Fler nackdelar än fördelar med förslag till museilag

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Regeringens förslag till ny museilag syftar bland annat till att förhindra klåfingriga kommunpolitiker att lägga sig i museernas verksamhet. Det är positivt. Men efter 20 år på ett kommunalt museum är min erfarenhet att klåfingerheten från politiker inte är det största problemet. Utan det största problemet är den ökande konformismen. Under de senaste tio åren har Sundsvalls museums självständighet blivit allt mindre och dess inkorporering i den övriga kommunala verksamheten allt starkare. Detta har sina fördelar. Museet ses som en del i kommunens strävan mot attraktivitet och tillväxt. Nerskärningskrav är numera sällsynta. Men nackdelar överväger. Museets engagerar sig allt mindre i viktiga samhällsfrågor. Kontroversiella utställningar och debattmöten ingår inte längre i verksamheten. Kulturvetarna blir allt färre inom museet, medan organisatörer och administratörer anställs i högre utsträckning. Museet byråkratiseras alltmer och omfattningen på verksamheten är viktigare än innehållet. Deltagande i det offentliga samtalet blir allt mer sällsynt. Kunskapsuppbyggnaden är minimal och kontaker med forskarvärlden ringa.

En museilag som lyfter fram just det som saknas - samhällskritik, engagemang, kunskapsuppbyggnad – är ju sympatiskt. Det kan stärka dem som vill verka i den riktningen. Men en museilag kommer inte åt den kommunalbyråkratiska ideologin som dominerar i Sverige idag. Kulturverksamheten i kommunerna, vari museerna är en del, ingår i konkurrensen om den ”den kreativa klassen”. Det räcker med att granska alla de kommunala kulturplaner som nu poppar upp som svampar ur jorden för att inse att den kontroversiella kulturen och den samhällskritiska kulturdebatten inte är något som man vill visa upp eller skryta med.

Problemet med förslaget till ny museilag är att alla de goda ambitioner som regeringen inledningsvis lyfter fram, faller platt till marken i själva lagtexten och dess kommentarer. Jag tänker på paragraf 3 som säger att museerna ”ska utifrån sina ämnesområden bidra till samhället och dess utveckling...”. Vad innebär det i praktiken och vem ska bestämma vad som är ett bidrag till samhällets utveckling? I kommentarstexten utvecklar regeringen paragrafen något. Där skriver man att museerna ska tjäna samhället och att de ska ”bidra till en önskvärd samhällsutveckling”.

Vad som är en önskvärd samhällsutveckling kan det råda synnerligen delade meningar om. Jag kan ta ett exempel. Under 1970-talet var det kommunens mening att den önskvärda samhällsutvecklingen var att riva två arbetarstadsdelar och bygga nytt istället. Men det växte fram en mycket stark opinion emot detta och Sundsvalls museum gick emot kommunen och ställde sig bakom opinionen. Sundsvalls museums uppfattning var att den önskvärda samhällsutvecklingen var att bevara arbetarstadsdelarna och rusta upp dem.

Vem har tolkningsföreträdet när det gäller paragraf 3? Det kommunala museet eller dess huvudman? Jag fruktar att huvudmannen, det vill säga kommunen, kan hävda att museet inte följer lagen om det i en stor och viktig fråga går emot det som kommunen anser är ett bidrag till samhällsutvecklingen. Paragrafen som säger att ”huvudmännen ska säkerställa att museerna har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll” blir meningslös i detta fall.

Riksantikvarieämbetet föreslås få en starkare roll gentemot de kommunala museerna. Är det bra? Knappast. Ämbetet har länge verkat för en ökad kommersialisering av kulturarvet där entreprenörernas roll ibland är viktigare än museernas. Dessutom har postmodernismen ett starkt inflytande inom ämbetet (vilket de själva medger i en omvärldsanalys). Detta har fått stora konsekvenser för kulturarvsarbetet. I till exempel Västernorrlands län har det länsövergripande kulturmiljöarbetet i stort sett legat nere i över ett decennium. Jag tror det är mycket bättre att de kommunala museerna får behålla sin frihet och självständighet, än att Riksantikvarieämbetet ska styra och leda även dem.

Rent generellt tror jag det är en fördel att staten i så liten utsträckning som möjligt detaljreglerar verksamhet, offentlig eller privat, som har med yttrande- och tryckfrihet att göra. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen reglerar de grundläggande friheterna. Att, som man gör med förslaget till museilag, gå in i detalj på hur museerna ska använda de grundläggande friheterna är klåfingrighet, även om syftet är gott.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Daniel Hedlund ny ordförande i Clarté

Clartéredaktionen - 22 maj 2017

Vänsternationalism

Kerstin Stigsson - 18 maj 2017

Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel

Benny Andersson - 4 maj 2017

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017