Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin handlar om kidnappning, människohandel och flyktingsmuggling kring Medelhavet, i Västasein och Nordafrika. Den presenteras här av Åke Kilander. En avsevärt förkortad version av denna recension har tidigare publicerats i Folket i Bild.

Patriot Act antogs strax efter 9/11 2001 i Förenta staterna. Det blev därefter nästan omöjligt att tvätta vinster i amerikanska dollar världen över. De colombianska knarkkartellerna tvingades gå över till Euro och söka nya vägar till Europa. Maffian i Neapel, Ndranghetan, hjälpte till. Guinea-Bissau blev ett utmärkt omlastningsland och leveranserna fortsatte genom Sahel och Sahara till Europa i en välorganiserad trafik av många mindre grupper. En av grupperna kidnappade 32 européer i Mali och södra Algeriet 2003. De fick ut 5,5 miljoner Euro i lösensumma och kunde på egen hand finansiera en ny väpnad enhet av al-Qaida i islamiska Maghreb.

Kidnappningar visade sig vara en lönsammare affär än knarksmuggling och de spred sig över Mellanöstern och Afrika. Nya grupper bildades vid sidan av de redan existerande och kidnappningar blev för dem ett sätt att finansiera verksamheten. Vissa av grupperna, som författaren betecknar som "terroristiska", domineras av jihadister med politiska eller religiösa mål. Andra är rent kriminella och strävar bara efter att tjäna pengar. Men gränsdragningen dem emellan är ofta flytande.

Successivt utvecklades också större enheter som den Islamiska Staten.

Förutsättningarna för människohandeln överhuvud taget i Nordafrika och Mellanöstern skapades främst av Förenta staternas, Natos och Europas aggressionskrig efter 9/11. Länder som Afghanistan, Irak, Libyen, Somalia, Sudan och Mali bröts sönder av krig, bombningar och inbördeskrig. De blev "failed states" utan fungerande statsapparat.

Under sådana omständigheter blev tidigt många unga idealister, hjälpare och journalister, som var okunniga om risker och lokala förhållanden, lätta offer för kidnappare. Turister var enklast att ta till fånga men journalister och diplomater gav mer pengar i utbyte. images/bloggen/kidnappindustrin_2.jpg

De små grupperna saknar resurser och förmåga att ta hand om sina kidnappade offer. Därför säljs de vanligen till större organisationer som Islamiska Staten, som vaktar fångarna och förhandlar om lösensummorna. Motparten är som regel representanter för stater och regeringar. IS spelar cyniskt ut dem mot varandra. Ingen regering kan acceptera att dess medborgare sitter fast eller dödas medan fångar från andra stater, som betalar, släpps. Konkurrensen höjer lösensummorna som därmed blir onödigt stora. Ibland halshuggs fångar av samma skäl dvs. för att skrämma motparterna och trissa upp priserna.

Frågan är känslig för regeringar i EU och Förenta staterna. De vill inte stå till svars för en verksamhet som finansierar den terrorism som de säger sig bekämpa. Dessutom blir terroristattacker i hemländerna en svårstoppad konsekvens. Därför talar de tyst om lösensummor och sina förhållanden till olika terroristgrupper. Italien har utmärkt sig genom att alltid betala lösensummor för sina medborgare.

Människohandeln genomgick flera faser efter 2003. Nya affärsmöjligheter uppstod som piratverksamheten i och utanför Somalias kust. Men turistströmmarna till krigshärjade länder avtog och säkerheten höjdes för andra kategorier. Efter hand minskade antalet kidnappningar och grupperna fann ytterligare en inkomstkälla i transporten av flyktingar till Europa. Tre huvudstråk norrut kan urskiljas. Ett går över Marocko och Medelhavet till Spanien, ett annat över Nordafrika/Libyen till Italien och ett tredje över Turkiet till Balkan. De många smågrupperna har format ett starkt decentraliserat nätverk i Mellanöstern och Nordafrika som vidarebefordrar stora människomassor till Europa. De opererar oberoende av varandra och blir därför allt svårare att bekämpa. Det finns inga stora gangstersyndikat eller maffiafamiljer att ta itu med. Och verksamheten betraktas i flera länder ibland som ett socialt accepterat sätt att försörja sig till följd av den anarki som främst västmakterna orsakat.

De människor, som nu söker sig till Europa, sätter allt på spel i en desperat situation. Alla, även dem som tillhört en respekterad medelklass, behandlas hänsynslöst av profitörerna och får utstå omänskliga umbäranden för att eventuellt lyckas i sina föresatser. Varje etapp på resan har sitt pris och sina risker. Paradoxalt nog är det säkrast att färdas genom IS områden. IS tar ut en skatt som är något högre än smågruppernas taxor, men lurar å andra sidan inte de flyende och sätter dem inte i överlastade båtar.

Boken "Kidnappningsindustrin" behandlar även den extremt lönsamma flyktingindustrin som är en viktig del av människohandeln. Originaltiteln är "Merchants of Men". Den svenska titeln blir därför något missvisande. Författaren Loretta Napoleoni, följer penningströmmarna. Det är en utmärkt metod att beskriva samhällsutvecklingar och orsakssamband. Men svår. En stor del av faktaunderlaget liksom helhetsbilden måste baseras på att pussla ihop fåtaliga officiella uppgifter och intervjuer med involverade personer. Deras trovärdighet och vilja att yttra sig bygger på anonymitet och förtroende för författaren som med åren skaffat sig ett imponerande personligt nätverk. På det sättet har Napoleoni skrivit en trovärdig, spännande och skrämmande bild av vår tids människohandel. Allt förklaras inte genom att "följa pengarna" men utan den aspekten ter sig mycket av utvecklingen i övrigt obegriplig.

Människohandeln är en industri som inte drivs inte av idealitet, ondska eller religion utan av rent vinstintresse. Den är numera jämförbar med droghandeln i storlek och genererar årligen över en miljard Euro till kriminella fickor. Såväl kidnappningarna som transportsträckorna har sina bestämda taxor. Den som inte har ett antal tusen dollar göre sig icke besvär.

Loretta Napoleoni: Kidnappningsindustrin. Fri Tanke förlag

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...