| Debatt/Solidaritet - Dags att samla motståndet |
|
|
| Karin Hedbrant | |
| 2009-12-20 | |
|
De flesta svenskar har tagit avstånd från USA:s ockupation av Irak. Solidaritetsarbetet har varit viktigt för att formera den opinionen. Men än har vi inte sett den breda antiimperialistiska folkrörelsen. Karin Hedbrant diskuterar villkoren för solidaritetsarbete i dag. De senaste nio åren har jag med både ett personligt, kulturellt och ett poli-tiskt intresse följt händelseutvecklingen i Irak. Det blev först tre år med ett slags informationsarbete på gatunivå mot de ekonomiska sanktionerna och därefter fem-sex års arbete mot kriget och ockupationen. Det visade sig ju att just Irak blev den centrala skådeplatsen för USA:s imperialistiska ambitioner. Men aldrig hade jag kunnat tro att det irakiska folket skulle få utstå sådant gränslöst fortsatt lidande sedan jag med egna ögon vid ett besök i Irak 1999 erfarit vad det ekonomiska embargot ställt till med. Ockupationen består och Irak är svårt sargat i alla avseenden. Men för den som ser det globala sammanhanget är Irak naturligtvis bara en av brickorna i det spel som ska säkra USA:s ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. Obamas delvis nya strategi och inte minst en ny ekonomisk situation ställer frågan om arbetsformer och uppgifter för motrörelserna. Hur skapa förutsättningar för att samla så många som möjligt, med skiftande politisk grundåskådning, i antiimperialistiskt arbete av olika slag? I Irakfrågan har olika sätt att arbeta prövats. Det löst sammanhållna nätverket, "Nätverket mot Krig", samordnade allt praktiskt opinionsarbete när Irakkriget bröt ut. En brokig och verkligt bred skara av freds- och vänsterorganisationer tog initiativet. Besluten togs första tiden under stormötesliknande förhållanden. En samordningsgrupp med representanter från viktiga organisationer skulle sedan leda arbetet. I praktiken bestod den dock av välmotiverade aktivistister som kanske inte i första hand stöddes av en större medlemsgrupp. Nätverkets arbete präglades mer av praktisk verkställande entusiasm än av ambitionen att teoretisera och analysera programmatiskt - varken antiiimperialistiska programförklaringar eller planmässiga diskussioner och studier om världsläget förekom. Det fanns ingen jordmån för att använda nätverket för att bygga en folkrörelseliknande medlemsorganisation som också hade en sådan övergripande tankegång. Mer eller mindre uttalat var snarare att det var upp till varje enskild organisation att ha den sortens diskussioner. Mitt intryck är dock att Irakfrågan inte haft så stor dragningskraft inom många politiska organisationer. Ett exempel är Vänsterpartiets förstamajdemonstrationer. Där har Irak lyst med sin frånvaro om inte enskilda nätverkare tagit dit banderoller. Däremot finns ett spontant intresse och punktvis stor kunskap hos de drivande om USA:s och Sveriges närvaro i Afghanistan, hotet mot Iran, Palestinafrågan, NATO:s strategier etc. Krav runt dessa frågor framfördes i demonstrationerna och ämnena togs upp under seminarier. Alltmedan en kärntrupp blev allt skickligare på att tillverka banderoller, göra flygblad och hålla hög klass på kulturinslag - hela Sergels Torg "dekorerades" verkligt anslående. Men aktivisternas skara krympte sna-rare än växte, för någon realpoli-tisk effekt av opinionsarbetet var svår att skönja. De skrivande och analytiskt inriktade verkade hålla sig på sin kant - och mellan dessa grupper fanns egentligen inget forum för att utbyta tankar och erfarenheter. Nätverksorganisationen visade sig alltså vara bra på att mobilisera till enstaka större aktioner, men fungerade sämre för att bygga upp en långsiktigt verkande rörelse som kunde förena djupare kunskap, diskussioner och praktiskt arbete. Och frågan är om det alls är möjligt att bygga den sortens organisationer idag. Kanske styrs den mesta aktivism idag av det snabba informationsflödet via nätet. En rytm som uppmuntrar till snabba aktioner och utryckningar baserad på individernas grad av uppkoppling och tillfälliga motivation? Två år efter krigsutbrottet bildades Iraksolidaritet. Till en del var orsaken en ambition att bilda en fastare organisation baserad på personligt medlemskap i stället för en löslig organisationskommitté, men det fanns också skillnader i politisk plattform. Initiativtagarna menade sig ha en radikalare och mer solidarisk programförklaring med sin paroll om "stöd motståndskampen" medan Nätverket mot krig "nöjde sig" med formuleringen att "allt motstånd är legitimt" i sitt program, kanske därför att det växte fram med inslag av människor med pacifistisk grundsyn. Iraksolidaritet fokuserade på det irakiska perspektivet - idén om enhetsfronten (för USA ut ur Irak/stöd motståndskampen) var förmodligen vägledande. Iraksolidaritet inriktade sig dessutom mer på studiecirklar och att göra en journalistiskt mer påkostad tidskrift, Brännpunkt Irak, vid sidan av seminarier och gatuarbete med insamlingen till Fallujaoffren. De få irakierna som från början arbetade i Iraksolidaritet kände sig inte hemma i arbetsstilen i Iraksolidaritet. Därtill fanns olika uppfattningar om Fallujainsamlingens mottagare och synen på vissa internationella samarbetspartner. De bildade en egen grupp för irakier i exil som stöder motståndet. Självklart har både Nätverket och Iraksolidaritet gjort stor nytta under de här åren. Vissa enskilda har lagt ner ett enormt arbete på helt ideell grund. Men båda organisationerna har också dragits med problem. Nätverkets lösa organisationsform försvårar kontinuitet och stabilitet. Iraksolidaritets målmedvetna arbete kan ibland ha haft svårt att ge utrymme för antiimperialister med andra idéer (läs: folk utan Vietnamrörelsebakgrund) eller varit för begränsade för snabba skiftningar i världsläget. Ingen har lyckats med att skapa en bredare folkrörelseliknande rörelse med antiimperialistiska förtecken som följer utvecklingen globalt snarare än Irak specifikt. Och nu står vi med en global utveckling som förflyttar fokus till olika regioner i Asien och en solidaritetsrörelse som jag nog menar har en del problem med organisatoriska låsningar och ingen riktigt klar uppfattning om vad för sorts motrörelser, vilken typ av flexibilitet som krävs under rådande imperialistiska utveckling. Afghanistansolidaritet har då och då figurerat ihop med Nätverket mot krig - eftersom den öppna organisationsidén lätt kunnat härbärgera frågan om t.ex. svenskar i Afghanistan. Nu bildas också Anti-Natogrupper och har offentliga manifestationer - också en självklar fråga för en bred antiimperialistisk rörelse. Det finns en olycklig splittring av duktiga och politiskt insiktsfulla människor, talanger och föreningar - dessa borde träffas och föra förutsättningslösa diskussioner om vad som nu står på dagordningen. Dessutom behöver alla nog ta till sig vad den egyptiska författarinnan Nawal al Saadawi brukar påminna om: "Makthavarna säger att vi måste acceptera sakernas tillstånd. Att inga alternativ skulle finnas till detta neokoloniala ekonomiska förtryck vi lever under. Men om supermakterna någonsin ska ställas till svars för sina krigsförbrytelser - och ni ska veta att jag deltagit i många sådana tribunaler - måste vi vara dissidenter! Och vi har två viktiga uppgifter: Den första är att synliggöra våra själar, själen som nu döljs bakom splittringen mellan tanke och känsla. Fantasins och kreativitetens kraft. Den andra uppgiften handlar om organiserandet, lokalt och globalt. " (Fritt citerat från ett föredrag på Södra teatern i Stockholm våren 2008.)
2009-3
Mathias Cederholm: Ledare - Sverige ut ur Afghanistan |
