post för att konkurrera på en avreglerad europeisk enda marknad.

9808_01.jpgBild: Robert Nyberg

Den grekiska krisen fördjupades ytterligare då Tyskland och Internationella valutafonden lade på den grekiska regeringen ständigt ökande nedskärningskrav när den kämpar för att betala tillbaka lånen till privata tyska, franska och grekiska banker. Det har tvingat flera länder att genomföra "reformer" som har tagits fram i så kallade gemensamma dokument med troikan EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, eller i "biståndsöverenskommelser" med valutafonden såsom i Ungern, Lettland och Rumänien.

Dessa politiska åtgärder innefattade fortsatta attacker mot löner, social välfärd och offentligt ägande samt långtgående "arbetsmarknadsreformer" som bland annat innebär att kollektivavtal avskaffas. Det har sin enkla förklaring: när det inte finns kollektivavtal sjunker lönerna. EU framtvingar alltså ett omfattande strukturanpassningsprogram - liknande dem som påtvingades Afrika - för över 500 miljoner människor utan deras samtycke. Strukturanpassningsprogram, först utformade av Världsbanken och IMF, säkerställer att skulderna betalas. Ekonomiska omstruktureringar, det vill säga massprivatiseringar, prioriteras.

EU-anhängare hävdar ofta att EU står för en form av "internationalism". Men sanningen är att unionen ofelbart arbetar för de intressen som skapade EU, storföretagsamheten. Den marknadsbaserade nyliberala politiken innebär inget stöd för fattigare länder inom EU eller övriga världen. Tvärtom ödelägger EU:s gemensamma jordbrukspolitik hela ekonomier i det fattiga Syd. De kriminella subventionerna om 30 miljarder pund om året tillåter EU att dumpa tusentals ton kraftigt subventionerade livsmedel i Afrika varje år. Lokala producenter kan inte exportera sina produkter eftersom de måste konkurrera med de låga priser som EUs jordbrukspolitik åstadkommer. Exempelvis dumpas tusentals ton torrmjölk med näringstillskott i västafrikanska länder som Mali till ett lägre pris än lokala boskapsägare kan sätta, förstör deras ekonomi och driver ut dem ur branschen. Också brittiskt jordbruk har blivit lidande av EU:s jordbruksindustri, med mejerinäringen som främsta exempel. Livsmedelspriser har satts på EU-nivå och inte efter världsmarknadspriserna.

En förhärdad EU-kommission försöker nu få till stånd en frihandelsuppgörelse som generalsekreteraren för afrikanska International Trade Union Confederation, Kwasi Adu-Amankwah beskrev som den senaste koloniala klappjakten på kontinenten. Han sade att den föreslagna överenskommelsen för ekonomiskt partnerskap (EPA) skulle innebära att de nuvarande ekonomiska strukturerna med råvarurexport och industrivaruimport förblev orörda. "Strukturanpassning som lurats på Afrika med EU:s aktiva inblandning har slagit ihjäl den lilla industriella kapacitet som länderna hade omedelbart efter frigörelsen. Det är rena lurendrejeriet att tänka sig frihandel mellan jordens fattigaste kontinent och världens mäktigaste handelsblock som en lösning", sade han.

9808_02.jpgBild: Robert Nyberg

Den gemensamma fiskepolitiken, har gett var och en av de 27 EU-staterna, också de utan kust, rätt att utnyttja de rika fiskevattnen runt Storbritanniens kust, utanför en gräns om tolv sjömil, och har därmed slagit sönder näringen. Receptet är överexploatering av fisket, och det förklarar varför Grönland lämnade EU 1986 och varför Island vägrade att gå med.

EU mobbar och mutar också fattiga länder, särskilt i Afrika, att öppna farvattnen för EU:s rovgiriga fartyg. I dag hämtar EU:s fiskeflotta omkring 40 procent av sina fångster från dessa utfattiga länder. Det berövar miljoner lokala fiskare längs Afrikas kust deras uppehälle och tvingar dem att ägna sig åt människosmuggling och sjöröveri.

EU:s militarisering tilltar också i och med den så kallade gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som tillåter EU att sätta in väpnade styrkor var som helst på jordklotet, motsatsen till internationalism. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har sagt att EU behöver sin egen armé eftersom man ännu inte "betraktas som helt seriös" som internationell vapenmakt, och dessutom behövs den för att sätta emot Ryssland. "En gemensam armé av européer skulle få Ryssland att förstå att vi menar allvar med att försvara den Europeiska unionens värden", skrev han.

I själva verket skulle denna "gemensamma" EU-armé och dess utrikespolitik ge uttryck för en djupt imperialistisk politik, beslutad av de stora EU-staterna och uppbackad av de mäktigaste transnationella företagen i Europa. Ledarna för Frankrike, Italien och Tyskland möttes nyligen på italienska hangarfartyget Garibaldi och krävde ökade militära resurser och "europeisk armé".

9808_03.jpgBild: Robert Nyberg

Förre generalsekreteraren för Nato och företrädaren för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik Javier Solana har också förklarat att EU:s militära kapacitet måste kunna användas tillsammans med USA mot självständiga stater: "Vi måste kunna klara flera operationer samtidigt. Vi måste utveckla en kultur som möjliggör tidiga, snabba och säkra interventioner", sade han. Tony Blairs utrikespolitiska guru Robert Cooper formulerade också denna nya kolonialism så långt tillbaka som 2002 när han krävde "en ny europeisk imperialism". "Vi har redan den globala ekonomins frivilliga imperialism genom sådana institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken. Den europeiska utvidgningen är en annan form av frivillig imperialism."

Namibias president Sam Nujoma beskrev mycket tydligt denna nya europeiska koloniala och miltära strategi: "De här européerna har skapat en politisk union och återigen vill de ha våra råvaror utan att betala."

Sanningen är att EU utvecklar sig mot vad som på många sätt liknar den gamla militära imperialismen. Det har mycket litet att göra med internationalism.

Översättning från engelskan: Olle Josephson

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...