Mellankrigstiden innebar viktiga framsteg för USAs svarta. Grunden läggs för 1960-talets medborgarrörelse. Kampen mot rasismen var förbunden med arbetarklassens kamp. När klassen försvagades stärktes rasismen.

Mellan 1910 och 1970 flyttade omkring sex miljoner svarta från sydstaterna till nordstaterna i USA. Migrationen inträffade i två vågor: 1916-1930 och 1940-70. Före 1910 bodde mer än 90 procent av USAs svarta befolkning i sydstaterna. Det är sannolikt en av historiens största utvandringsvågor utan att krig eller direkt svält varit utlösande orsak.

Vad berodde den på? Delvis är svaret att det fanns lite större politisk frihet för svarta i nordstaterna. Den härskande klassens reaktion på det sena 1800-talets ekonomiska depression hade tagit sig andra uttryck i norr än i södern. Jim Crow-lagar, som utestängde svarta från politiken, fanns inte på samma sätt i nordstaterna. De politiska eliterna utövade sin makt i norr genom vad som kallats politiska apparater; kändast är New York-demokraternas Tammany Hall. Dessa apparater härskade genom mutor och korruption, men behövde också stöd från arbetarklass och invandrade grupper, inklusive de svarta.

Men delvis berodde utvandringen på en expansion av arbetstillfällen i den växande industrin i norr och kris i bomullsindustrin i söder. Dessutom hade första världskriget skapat brister i tillgången på arbetare. Privata arbetsförmedlare lockade fattiga svarta att flytta norrut. Där hamnade de i slumkvarter i en ofta fientlig omgivning. Anställningsformerna var osäkra och fackföreningarna tillät dem inte att bli medlemmar. Ofta användes svarta som strejkbrytare, vilket spädde på de etniska motsättningarna.

Tiden direkt efter första världskriget var orolig i USA, precis som i stora delar av Europa. En våg av strejker sköljde över landet. Fackföreningsrörelsen försökte permanenta framsteg som vunnits under kriget. Den största strejken ägde rum i kolindustrin. Samtidigt präglades USA sommaren 1919 av svåra rasupplopp, eller snarare massmord på svarta, också i norr. Hur många som dog är oklart, men det rörde sig om hundratals. Bakgrunden var att demobiliserade soldater nu konkurrerade om ett begränsat antal arbeten och bostäder. Dessutom hade svarta använts som strejkbrytare under kriget. Lägg därtill att den första vågen av antikommunism hade börjat ta fart. Woodrow Wilson, en av de mest öppet rasistiska presidenter USA har haft, sade att "den amerikanska negern som kommer hem från utlandet kommer vara en av våra största spridare av bolsjevism i USA". Filmen The Birth of a Nation hyllade Ku Klux Klan som var en massrörelse i början av 1920-talet; 1924 var medlemsantalet 6 miljoner. Antikommunism och rasism har traditionellt gått hand i hand i USA.

I södern fortsatte lynchningarna under hela mellankrigstiden. De var vanligast i "bomullsbältet" Louisiana, Alabama, Texas, Georgia och Mississippi. Efter 1920-talets mitt skedde dock en nedgång, även om lynchningar inte helt upphörde förrän i mitten på 1960-talet. Inte minst på 1930-talet fördes en intensiv kamp mot lynchningar, där det amerikanska kommunistpartiet var en drivande kraft och försåg felaktig dömda svarta med juridisk hjälp. Flera försök att göra lynchning till ett federalt brott gjordes, men föll alltid på ett benhårt motstånd från sydstatssenatorerna. Då dessa var demokrater, vågade inte Roosevelt stöta sig alltför hårt med dem. Ju fler svarta som bodde inom ett område, och ju mer det var ett bomullsproducerande distrikt, desto vanligare var lynchningar. Ideologiskt motiverades de med föreställningar om svarta mäns sexualitet och antagandet att de våldtog vita kvinnor. Men deras verkliga funktion var att upprätthålla det härskande skiktets makt över produktionsmedlen genom att hålla den svarta delen av lantarbetarklassen i skräck, samt underblåsa fördomar hos den vita befolkningen. En verkligt bisarr del var att man ofta sålde vykort med foton tagna på lynchningarna.

9805_01.jpgPresident Woodrow Wilson fruktade att svarta soldater från första världskriget skulle sprida kommunismen i USA.

Omvälvningarna under och direkt efter första världskriget förändrade de svartas medvetande. Det skedde ett allmänt politiskt och kulturellt uppvaknande. Tidigare hade svarta företrädare, som till exempel Booker T. Washington, givit avkall på krav att avskaffa Jim Crow-lagarna. I stället ville man bygga upp möjligheterna till utbildning för svarta. En yngre generation svarta aktivister, med W. E. B. Du Bois som det mest kända namnet, tyckte inte att det räckte utan ville avskaffa Jim Crow-lagarna. 1909 bildade de National Assocation for the Advancement of Colored People (NAACP). I huvudsak ägnade sig NAACP åt att bekämpa raslagarna inom ramen för det juridiska systemet, inte genom gatukamp. Man drev bland annat igenom att svarta kunde få tjänstgöra i försvaret, och omkring 700 000 svarta soldater deltog i första världskriget. I Harlem i New York, som nu blev de svartas stadsdel, uppstod en litterär och kulturell rörelse som kallades för The Harlem Renaissance. Främst bland dessa författare stod Langston Hughes. Även den tidiga jazzmusiken var en del av uppvaknandet. För första gången blev den afroamerikanska erfarenheten en del av det amerikanska kulturlivet. Många av författarna och konstnärerna sympatiserade med kommunism och socialism. Även om rörelsen skulle förlora fart under den senare delen av 1920-talet, så kom den att bli en viktig grund för medborgarrättsrörelsen under 1950- och 60-talen.

De flesta av de svarta blev inte bolsjeviker eller kommunister, men i takt med att den svarta arbetarklassen växte så kom den politiska rörelsen att förändras, från små grupper av intellektuella som framför allt försökte förändra systemet inifrån, till mer massbaserade rörelser med radikala och till och med utopiska krav. 1800-talets svarta elit, som bestod av präster, handelsmän och lärare, bejakade modernisering och kapitalism. Majoriteten av de svarta mot slutet av 1800-talet var dock arrendatorer, sharecroppers, under närmast feodala förhållanden och hade rätt lite gemensamt med den svarta eliten. Denna elit var samtidigt utestängd från de karriärmöjligheter som de vita hade. Svaret blev att bygga institutioner (universitet, tidningar med mera) för enbart svarta. Resultatet blev dock endast att en svart småbourgeoisie utvecklades, en småbourgeoisie som aldrig kunde avancera uppåt.

En av de tidigaste massrörelserna var Marcus Garveys nationaliströrelse, UNIA (Universal Negro Improvement Association), som starkast omkring 1920. Garvey var panafrikanist, ursprungligen från Jamaica, som kom till USA för att värva både pengar och medlemmar till sin rörelse. Hans mål var att få svarta att emigrera från USA till Liberia och där upprätta en ny stat. Denna utopi stämde väl med den svarta elitens drömmar och önskningar, men också med ett allt större mellanskikt som utbildats på de svarta universiteten. Sättet som rörelsen kom att arbeta på stämde dock mer överens med arbetarrörelsens metoder med massmöten, demonstrationer, insamlingar med mera. Marcus Garvey startade en fartygslinje, Black Star Line, som skulle föra över de svarta till Liberia. Pengarna till denna kom till största delen från svarta arbetares fickor. När en ekonomisk kris slog till i USA 1920-21, lämnade många Garveys rörelse. Det fick till följd att den föll ihop i motsättningar och anklagelser om korruption. En del av rörelsen kom att fortsätta inom lokalpolitiken under 1920-talet.

I början av 1920-talet framträder också alltfler svarta ledare med bakgrund i arbetarklassen och med socialistiska övertygelser. A. Philip Randolph, som organiserade marschen i Washington 1963, och Harry Haywood (vars memoarer Black Bolshevik är fascinerande läsning) är två sinsemellan mycket olika exempel. På kort sikt var deras framgångar begränsade. Arbetarklassens organisationer var fortfarande alltför svaga i början av 1920-talet. Den stora migrationen innebar dock att den svarta arbetarklassen växte.

Fackföreningarnas relationer till de svarta var komplicerad. En del har menat att fackföreningar var mer eller mindre rasistiska och främst försvarade vita arbetares privilegier. Detta stämmer endast delvis. Man måste komma ihåg att det fanns flera, sinsemellan mycket olika, fackföreningar. AFL var den mest etablerade organisationen. Under mellankrigstiden organiserade den främst yrkesarbetare och hade under första världskriget samarbetat med regeringen för att krossa mer radikala alternativ som IWW och socialistpartiet.

9805_02.jpgLynchningarna fortsatte ända in på 1960-talet.

I mitten av 1930-talet hade missnöjet inom AFL växt. Depressionen hade slagit hårt mot arbetarklassen. Många lämnade fackföreningarna. Inom AFL fanns ett antal fackförbund som organiserade arbetarna inom industrin, till exempel gruvarbetarförbundet. Dessa försökte först att reformera AFL inifrån, men när man misslyckades så bröt man sig ur och bildade en egen paraplyorganisation, CIO. Den utlösande faktorn till brytningen var att ett antal lokala strejker i bland annat Minneapolis och Toledo, organiserade av kommunister, hade lett till lokala framgångar för arbetarna. CIO var aldrig kommunistiskt, och många kommunister kom att rensas ut, men det var radikalare än AFL och en viktig faktor bakom New Deal. CIO var också, åtminstone officiellt, en icke segregerad fackföreningsrörelse.

Depressionen och New Deal innebar även för svarta en rejäl partipolitisk omorientering. Tidigare hade svarta väljare, i den mån de kunde rösta, röstat på republikanerna. Nu svängde man, framför allt inom arbetarklassen, helt över till demokraterna. Det fanns inskränkningar i New Deals välfärdsprogram, som framför allt gällde sydstaterna. Lantarbetare var till stora delar uteslutna ur välfärdsprogrammen, en förutsättning för att den federala regeringen skulle få med sig sydstaterna på New Deal. Vid det här laget var dock majoriteten av lantarbetarna vita.

Utvecklingen ledde också till en splittring bland svarta politiska företrädare, som också avspeglar klassmotsättningar bland de svarta. Den äldre generationen, till exempel Du Bois, grundade sitt agerande i svart nationalism. Du Bois ansåg att alla vita, även arbetare, var rasister som skulle bekämpas. Han ansåg också att den svarta bourgeoisien var progressiv, och han trodde att svarta kooperativ under medelklassens ledning skulle vara vägen ut ur depressionen för svarta. I en intensiv debatt fick han mothugg av en före detta lärjunge, George Streator. Streator hade gått på Fisk University, det mest berömda av svarta universitet, och skrivit i NAACPs tidning. Sedan hade han blivit organisatör för textilarbetarnas fackförening. Han vände sig mot Du Bois, och mer generellt den äldre generationen av svarta aktivister, och menade att den svarta medelklassen ofta var fientlig till den svarta arbetarklassen medan vita arbetare ofta stod på samma sida som sina svarta kamrater. De yngre aktivisterna framhävde klassolidariteten framför rassolidariteten. De ansåg att majoriteten av de svarta tillhörde arbetarklassen och hade mer gemensamt med sina vita arbetskamrater samt att den samarbetslinje med vita kapitalister som svarta politiker hade förespråkat alltsedan 1890-talet var felaktig.1

Med detta sagt, så var det inte alltid ett smärtfritt samarbete mellan svarta och vita i fackföreningarna. Svarta hade ofta använts som strejkbrytare, vilket kunde öka på spänningen mellan svarta och vita. Och den vita arbetarklassen var präglad av tidens fördomar och ideologi.

Ju längre 1930-talet led, desto fler valde att organisera sig fackligt. Facket innebar ett skydd mot arbetsköparens godtycke, och med tiden gav ett fackmedlemskap också tillgång till en rad sociala rättigheter via arbetsköparen.2 Bilarbetarnas strejk i Flint 1936-37 var ett genombrott för fackföreningsrörelsen; den ledde fram till att de flesta större företag erkände rätten för arbetare att organisera sig fackligt.

Vad skall man dra för slutsatser av situationen för de svarta i USA under mellankrigstiden? Det var en tid av stora omvälvningar. De svarta gick från att i allt väsentligt vara ett landsbygdsproletariat till ett industribaserat stadsproletariat. Detta förändrade också sättet för svarta att arbeta politiskt, och ledde till vissa framgångar i kampen mot den rasism som höll såväl dem själva som hela proletariatet nere. Kanske sammanfattas det bäst av Jim Cole, en svart man som jobbade i Chicagos köttpackardistrikt, när han intervjuades av en medlem i Federal Writers' Project:

9805_03.jpgFlera miljoner svarta flyttade från sydstaterna.

"Jag bryr mig inte om ifall facket inte jobbar för att höja våra löner, eller tar hand om våra klagomål. Jag kommer alltid att hävda att de tbästa de gjort är att få alla som jobbar i packningen att jobba tillsammans och bryta med hatet och de dåliga känslorna som riktades mot negern. Vi gör alla vårt nu, och jag kan bara tala gott om CIO." (Min översättning.)

Det var i den gemensamma kampen mot kapitalisterna som rasismen revs ned och splittringen åtminstone tillfälligt kunde övervinnas. Detta ledde också till framsteg för arbetarklassen. Kampen mot rasismen var då som nu en kamp mot splittringen av arbetarklassen. -

Litteratur

Eric Arnesen, red., 2007, The Black Worker. Race, Labor, and Civil Rights since Emancipation. University of Illinois Press.

Judith Stein, 1986, The World of Marcus Garvey: Race and Class in Modern Society. Baton Rouge: Louisiana State University Press.

Intervju med Judith Stein i Jacobin Magazine 20/6 2016: "Why did the white workers leave the democratic party?"

Noter

  1. Här kan en liten utvikning kring W E B DuBois vara befogad. Han kom att leva länge (1868-1963) och inta en mängd olika ståndpunkter. Efter andra världskriget blev han alltmer prokommunistisk, sannolikt påverkad av tredje världens befrielserörelser och revolutionen i Kina. 1951 ställdes han inför rätta på grund av sitt engagemang i fredsrörelsen. Domaren avskrev fallet efter att försvarsadvokaten meddelat att Albert Einstein skulle ställa upp som karaktärsvittne. Med tiden vistades han mer och mer i Afrika och avled i Ghana 1963.
  2. Något som för övrigt är en förklaring till att det gått snabbare att avrusta välfärden i USA än i Västeuropa. I Europa innebar klasskompromisserna efter andra världskriget att det offentliga stod för sjukförsäkring, barnomsorg med mera; i USA har mycket av detta gått via arbetsköparen.

Nytt på Clartébloggen

Lenin talar på Röda torget

Imperialismen och kapitalismens motsättningar - Benny Andersson har fel

Peter Sundborg - 22 november 2017

Med stort intresse läste jag Benny Anderssons utmärkta artikel Sovjeterna vann och förlorade makteni Clarté nr 3/2017. När jag kom till slutet av artikeln blev jag dock betänksam. Har Benny Andersson verkligen rätt i det han skriver här? Nej, det är ytterst tveksamt. Jag har några synpunkter på det han...

Läs mer...

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...