Den här debatten började med min kritik av Malcom Kyeyune och gled sedan över till en diskussion om Sverige behöver ett tillskott av invandrad arbetskraft eller inte. Efter en kortare debatt om de fakta som jag och Niklas Eriksson pekade på, bytte kritiken av mitt inlägg spår och försökte istället visa att en alternativ ekonomisk politik som möter samhällets behov, ökar tillväxten och minskar arbetslösheten, inte är möjlig inom kapitalismens ramar. Först påstods det att ökad invandring skulle omintetgöra sådana försök. Tanken bakom påståendet är vandringsmyten att invandrare genom att ”välla in” och ta vilka jobb som helst till vilka löner som helst, skapar arbetslöshet, driver lönerna nedåt och försvagar arbetarrörelsen. Gentemot det, anförde jag att arbetslöshet och tillväxt redan idag skiljer sig åt i Europa och på andra håll, på ett sätt som inte kan förklaras med skillnader i migrationspolitik och migrationsströmmar.

Trots stor invandring, har Sverige och Tyskland starka arbetarrörelser och en högre tillväxt och lägre arbetslöshet än genomsnittet i EU. I Tyskland steg reallönerna mellan 2007 och 2015 med 13,9 procent, medan de i exempelvis Storbritannien sjönk med 10,4 procent. Under samma tidsperiod låg invandringen till Storbritannien i det närmaste konstant kring 500,000 per år, medan den i Tyskland hela tiden låg betydligt högre, för att kuliminera med 1,4 miljoner under 2014. Den verkliga orsaken till de högre lönerna i Tyskland är landets starka fackföreningsrörelse och att man har högre investeringstakt och en mycket produktivare ekonomi än vad Storbritannien har. Det är inte invandrarna som har drivit ner de brittiska lönerna, det är kapitalisternas ekonomiska politik. Ett annat exempel som jag hänvisade till är USA, som i slutet av 1990-talet närmade sig full sysselsättning. Orsakerna var flera. Bl.a att Fed, pga Asienkrisen, inte vågade höja räntan för att strypa den jobbtillväxt som skapats av högre produktivitet, ökande privat skuldsättning och bubblor på finans- och aktiemarknaderna. Det antyder vad som vore möjligt med en stimulanspolitik som – istället för privata skulder och bubblor – bygger på offentliga investeringar och därmed också gör det möjligt att lägga en hållbar grund för framtiden. Ekonomerna Jared Bernstein och Dean Baker har skrivit en väldigt bra och faktaspäckad liten bok, där man visar hur denna korta period av hög sysselsättning ledde till mycket stora välfärdsvinster och andra positiva effekter, särskilt för de fattigaste - låginkomsttagare, ensamma mödrar, arbetslösa som tidigare betraktats som ”oanställbara”, osv. Boken innehåller också en förintande kritik av den teori om en påstådd ”jämviktsarbetslöshet” (”Nairu-teorin”) som utgör den teoretiska grunden för den nyliberala åtstramningspolitiken. Rekommenderas! (”The Benefits of Full Employment. When Markets Work for People”. Economic Policy Institute books, Washington 2003). Här är länken till en omarbetad nätversion: http://cepr.net/documents/Getting-Back-to-Full-Employment_20131118.pdf

Inga av dessa motargument och motexempel till påståendet att migrationströmmar omöjliggör en alternativ ekonomisk politik under kapitalismen bemöttes. Istället skiftade kritiken fot till en ny tes: Inte migrationsströmmar, utan globaliseringen – särskilt kapitalets utflyttning av industri till låglöneländer – påstods vara det som idag gör varje försök att föra en ekonomisk politik, som gynnar sysselsättning, välfärd och andra samhälleliga behov, omöjlig. Som argument för detta, lanserades den hemsnickrade teorin att det var existensen av socialistiska stater och rädslan för revolution i syd som tidigare utgjorde hindret för utflyttning av produktionen och därmed gjorde några årtionden av full sysselsättning och välstånd möjliga. Eftersom detta hinder nu har försvunnit, sades kapitalet åter vara i det närmaste allsmäktigt. Alltså adjö för gott till både välfärd och full sysselsättning. Det finns en liten kärna av sanning i detta, men sambandet är inte det som antas i den hemsnickrade teorin. Ett av skälen till de klasskompromisser som gjorde välfärden möjlig var arbetarklassens styrka och kapitalets rädsla – men inte för revolutioner i syd i första hand, utan för radikala omvälvningar på hemmaplan. I skapandet av båda dessa förklarande faktorer, spelade revolutionen i Ryssland och dess följder en viktig roll. Men minst lika viktiga var de tekniska och ekonomiska betingelser som möjliggjorde en lång period av hög lönsamhet. Det var när den lönsamheten började sjunka i slutet av 1960-talet, som utflyttningen av industri från nord till syd började - alltså långt innan de ”socialistiska” staterna och rädslan för röda revolutioner i syd hade försvunnit. Och det är den fortsatt låga lönsamheten som utgör det viktigaste motivet till den fortsatta industriflykten till låglöneländer. Men det krävdes också förändringar på två andra områden för att en allmän globalisering och en industriutflyttning i stor skala skulle bli möjliga. För det första krävdes det att en allt tandlösare arbetarrörelse gav efter för kapitalistklassens politiska offensiv, som hade som mål att undanröjde de politiska hindren för globaliseringen. Resultatet blev att finans- och valutaregleringarna, som hade gett staterna en viss kontroll över in- och utförseln av kapital och annat, avskaffades under 1980-talet. För det andra behövdes det en allmän förbättring av utbildningsnivån i syd och ett antal tekniska uppfinningar. Lastcontainern och data och it-revolutionen, som möjliggjorde en serie avgörande förändringar i produktionsprocessen och i möjligheten att leda globala sådana, skapade de tekniska verktyg som till slut gjorde globaliseringen möjlig. En minskad rädsla för politiska omvälvningar i syd spelade troligen ingen större roll. Den försvann knappast efter 1989. Möjligen bytte den färg.

Inga av dessa förändringar har emellertid gjort kapitalet allsmäktigt. Klasskampen i syd, inte minst i Kina, utgör ett växande hot mot industriflykten (därav betydelsen av proletär internationalism). Återregleringar av kapital - och finansmarknaderna och ändrade ägandeformer (löntagarfonder, kooperativ) är exempel på möjliga reformer som gör det möjligt att stoppa utlokalisering av ekonomiska verksamheter. I Tyskland är industrin inte lika utlokaliserad som i Sverige. Inte heller har man sålt ut sina storföretag i samma utsträckning. Fackligt ägande och/eller vetorätt och lokalt förankrade sparbanker som har ägarandelar har lagt hinder i vägen. Sådana företeelser kan byggas ut.

Jag har också fått applåder från kommentatorer som trott att den alternativa ekonomiska politik jag anser att vi måste diskutera, skulle vara något slags ”övergångskrav” mellan kapitalism och socialism. Så är inte fallet. Den typ av reformer jag har i åtanke är ”realistiska” i den meningen att de är fullt möjliga att genomföra under kapitalismen. Det som krävs är ändrade styrkeförhållanden. Tänk 30 – talets New Deal, fast med invandring istället för massarbetslöshet som motor! Finns då inget i kritiken av mitt inlägg som jag anser vara riktigt? Jo, en variant av den gängse kritiken mot reformer: Att de aldrig kan utgöra en slutgiltig lösning, eftersom kapitalisterna ständigt kommer att tvingas försöka hitta sätt att gå till motattack och undergräva reformer som innebär verkliga framsteg. Svaret på den – riktiga - invändningen är ett annat lika klassiskt och riktigt argument: Det är bara genom kampen för reformer som arbetarklassen och dess förbundna kan bygga tillräcklig styrka och medvetenhet för att bli i stånd att ställa mer omfattande samhällsförändringar på dagordningen.

Sammanfattningsvis: kritiken av mitt inlägg utmynnar i en ”allt-är-dömt-att gå-åt-helvete”- variant av Den Enda Vägen, följt av tillägget: Bara socialismen kan rädda oss. Det sista håller jag med om. Frågan är bara hur den politiska kraft som kan åstadkomma en sådan samhällsförändring ska kunna skapas? Socialismen lär ju inte komma som en gåva från himmelen. Särskilt inte om vänstern inskränker sig till att förorda stängda gränser, eller en restriktiv flykting- och invandringspolitik som viktigaste politiska åtgärd i sin beckettska väntan på socialismen. Det har ju erfarenhetsmässigt visat sig att en restriktiv flyktingpolitik går hand i hand med en ökning av xenofobi och hatbrott på hemmaplan, samtidigt som den leder till utvecklandet av en oreglerad ”svart” arbetsmarknad som riskerar att allvarligt försvaga arbetarklassen. Men det verkar också vissa av mina kritiker ha insett. Vilket ger mig ett visst hopp att vi så småningom ska kunna diskutera oss fram till en enad och hållbar position i dessa avgörande frågor.

Kommentarer   

0 #1 Fred Torssander 2017-01-31 17:45
Jag gillar faktiskt inte något vidare att Benny Andersson påstår att jag skulle ha "Tanken bakom påståendet är vandringsmyten att invandrare genom att ”välla in” och ta vilka jobb som helst till vilka löner som helst, skapar arbetslöshet, driver lönerna nedåt och försvagar arbetarrörelsen. "
Bennys påstående innehåller så många felaktiga förutsättningar att det faktiskt kräver att jag svarar på hans slutord.
Allra först vill jag dock framhålla att jag inte resonerar om vad "Sverige behöver" det ena eller andra, utan utgår från arbetarklassens villkor i Sverige.
Att invandrare (och numera även flyktingar) tvingas att "ta vilka jobb som helst till vilka löner som helst" är ingen vandringslegend utan lagstiftad praxis. Det framgår med all önskvärd tydlighet i Socialtjänstlagens skrivning om vilka villkor som får ställas på den bidragssökande.
"5 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 4 §, får fortsatt försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten."
Och i en följande paragraf framgår att som praktik räknas även "uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete" men att den arbetande trots detta icke skall ha fackliga rättigheter eller omfattas av de övriga lagar som gäller för arbetskraften: "6 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 4 § ska i det sammanhanget inte anses som arbetstagare."

Möjligen skulle man kunna försvara sig med att lagen inte bara gäller invandrare, men den som tittar på vilka av den svenska arbetarklassen som hänvisas till arbetslöshet med eller utan workfare, så är det just invandrare och deras barn. Och i fall man följer den aktuella debatten i frågan ser man att det finns planer på att utnyttja flyktingar.
Citera

Nytt på Clartébloggen

Lenin talar på Röda torget

Imperialismen och kapitalismens motsättningar - Benny Andersson har fel

Peter Sundborg - 22 november 2017

Med stort intresse läste jag Benny Anderssons utmärkta artikel Sovjeterna vann och förlorade makteni Clarté nr 3/2017. När jag kom till slutet av artikeln blev jag dock betänksam. Har Benny Andersson verkligen rätt i det han skriver här? Nej, det är ytterst tveksamt. Jag har några synpunkter på det han...

Läs mer...

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...

Bildtext

Mellanöstern, juni 2017

Mathias Cederholm - 17 juli 2017

Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i...

Läs mer...