Kurt Salomonson, som fyllde 80 i slutet av 2009, är en av efterkrigstidens viktigaste svenska arbetarförfattare. I den litterära klasskampen intar han en särskild position på 1950-talet med sin kritik av samförståndet mellan arbete och kapital. Både arbetsgivare och LO blev förbannade. Magnus Nilsson har i år kommit ut med en uppmärksammad bok om klass i samtidslitteraturen, Den föreställda mångkulturen. Här går han tillbaka till 50-talet och läser om Salomonsons Grottorna.

Kurt Salomonsons roman Grottorna beskrivs kärnfullt av Lars Furuland i handboken Svensk arbetarlitteratur (2006): "I Grottorna (1956) kretsar handlingen kring några silikosskadade arbetare som tvångsförflyttas. Han utgår här från vissa egna erfarenheter och brännmärker bolagets obarmhärtiga åtgärder. Men han synar också arbetargruppen och finner påfallande brister i kamratskap och inbördes solidaritet".

Två saker är centrala i Furulands karaktäristik: att Salomonson, som har en bakgrund som både gruvarbetare och journalist, hade realistiska och samhällskritiska anspråk, samt att hans kritik drabbar såväl kapitalet som arbetarklassen och arbetarrörelsen. Samma teman framhålls av Salomonson själv i förordet till Prisma-utgåvan 1965 av hans roman: "kärnpunkten i Grottorna bärs upp av en autentisk händelse", skriver han, "nämligen den råa tvångsförflyttning av silikosskadade arbetare från gruvsamhället Laisvall i Norrbotten som Bolidenföretaget företog i början av 1950-talet". Efter att på detta sätt ha demonstrerat både sina anspråk på att skildra verkliga händelser och sin kritiska hållning gentemot gruvbolaget framhåller han dessutom att facket spelade "en synnerligen initiativfattig roll" i samband med de skildrade händelserna.

Att kritiken i Grottorna riktas mot såväl arbetarrörelsen som mot kapitalet ledde naturligtvis till protester från både höger och vänster. Salomonson framhåller själv hur "så gott som samtliga kritiker - både de som var positiva och de som var negativa i sina bedömningar av verkets litterära halt" var "tämligen skeptiska till ryktet att den byggde på ett verkligt förhållande". "Många menade, litet överlägset", skriver han, "att sådant som det berättas om i Grottorna händer inte i vårt land nuförtiden." Som exempel pekar han på att Dagens Nyheters kulturchef (Olof Lagercrantz) "förnekade varje anknytning till verkligheten". Och Enn Kokk, som i början av 60-talet skrev en fin essä om Salomonson, påpekar på sin hemsida att "det Salomonson skrev" väckte "motreaktioner från framför allt LO-håll".

Dock framhåller Kokk också att arbetarrörelsens reaktioner på Salomonsons böcker "inte var genomgående negativa": "Det jag själv skrev i Libertas (s), Stockholms-Tidningen (s) och Aktuellt i politiken (s), där Salomonson dessutom fick medverka med noveller, var ju verkligen inga sågningar; i Mats Rosins intervju med Salomonson nämner denne själv även Stig Carlsons uppskattande recension av Hungerdanseni Morgon-Tidningen (s). Och riktigt stor publik nådde Salomonson genom att Folket i Bilds förlag, ägt av socialdemokratiska Tidens förlag, återutgav flera av hans arbetarskildringar i sin folkbokserie."

Kritiken av Grottorna - och av flera andra av Salomonsons romaner, främst de som brukar kallas "folkhemstrilogin", Mannen utanför (1958), Sveket (1959) och Skiljevägen (1962) - utgör en bra ingång till förståelse av de politiska dimensionerna i Salomonsons författarskap under 1950-talet och början av 1960-talet.

Som Richard Schocket framhållit i Vanishing Moments: Class and American Literature (2006) kan skönlitteraturen betraktas som "en pågående perceptuell kamp som utgör en del av klassrelationerna". Och det var Salomonsons insats i denna kamp som resulterade i att han ådrog sig kritik från såväl höger som från vänster.

7213_01.jpgBirgit Ståhl-Nyberg: Porträtt av en arbetare (1979).Salomonson skrev Grottorna vid en tidpunkt då det rådde relativ konsensus kring idén att den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital upphävts. Detta beskrivs av Mikael Nyberg i Kapitalet.se (2001): "Ideologerna försäkrade efter andra världskriget att statlig planering, vetenskaplig företagsledning och offentlig sektor hade övervunnit den oreglerade kapitalismens inre motsägelser. Det kallades 'social ingenjörskonst'." Mot denna ideologiska uppfattning ställde Salomonson en litterär samtidsskildring som i allra högsta grad fokuserade på klassorättvisor. Och därmed hamnade han i konflikt med både kapitalets företrädare och (den socialdemokratiska) arbetarrörelsen.

Eftersom Salomonsons klasskildring formuleras i ett ideologiskt klimat som förnekar att klass skulle vara en relevant kategori för analys av samtiden, är det inte förvånande att "upptäckten" eller "avslöjandet" av klassorättvisa är ett centralt motiv i Grottorna. Schocket har visat hur idén om "den amerikanska exceptionalismen" - en term som betecknar allt från övertygelsen att det inte finns klasser i USA till föreställningen att klass är ett radikalt annorlunda fenomen i USA än på andra ställen - lett till att just "avslöjandet" av klassorättvisor blivit en viktig trop i amerikansk arbetarlitteratur. Och att denna trop är viktig även i Salomonsons författarskap klargörs redan i upptakten till Grottorna.

Salomonson inleder sin roman med att skildra hur Ambjörn, en före detta journalist som är på flykt från sitt förflutna, anländer till det gruvsamhälle där handlingen kommer att utspela sig. Så snart han installerat sig i gruvarbetarbaracken kallas han till platschefen. Denne har nämligen fått reda på att Ambjörn varit journalist och vill nu få en försäkran om att han inte planerar att skriva någon "skandalartikel" om gruvan. Senare i romanen skildras också hur gruvbolaget ingriper mot en veckotidningsartikel som kritiserat dess "metoder att förflytta silikosskadade arbetare mot deras vilja". En journalist vid lokaltidningen ges helt enkelt i uppdrag att skriva "en förintande dementi": "Uppdraget var formulerat så att det inte gav plats åt kompromisser. Chefredaktören hade samtidigt gett förslag på en sexspaltig huvudrubrik: FRUKTANSVÄRD SMUTSKASTNING AV GRUVBOLAG. Någon annan rubrik kunde inte komma ifråga; det var gruvbolaget som delvis stod för kostnaden för tidningen". Och i detta pr-arbete mobiliseras också arbetarna, som enligt platschefen "har uttryckt sin stora avsky över den sortens journalistik" som beskriver dem "som en samling imbecilla djur utan någon som helst vilja".

Motivet att klassorättvisa - i detta fall gruvbolagets övergrepp på silikosskadade arbetare - skulle vara någonting dolt som måste "avslöjas" är alltså centralt i Grottorna. Dessutom beskriver Salomonson hur avslöjandet av denna orättvisa leder till kritik såväl från kapitalets företrädare som från arbetarna. Detta innebär att han i förväg tematiserar viktiga aspekter av det mottagande som hans roman skulle komma att få, vilket tyder på att han är väl medveten om hur frontlinjerna går i den ideologiska strid i vilken han gav sig in när han publicerade Grottorna. (Ett liknande föregripande - och därmed, kritik - av ideologiskt betingade läsarreaktioner finner man för övrigt hos Jonas Hassen Khemiri och Marjaneh Bakhtiari, som med romanerna Ett öga rött, 2003, och Kalla det vad fan du vill, 2005, utmanar föreställningen om att de centrala skiljelinjerna i det samtida Sverige skulle gå mellan olika etniska kulturer.)

Salomonson hävdar dock inte bara att klass och klassorättvisa existerar. Han försöker också ge en beskrivning av dessa fenomen - en beskrivning som i stora stycken tycks bygga på Marx analys av kapitalförhållandet. Detta blir inte minst tydligt i en scen som skildrar ett samtal mellan platschefen och en av de silikosskadade arbetarna:

Simon blev stel av ilska, men han behärskade sig.

- Det är för fan inte mitt fel att jag är sjuk, sade han.

- Vems fel är det, om jag får fråga? sade platschefen.

- Det behöver jag knappast tala om, sade Simon.

- Ni menar att det är bolagets fel, sade platschefen, men då tar ni fel. Ingen tvingade er när ni började i gruvan; ingen har någonsin tvingat er att stanna kvar.

Detta samtal illustrerar den aspekt av det kapitalistiska klassförhållandet som utgörs av att arbetaren, som det står i Kapitalet, är "fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person" och att han, med Marx formulering därför är någon "som har sålt sitt eget skinn på marknaden och nu inte har något annat att vänta än - att få det garvat". I samma scen framhåller platschefen också att hans uppgift är "att tänka som gruvförvaltare, inte som människa". Det leder tankarna till Marx insisterande i Kapitalet på att förhållandet mellan arbetare och kapitalister inte är ett förhållande mellan individer, utan mellan olika ekonomiska roller, ett insisterande som bland annat kommer till uttryck i hans formuleringar att kapitalisten är "personifierat kapital" och att en människa "spelar kapitalisten roll, endast så länge hennes pengar fungerar som kapital", dvs. endast så länge hon exploaterar köpt arbetskraft.

Det som Salomonson vill avslöja i Grottorna tycks alltså vara de klassorättvisor som döljs av föreställningen om att välfärdssatsningar och social ingenjörskonst desarmerat konflikten mellan arbetare och kapital. Dessutom tycks han vilja peka på att arbetarnas bristande klassmedvetande är ett av de största hindren för att dessa orättvisor ska kunna synliggöras.

7213_02.jpgFrån det vetenskapliga företagsledningens horisont tycktes klassmotsättningarna vara övervunna.Avsaknaden av klassmedvetande bland gruvarbetarna kommenteras för första gången av Salomonson i skildringen av ett samtal mellan Ambjörn och hans arbetskamrat Stenmark, som - på ett sätt som är typiskt inte bara för Grottorna utan även för många av Salomonsons andra romaner - tillåts lägga fram ett helt litet filosofiskt program:

Felet med dig, Ambjörn, förklarade Stenmark, är att du tror på kamratskapet. [...]

- Jag kan tala om för dig vad det är vi kallar kamratskap, sade Stenmark. Kamratskap är någonting att skryta med för yttervärlden, ingenting annat, en romantisk lögn, en vattenbubbla, som glimmar vackert i skenet av fotoblixtar; vi har skapat den för att dölja hur tomt det i själva verket är omkring oss. Jag tror inte du kan upptäcka ett uns av kamratskap i den här gruvan. Hela tiden jag varit här har det rått inbördes kamp och inte kamratskap.

- Men har du inga vänner? frågade Ambjörn förvånat.

- Vänner, ja naturligtvis men det är en annan sak, svarade Stenmark. Vänner har man på fritiden dem väljer man själv; med kamratskap menar jag arbetskamratskap. [---]

- Riktigt kamratskap förutsätter att man bistår varandra på arbetsplatsen även om man är dödsfiender privat, sade Stenmark.

Denna utläggning gestaltas senare av Salomonson i samband med skildringen av hur fackföreningen agerar när bolagsledningen meddelar att de silikossjuka arbetarna ska tvångsförflyttas. Först håller man ett möte i Folkets Hus. "Men", skriver Salomonson, "det blev ingen riktig diskussion". Dagen efter, däremot, skyndar sig arbetarna "att infinna sig hos platschefen. Alla hade samma ärende. Alla ville utverka personlig förmån. De kom en och en". Men naturligtvis är dessa försök förgäves: "Förflyttningen var för bolagets vidkommande redan ett faktum". När arbetarna inser sin belägenhet väcks så den ilska och debattlusta som saknades på fackmötet, men i stället för att angripa bolagets agerande börjar de hetsa mot platschefen personligen, och till kollektiv handling för att försvara sina klassintressen är de oförmögna:

Tongångarna var annorlunda än på fackföreningsmötet. Nu sades det hårda ord. Nu var det ingen som tvivlade längre. Rop på död och blod hördes. Missnöjet riktades i första hand mot platschefen, som satt som en spindel i nätet. Platschefen var orsak till allt ont, man samlades framför kiosken på kvällarna och avrättade honom i sängkammare och kök. Men något positivt uträttades inte; endast i ord, men i en kaskad av ord, fick de silikosskadade bistånd.

Salomonson kopplar samman arbetarnas bristande klassmedvetande med föreställningen om att välfärdsstaten byggts på klassamhällets ruiner. Detta kommer bland annat till uttryck i Ambjörns funderingar mot slutet av romanen:

En gång trodde han på lögnen om samhällsklassernas utjämnande. Han trodde att det kroppsarbetande folkets seger efter de stora hungeråren skulle föra med sig ett liv bortom den förbittrade klasskampens stenkummel. Det var länge sedan. Det var ett par år sedan. Nu insåg han att det inte fanns något utjämnande i samhället; han insåg att kampen mellan klasserna slipats av, blivit förfinad; det var en kamp under ytan.

Ambjörn inser alltså att klassförtryck är en realitet även i folkhemmet. Och att de andra arbetarna inte har samma klarsyn förklarar han med att de fått det för bra: "Utan bröd skulle de bli modiga igen, ty då skulle hungern göra dem modiga".

Detta är en tämligen reaktionär position, som har mer med romantisk kulturkritik än med socialistisk analys att göra. (För ett samtida exempel på en liknande romantisering av fattigdom, se Bell Hooks, Where we stand: class matters, New York och London 2000, och min kritik av Hooks på min blogg "Litteratur och klass" 2009/05.) Men även om Ambjörn ofta tycks fungera som språkrör för Salomonson ska denna fundering nog snarare ses som uttryck för romankaraktärens ilska och desperation än för författarens övertygelse. För den samhällskritiska tendens som formuleras i Grottorna är i grunden socialistisk snarare än romantisk. Detta klargörs inte minst när Salomonson låter Ambjörn summera sina intryck och insikter:

Frihet, jämlikhet, broderskap. Var detta en verklighet? Ambjörn tänkte på hur de sjuka arbetarna forslats iväg som boskap utan att någon gjort ett positivt försök att bistå dem. För på allvar hade ingen gripit in. Sämst hade fackföreningsrörelsen burit sig åt. Det var kanske för mycket begärt att en fackförening, en förening, ett block, skulle kunna nyansera sitt förhållande till de enskilda medlemmarna, men denna tvångsförflyttning var dock av sådan karaktär att om fackföreningen ägt minsta beröring med parollen frihet, jämlikhet broderskap skulle ett ingripande varit absolut självklart. Tvångsförflyttningen var ett brott mot de mänskliga rättigheterna. [---] Genom att inte ställa sig på de hjälplösa offrens sida accepterade den [fackföreningen] en ordning som motarbetade fackföreningens grundprincip rättvisa åt alla, jämlikhet åt alla.

Denna fackföreningens oförmåga att försvara medlemmarnas mänskliga rättigheter förklaras i Grottorna med hänvisning till att arbetarrörelsen accepterat kapitalförhållandet som samhällelig grundval. När Ambjörn frågar en tillrest ombudsman hur tvångsförflyttningar av arbetsskadade arbetare kan få förekomma "i ett civiliserat land" får han följande svar:

- Hur det kan förekomma, sade han. Ja det är ju en fråga. Som jag ser hela historien så är den en följd av tidens krav på ökat tempo, ökande prestanda; ett bolag som detta har helt enkelt inte råd att låta ett tjugotal drälla omkring för halv maskin. När det finns ett ställe där deras möjligheter till produktivt arbete bättre tillgodoses, anser jag det självklart att ett bolag som detta måste företa operationen, hur smärtsam och obehaglig den än kan tyckas.

Vad denne ombudsman visar är att det kapitalistiska produktionssättet - som, med Marx ord, resulterar i att arbetaren har att utföra sina arbetsuppgifter "under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft" och att slagordet "Ackumulera, ackumulera!" blir lika heligt som "Moses och profeterna" - omöjliggör de krav på rättvisa som Ambjörn för fram. Därmed visar han också att lösningen på de problem som Salomonson ställer under debatt i Grottorna förutsätter att det kapitalistiska klassförhållandet avskaffas. -

Magnus Nilsson är litteraturvetare vid Malmö högskola. På sin blogg kommenterar han fortlöpande frågor om litteratur, klass och arbetarrörelse. Magnus Nilsson har i år utkommit med boken "Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa".

Nytt på Clartébloggen

Lenin talar på Röda torget

Imperialismen och kapitalismens motsättningar - Benny Andersson har fel

Peter Sundborg - 22 november 2017

Med stort intresse läste jag Benny Anderssons utmärkta artikel Sovjeterna vann och förlorade makteni Clarté nr 3/2017. När jag kom till slutet av artikeln blev jag dock betänksam. Har Benny Andersson verkligen rätt i det han skriver här? Nej, det är ytterst tveksamt. Jag har några synpunkter på det han...

Läs mer...

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Ledare - Nej till Nato, Nej till Aurora

Daniel Cederqvist - 17 juli 2017

I höst kommer Aurora, en av de största militärövningarna på många år, att genomföras i Sverige....

Läs mer...

Bildtext

Mellanöstern, juni 2017

Mathias Cederholm - 17 juli 2017

Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i...

Läs mer...