För 60 år sedan grundades Folkrepubliken Kina. I dag ökar BNP rekordartat samtidigt som antalet strejker, upplopp och illegala demonstrationer är nästan 100 000 om året. Kina är fyllt av motsättningar, men västerländska mediers beskrivning av ett land delat mellan onda förtryckare och passiva offer är hycklande demonisering.

Nästan all svensk medierapportering om Kina utgår ifrån två perspektiv och lär så göra även efter 60-årsdagen av den kinesiska revolutionen:

1. Att man kan dela in kineser i tvåkategorier: Onda förtryckare av mänskliga rättigheter samt passiva offer som är eländigastackare och som,omde inte befinner sig på flykt eller i arbetsläger,ärför hjärntvättade av kommunistpropaganda för atthjälpa sig själva.

2. Att det först var kommunism i Kina, vilket ledde till en katastrofal utveckling och massdöd, men att situationennu är på väg att vändas tack vare att man slutligen underkastat sig västerländsk marknadsekonomi.

Detär en missvisande och falsk bild. Som halvkines har jag alltid reagerat med en känsla av avsmak som sträcker sig från magen till intellektet när jag matas med denna bild.

Detär demoniserande och schablonartat, för vilket land det än gäller, hur illa det än är ställt, att dela in dess befolkning i onda förtryckare och passiva offer. Den underförstådda slutsatsen är att folket är inkapabelt att lösa sina problem, och att det måste in en riddare på vit springare utifrån för att rädda situationen. Denna bild målas ofta upp av länder i tredje världenoch stämmer inte överens med verkligheten. Dentjänar den utomstående"riddarens" intressen snarare än det berörda folkets.

I Kina uppgår antalet protester, illegala demonstrationer, strejker och upplopp till nästan 100 000 varje år och långt ifrån alla som deltar slås ner eller sätts i fängelse. Mellan 1995 och 2005 ökade antalet protester från 10 000 till 87 000 enligt officiella siffror. Det finns självklart fall där de protesterande arresteras, men det finns också fall där de mer eller mindre lyckas få igenom sina krav eller pressa fram eftergifter och till och med politiska reformer. Om framgångsrika kinesiska protester är svenska medier mindre intresserade av att rapportera.

Resultatet blir en demoniserande bild av förhållandena i landet, och att kineser, även i Sverige, distanseras från den västerländska kritiken av den kinesiska diktaturen och i stället samlas runt flaggan. Inget folk tjänar på att framställas som onda förtryckare eller passiva offer.

Protesterna i Kina handlar gäller ofta villkoren på arbetsplatserna. Enligt China Labour and Social Security Handbook ökade antalet arbetare inblandade i sådana konflikter från 1993 till 2002 18 gånger. Här finns också ett av de värsta exemplen på västerländskt hyckleri kring mänskliga rättigheter i Kina. 2008 skulleen ny arbetsrättslag antas. Det handlade om att grundläggande rättigheter för arbetare skulle respekteras och stärkas genom rätt till kollektivavtal, begränsad övertid, rätt till anställningsavtaletc. Speciellt i landets ekonomiska frihandelszoner sätts arbetarnas rättigheter och förutsättningar för en anständig tillvaro på arbetsplatsen åt sidan. Lagförslaget kom till efter en kampanj från facket, som bland annat samlat in 190 000 namnunderskrifter i en sällsynt stor medborgerlig reformkampanj. Men multinationella företaglobbade hårt mot lagen, och EU och USA:s handelskammare kom med hot om att dra tillbaka sina investeringar från Kina. Så mycket för riddaren på vit springare i praktiken. När västerländska ekonomiska intressen stod på spel fick mänskliga rättigheter och nationellt självbestämmande stryka på foten. Lagen antogs ändå, trots hoten, efter stöd från bland andra president Hu Jintao.

Jag ska nu gå in på varföräven den andra utgångspunkten för mediebilden av Kina är felaktig.

Min morfars föräldrarvar i 1920-talets Kina inte bara fattiga utan också nedknarkade i opium och heroin. Morfar var som 13-14-åring ute på gatorna för att köpa droger åt dem, då han fick syn på en krigsherre med sin armé. Livet som soldat var för tonåringen mer lockande än att förse sina föräldrar med droger, så han tog värvning i krigsherrens armé. Under denna kaotiska period i Kinas historia växlade krigsherrar vänner och fiender regelbundet, och min morfars krigsherre allierade sig med nationalistpartiet Kuomindang (KMD). Liksom många andra i KMD:s armé tjänstgjorde inte morfar där av ideologiska skäl utan för att det gav mat i magen och för att man blev skjuten om man deserterade. Efter andra världskriget och kampen mot Japan tröttnade han på inbördeskriget och flydde från armén. Vid Kinesiska kommunistpartiets, KKP:s, seger för 60 år sedan, då Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina, sa han till sina barn att kommunismen var framtiden som skulle lyfta Kina.

7002_01.jpgMagnus Rei-Ho Lundgrens morfar Wang Shisung, frigiven efter 20 år i arbetsläger.

Till en början hade han en bra relation till den lokala partitjänstemannen. Men allt eftersom försämrades hanssituation och han blev skickad till arbetsläger där han fick sitta i 20 år för att han tjänstgjort i KMD. Min mamma nekades högre utbildning och fick åka till landsbygden i Xinjiang. På 1970-talet kunde hon genom sin bror komma till Sverige och har sen dess bott här. Detta är en historia om en familjs erfarenheter av Mao-perioden i Kina. Den har det berättats i boken No, Im from Borås, skriven av min kusin Ola Wong, och den bör berättas igen. Det finns miljoner kinesiska familjer som på olika sätt kan relatera tilldessa erfarenheter av Mao-perioden.

Men det finns också andra historier som miljoner kinesiska familjer kan relatera till. Historier om hur bönder i avlägsna trakter för första gången fick tillgång till anständig primärsjukvård genom barfotadoktorer. Om hur mammor med nyfödda barn för första gången kunde besöka mödravårdscentraler. Om fattiga bönder och arbetare som lärde sig läsa. Om kvinnor som inte bara slapp, utan förbjöds att få sina fötter bundna, och fick legal rätt att skilja sig och göra abort. Historier om barn som slapp langa knark till sina föräldrar. Dessa historier är det helt tyst om i svenska medier varje gång Mao Zedong och Kinesiska Kommunistpartiets historia kommer på tal.

Spädbarnsdödligheten mer än halverades under Mao-åren. Medellivslängden 1949 låg på 35 år, 1979 hade den ökat till 69 år, enligt WHO. Läskunnigheten 1949 låg på omkring 10 procent, 1980 kunde nästan 70 procent läsa, 2008 91 procent.

Om man räknar de som dog i förtid till följd av Maos politik, bör man inte då också räkna med den ökande levnadstid som möjliggjordes genom till exempel utbyggnaden av sjukvården som en följd av Maos politik? Ökningen av medellivslängden och minskningen av spädbarnsdödligheten var liksom de 30 miljoner som svalt ihjäl under Det stora språnget en effekt av Maos politik. Men bara det senare nämns när svenska medier ska ge ett omdöme om Mao och den kinesiska revolutionen.

Ska man i Maos eftermäle ställa upp en tabell med liv som förlängts på grund av hans insatser och från dem dra liv som förkortats på grund av hans insatser? Någon kanske har tid, möjlighet och lust att göra detta, men för mig känns det spontant ganska motbjudande. Jag föredrar att analysera orsakerna till vad som gick bra och vad som gick dåligt.

KKP: s maktbas låg inom landets gränser, inte i händerna på västerländska imperialister.Den vilade på miljoner fattigbönder. Detta möjliggjorde den satsning på sjukvård, utbildning och tillgång till jord för fattigbönder som inte tilläts i andra neokoloniala länder i Asien och tredje världen. Däremot fanns det inga fria val där det kinesiska folket tillsatte eller avsatte sina makthavare, det fanns inte heller någon vidsträckt yttrande- och pressfrihet. Detta ledde till en rättsosäkerhet och att satsningar som gick fel inte mötte någon kritik utan drevs vidare och till och med uppmuntrades tills sådant som hungerkatastrofen i Det stora språnget inträffade.

Summan av dessa politiska ingredienser blir den komplexa och motsägelsefulla utveckling vi sett sedan 1949, en utveckling som ändå är klart bättre än utvecklingen i jämförbara länder, som t.ex. Indien, om man ser till medellivslängd, spädbarnsdödlighet och analfabetism, och så även under Mao-perioden.

1976 dog Mao, och 1978 inleddes de reformer som enligt den gängse mediebilden lade om Kinas ekonomi till en marknadsekonomi som räddade landet. Att tillåta privatägda småföretag och bönder att sälja och köpa produkter från den statligt ägda jorden på en marknad har utan tvivel gynnat den kinesiska ekonomin och produktiviteten som sen 1978 legat på 8-9 % årligen. Aldrig förr har så många människor på så kort tid lyfts ur fattigdom.

Jag vänder mig däremot emot bilden att detta skett enbart tack vare privatiseringarna av ekonomin, och att statens inflytande har varit och är ett hinder somsnarast bör avvecklas. Kinas snabba fattigdomsminskning de senaste årtiondena står i skarp kontrast till övriga tredje världen. Fattigdomen i världen utanför Kina har faktiskt ökat de senaste två decennierna. Den ekonomiska politiken i tredje världen präglades av Värdsbanken och IMF: s strukturanpassningsprogram som ledde till multinationella företagsbrutala exploatering av ländernas resurser.

Kina är ett av de få länder i tredje världen som inte följt dessa institutioners budord. Landets självständighet politiskt har gjort att man kunnat föra en ekonomisk politik av ett slag som de flesta andra länder i tredje världen inte förmått. Man har skyddat basindustrier från utländsk konkurrens och stängt spekulativt kapital ute. Multinationella företag har inte fått härja fritt utan tvingats bidra till Kinas teknologiska utveckling samt köpa kinesiska delkomponenter för att få tillgång till marknadsandelar. Detta har lett till att landet inte bara tillgodogjort sig modern teknologi utan också använt den till att bygga upp egna industrier och företag som i vissa fall även blivit internationellt konkurrenskraftiga. Man har i ganska hög grad plockat russinen från globaliseringens kaka utan att kvävas av den. Med en västerländsk marionettregim, eller mindre befolkning med sämre förhandlingsstyrka, hade detta inte varit möjligt.

Även de statliga kinesiska företagen är, tvärtemot mediebilden, i hög grad produktiva efter en stor upprensning i början av 2000-talet. 40 procent av de anställda avskedades,men den statliga sektorn behöll ändå sin andel av BNP, omkring en tredjedel. Bara 87 av500 kinesiska statliga företag går nu med förlust. Det finns vissa som hävdar att detta beror på att statliga företag får bättre och billigare banklån och krediter än vad privata företag får. Det stämmer att statliga företag gynnas i dessa avseenden, men de har också kostnader som privata företag inte har, som t.ex. sociala försäkringar, pensioner och högre lön.

Ett ofta prisat resultat av reformerna är uppkomsten av Township Village Enterprises, så kallade TVE:s. De flesta av dessa är privatägda, men de största och mest produktivaär offentligt ägda. Totalt kommer cirka hälften av produktionen från TVE:s från offentligt ägdaföretag.

7002_02.jpgInte trots utan tack vare statlig kontroll har Kina klarat krisen bättre än andra länder.

Banksektorn är till överväldigande del statligt ägd. I augusti 2008 intervjuade webbtidningen realtid.se Christer Ljungwall, presenterad som "Sveriges främste Kinaexpert bland nationalekonomer". Han varnade för inflationen och "de dolda dåliga krediterna" i de statliga bankerna: "Det kinesiska bankväsendet är instabilt och en stor orosfaktor. Det beror till största delen på interna processer mellan statliga bolag och statliga banker. Det är ingen i dag som vet hur stora dåliga lån som finns." Några månader efter artikelns publicering kollapsar det amerikanska banksystemet och drar ner världsekonomin i den värsta krisen sen 1930-talets depression. Alan Greenspan sitter i skamvrån och förklarar att han haft för stark tilltro till marknadsekonomins mekanismer. Medan västvärlden desperat försöker pumpa liv i sitt banksystem står de kinesiska statligt ägda bankerna stadigt kvar, och investeringarna ökar i Kina det första kvartalet 2009 med nästan 30 procent jämfört med samma period föregående år. Den sektor som främst drabbas av krisen är den tillvästmarknadenuppbundna exportsektorn där cirka 20 miljoner arbetare blir uppsagda. De statligt ägda företagen, däremot, till och medhöjer lönen för sina anställda. Totalt har Kina en tillväxttakt på 6 procent det första kvartalet 2009 och spås få en BNP-ökning på 8 procent vid årets slut. Sveriges främste Kinaexpert hade, milt sagt,extremt fel.

Anledningen till att Kina krisprogram får denna effekt är just att bankerna är statliga, staten tvingar bankerna att investera medan stödpaketen i de västerländska privatägda bankerna försvinner ner i svarta hål, utanför statens kontroll. Detta är något som till exempel Sverige kan lära sig något av. Antagligen kommer dock svenska journalister och politiker att vara för upptagna med att leta fram negativa sidor i det kinesiska samhället och försöka härleda det till kommunism för att dra någon lärdom. Under tiden fortsätter Kina att växa.

Jag hoppas att landet fortsätter gå sin egna väg politiskt och ekonomiskt, att det demokratiseras och förbättras av egen kraft och lyssnar och tar till sig lärdomar från andra länder men vägrar underkasta sig väststyrd marknadsekonomi.

Referenser

Economist, 18 mars 2004 evatt.org.au-193

Sean Doughertyoch Richard Herd: Fast-falling Barriers and Growing Concentration: The Emergence of the Private Economy in China, 16 December 2005

Globalis-1 .

Globalis-2

Yasheng Huanng: Capitalism with Chinese Characteristics

Kina_2006

Sen,Utveckling som frihet

Svenska Dagbladet, 2009-05-31, Näringsliv s. 10-11

HDR_20072008_EN_Complete.pdf

equity_health_china_2007_en.pdf

Joseph Stiglitz, Fungerande globalisering

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...