Formellt är rättsväsendet i USA idag färgblint. Reellt stämplar det ut och trycker ner den svarta arbetarklassen. Den svarta befolkningen förser USA:s ekonomi med över två miljoner tvångsarbetare i fängelse, miljoner människor på den mest utsatta delen av arbetsmarknaden och en väldig arbetskraftsreserv. Black Lives Matter har tagit upp kampen mot ett förtryck som gömmer sig i kampen mot kriminaliteten.

Om ett par månader lämnar USA:s första svarta president Vita Huset. Efter åtta år vid makten återvänder han till sin hemstad Chicago. Det är en dynamisk storstad med en stark svart medelklass och levande svart kultur. Staden har haft mängder av svarta makthavare: polischefer, politiker och borgmästare. Men om Barack Obama hamnade på fel sida av järnvägen, skulle han möta samma rasbaserade ghetto och samma ekonomiska och sociala spärrar, samma fattigdom och samma rasåtskillnad som på Martin Luther Kings och Malcolm X tid. I dag skapas inte rasskillnaderna av Jim Crow, det system av rasistiska lagar och övergrepp som växte fram efter slaveriets avskaffande, utan av kriminalisering och massfängslande av den svarta befolkningen.

Av alla vuxna svarta män i Chicago år 2002 återfanns över 55 procent i straffregistret vilket innebar över 80 procent av den arbetsföra manliga befolkningen. Siffran var en kraftig underskattning redan då. Den verkliga procentsatsen skulle därutöver omfatta inte bara de fängslade, de före detta fångarna och de villkorligt frigivna utan alla som kommit i kontakt med rättsväsendet, om så bara som anklagade, åtalade eller med villkorliga domar.

I staten Illinois, där Chicago ligger, är 90 procent av de som fängslas för innehav eller handel med droger svarta. De flesta, över 70 procent, åtalade för innehav av eget bruk. Den svarta arbetarklassen drabbas hårdast.

År 2003 fanns det i hela USA 68 miljoner personer registrerade som kriminella, det vill säga en fjärdedel av den vuxna befolkningen. År 2006 befann sig 15 procent av alla svarta män i USA i fängelse (men mindre än en procent av alla vita män).

I dag är fler vuxna svarta kontrollerade av rättsväsendet än antalet slavar år 1850, när slaveriet var som mest omfattande. På grund av massfängslandet av svarta föräldrar är oddsen för ett barn i en svart familj att få växa upp med båda sina föräldrar lägre i dag än under slaveriets dagar.

Öppen rasism är inte accepterad av majoriteten i USA, men att avsky kriminalitet är en medborgerlig dygd. Den faktiska rasismen kan fortleva därför att den uppfattas som riktad mot "kriminella" - som bara råkar vara svarta.

Svarta som skjuts, skjuts därför att de uppfattas som hotfulla kriminella. En plånbok uppfattas som ett vapen, om handen som håller den är svart. Brottslighet som utövas huvudsakligen av vita och personer med större ekonomiska resurser, som rattfylleri, uppfattas däremot inte som hotfull, trots att rattfylleri till skillnad från marijuanarökning årligen skapar tusentals dödsoffer. Eftersom kriminaliseringens konsekvenser drabbar både svarta och vita individer som hamnat i straffregistren kan systemet uppfattas som rättvist och icke rasistiskt. Men för vita som grupp leder inte mindre företeelser till kriminalisering i massomfattning.

9806_01.jpg

Konsekvenserna av att hamna i USA:s straffregister är förödande. En svart person som någon gång arresterats eller som blivit registrerad som brottsling avskiljs som en andra klassens invånare för återstoden av sitt liv.

Som arbetssökande måste alla ange om man finns i något kriminalregister. Det utesluter de flesta anställningar och för många yrken rätten att driva egen verksamhet. Det inskränker de drabbades försörjningsmöjligheter till de lägst avlönade arbetena och de mest osäkra anställningarna.

Personer som är noterade i straffregister är förbjudna att hyra offentligt ägda bostäder. Clinton skärpte denna lagstiftning 1996 och 1998, så att enbart att upplåta sitt hem åt personer med kriminell belastning eller att ha straffade anhöriga eller vänner är grund för uppsägning av hyresavtal, för både privata och offentliga hyresvärdar. Många hyresvärdar avvisar personer som enbart är under utredning, och till och med vid blotta misstanken om bruk av olagliga droger. För straffade som saknar anhöriga med egna hem är hemlöshet ofta det enda återstående alternativet.

Som tidigare straffad är man berövad rätten till socialt stöd, som ekonomiskt bistånd, matkuponger, hjälp till boende och rätten att delta i federala utbildningsprogram. I många delstater berövas man rätten till körkort.

En svart person i dag som registrerats som kriminell har samma begränsade rättigheter och livsutrymme som en svart person i sydstaterna när Jim Crow-lagstiftningen stod som starkast. För svarta är risken för polisövergrepp eller dödsskjutningar ett lika levande hot som lynchningarna en gång var: det behöver inte drabba dig, men du måste alltid leva så att du minimerar riskerna för att drabbas.

Fattigdom innebär åtskillnad för svarta, men inte för vita: unga svarta föds in i systemet. I New York bor 70 procent av de svarta i resurssvaga stadsdelar, medan 70 procent av de fattiga vita bor i resursrika områden. Så förutbestäms unga svarta utanför medelklassen att växa upp i just de zoner i USA där risken att ett givet beteende kriminaliseras (som att använda droger eller köra en bil med trasig baklykta) är flera tusen gånger större än i områdena utanför.

Rasåtskillnaden fördjupas genom att fångar berövas sin rösträtt. I flera delstater även efter frigivning. Även i delstater utan formellt förbud för tidigare straffade finns krav på att "göra rätt för sig" och att ersätta delstaten för rättsväsendets kostnader. Betalas inte dessa avgifter får inte den drabbade rätt att rösta. Sammantagna innebär bestämmelserna att de flesta med notering i ett brottsregister är utestängda från att rösta i alla delstater, utom Maine och Vermont. Berövade sin rösträtt ingår de ändå i befolkningsunderlaget som avgör hur stor representation den röstande (övervägande vita) delen av befolkningen får i lokala och regionala församlingar.

Rasåtskillnad är lika amerikanskt som äppelpaj, men det beror inte på ett medfött rasistiskt sinnelag eller inneboende ondska. Rasåtskillnadens mekanismer återskapas ständigt, därför att det ekonomiska systemet i USA inte kan överleva utan dem. "Det finns inget negerproblem i USA", sa en gång den svarte amerikanske socialisten och författaren James Baldwin. "Det är de vita som är problemet."

Rasåtskillnaden förser ekonomin med en outsinlig källa för arbetskraft till de lägsta lönerna, de sämsta anställnings- och arbetsförhållandena och för den svarta ekonomin. I fängelse utförs legoarbeten som avlönas med tre dollar i timmen. Det sammanlagda värdet av fångarnas produktion beräknas till nära två och en halv miljard årligen.

Som frigiven men noterad i straffregistret är bara de sämst avlönade arbetena tillgängliga, med minimilöner som i USA varierar med mellan sju och tio dollar i timmen. Det handlar inte om en marginell grupp i "utanförskap" utan om tiotals miljoner vuxna svarta familjeförsörjare.

Många ställs helt utanför arbetsmarknaden. En studie från 2006 redovisade att en tredjedel av alla unga svarta män i USA är arbetslösa. Bland dem som inte avslutat sin skolutbildning var andelen 65 procent.

9806_02.jpgFängelseindustrin ger flera miljarder i vinster.

Den moderna rasismen belönar den icke-svarta delen av arbetarklassen (du är en av oss, inte som de där!) på samma sätt som en gång slaveriet och Jim Crows apartheidlagar gjorde. För många är dessutom fängelseindustrin ett levebröd. Skulle fängelsebefolkningen sjunka tillbaka till 1980 års nivå skulle över en miljon anställda inom rättsväsende och fängelser, övervägande vita, ställas arbetslösa. Fängelserna är förlagda i glesbygd, där de utgör den enda eller dominerande arbetsgivaren.

Fängelseindustrin är en blomstrande näring i sig själv och en av de mest snabbväxande näringsgrenarna i USA. Under 2000-talet har fängelserna i hög grad privatiserats. Vinsterna i den privata fängelseindustrin beräknades överstiga tre miljarder år 2010. Fängelseindustrin föder dessutom en lång rad underleverantörer av bland annat tvätt, rengöring, vapen och militärutrustning, mat och transporter

Den tapp kring vilken kring vilken masskriminaliseringen av svart arbetarklass roterar är "War on Drugs", som i sitt nuvarande utförande inleddes av Ronald Reagan 1982, men som fördjupats av varje president som följt på honom, republikan som demokrat, svart som vit.

En tiondel av alla i USA, oavsett befolkningsgrupp, bryter mot drogrelaterade lagar varje år. Drogbruk och droghandel är lika fördelade företeelser. Ändå är de misstänkta och dömda i kriget mot droger i nio fall av tio svarta. Behandlingen av svarta drogbrukare är långt hårdare än för vita.

Vid åttiotalets början utgjorde droger inget stort problem för USA. Drogbruket över lag var på nedåtgående. Färre än två procent av befolkningen upplevde droger som ett allvarligt problem. Men Reagan hade en agenda, och han visste vilka han ville nå. Han argumenterade för War on Drugs med ord om kriminalitet, välfärd, välfärdsparasiter som både den svarta publiken och den vita förstod. Som "Welfare queens": lata, svarta ensamstående mödrar som lät sig och alla ungarna försörjas av den alltmer sammanbitna vita skattebetalaren. (Liksom Nixon, som före Reagan själv utlyste ett War on Drugs redan 1971.)

Många vita kände sig hotade av att rasåtskillnadslagarna som tidigare kontrollerat den svarta befolkningen upphört att gälla. Reagans tal om lag och ordning mot ett hotande kaos gav honom en överväldigande valseger 1982 och lade grunden för hans krig mot droger.

9806_03.jpgAndelen fängslade i USA har exploderat sedan 1970-talet.

Vid den tiden var många poliskårer oförstående eller rentav ovilliga att engagera sig i kriget mot droger. Reaganadministrationens svar blev att styra över de federala fonder som finansierade både federala och delstatliga polisinsatser till de poliskårer som valde att prioritera drogrelaterad brottslighet. (Det är för övrigt en politik som fortsatts av Obama som mer än tiodubblade anslagen till dessa fonder under sin presidenttid.) Polisen beviljades ökade anslag baserat på antalet ingrepp mot drogrelaterad brottslighet, också för arresteringar som inte ledde till åtal! Militären beordrades lämna vapen och material, inklusive flygplan och helikoptrar, tanks och bazookas för över en miljon dollar årligen till poliskårer som valde att prioritera drogrelaterade brott. Ovanpå dessa drivkrafter skapade Reagan ännu en: beslagtaget gods, bilar, hus, förmögenheter tilldelas de poliskårer som beslagtagit dem. Värdet på de tillgångar som tillföll poliskårer i USA från 1988 till 1992 översteg en miljard dollar.

Med stöd av en konservativ domarkår kunde den sista byggstenen läggas på plats. Mellan 1982 och 1991 skapade högsta domstolen en ny rättslig praxis som åsidosatte det medborgarskydd som konstitutionens fjärde tillägg ger mot stat och polisingripande. Tröskeln för när polis fick hejda, undersöka och gripa medborgare sänktes kraftigt vid misstanke om drogrelaterad brottslighet

Resultatet blev en tungt beväpnad, militariserad polis, med rätt att agera utan tidigare inskränkningar och med kraftiga ekonomiska drivkrafter för sitt handlande. Angrepp med sådan kraft kunde emellertid inte riktas mot vilka befolkningar och områden som helst.

Polisen valde att fokusera på droger och områden som riktade sig mot svarta. För en svensk publik har det skildrats väl i den första säsongen av tv-serien "The Wire" om kriget mot droger i Baltimore. Vid den här tiden var de svarta områdena i USA:s storstäder starkt försvagade. Den industribaserade ekonomin hade kollapsat. Det slog särskilt hårt mot de svarta samhällena som i hög utsträckning hämtade sin inkomst från arbete i tillverkningsindustrin. Utflyttningen av den svarta medelklassen efter medborgarrättsrörelsens segrar lämnade dessutom den svarta arbetarklassen i ghettona utan någon politisk röst som kunde angripa polisiära övergrepp. Och den som söker finner: bara under de femton första åren med kriget mot droger tredubblades antalet personer som arresterades under ett år. Antalet personer i fängelse ökade från 350 000 till över två miljoner

Slaveriet och Jim Crow var ett synligt rasförtryck som också utgjorde en grund för sammanhållning, stöd och kärlek bland förtryckta. Kriminaliseringen däremot pekar inte ut någon på grund av hudfärg. Kriminaliseringen ser i varje enskilt fall ut som en konsekvens av individens eget handlande. Det föder skuld, skam och osynliggörande av de drabbade själva. "Förbrytare har blivit det nya n-ordet" säger en veteran från sextiotalets medborgarrättsrörelse i Mississippi. Brottet är knutet till individen och korset bärs av var och en för sig.

9806_04.jpgOch de flesta är svarta.

Det sociala fördömandet av den som stämplas som förbrytare är starkt i alla grupper i USA i dag. Den svarta medelklassen har inte velat belastas av att förknippas med kriminella fattiga. Medborgarrättsrörelsen har under de senaste trettio åren undvikit att ta i frågor som rör kriminaliseringen av svarta som grupp såväl som enskilda, eftersom man av politiska skäl inte vill att arbetet för jämställdhet förknippas med försvar av kriminella. I stället har man fokuserat på frågor om ökad svart representation i politik och näringsliv, kvotering till platser för högre utbildning och andra åtgärder som skapat en starkare ställning för den svarta medel- och överklassen.

Det har tagit över trettio år innan en social rörelse som pekar på kriminaliseringens rasistiska grunder kunnat etablera sig. Därför har framväxten av Black Lives Matter i USA varit omvälvande. Nu kan det sägas högt att svarta liv avsiktligt och systematiskt görs till måltavla för dödliga angrepp.

Att inte utsättas för systematisk avlivning av landets egen polis kan kanske uppfattas som en blygsam begäran, men Black Lives Matter är den första sociala rörelse i USA som tvättar bort skammen från dem som gjorts till kriminella. Den har lyft på färgblindhetens slöja och gjort de rasistiska grunderna synliga. Och bortom rasismen framträder klassamhället.

Black Lives Matter har hittills kunnat förena svarta ur både arbetarklass och medelklass. Kriminaliseringen drabbar den svarta arbetarklassen hårdast, men när väl kriminalitet förknippas med ett anonymt svart ansikte, drabbar polisens våld också svarta inom högre samhällsklasser. Därför finns det starka spänningar mellan dem i rörelsen som vill fortsätta driva den gamla medborgarrättsrörelsens krav för att skapa en bättre plattform för de övre klassernas svarta att få makt inom systemet och de som lyfter fram arbetarklassens krav på utbildning, hälso- och sjukvård och arbetstillfällen för den svarta befolkningen. Hur den striden förlöper kommer att bli avgörande för utgången av den antirasistiska kampen i USA.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...