Reflektioner utifrån en sydafrikansk resa

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Jag misstänker att få svenska politiker i högerlägret eller socialdemokratin har länken till Clarté bland sina favoriter på webbläsaren. Jag tänkte ändå drista mig till att ge ett resmålstips. Kanske även identitetsvänstern kan hänga med på turen? Destinationen är Kapstaden i Sydafrika, världens ände om man tillämpar klassiska koloniala mått och skippar dekolonialiserande perspektiv. Jag har nyligen återvänt från Kapstaden och Godahoppsudden efter att ha gjort en sedvanlig jobbresa till ett vitt reservat, så jag har fräscha vittnesuppgifter från destinationen. I det här inlägget tänkte jag göra en begränsad samtidspolitisk svensk analys utifrån mina subjektiva reseiakttagelser och agera som om vi har möjlighet att lära av en resa, även om två kontinenter ligger mellan Sverige och Sydafrika.

Vi som var elever i svensk skola under 1980-talet ägnade våra tema- och FN-dagar åt protester mot det rasistiska förtrycket i Sydafrika. Filmer om Steve Biko och slagordet ”Free Mandela!” ingick närmast i läroplanen. När apartheid sedan formellt avskaffades på 1990-talet blev den svenska socialdemokratins regimkritik erkänds som en betydelsefull faktor, vilket bland annat föranledde den moderatledda regeringen att något årtionde senare sola sig strålglansen vid Mandelas begravning och delta i hyllningskören till ANC-ledaren. Detta trots att moderaterna under hela apartheidtiden var emot sanktioner mot det rasistiska Sydafrika och minst sagt skeptiska mot ANC:s ”kommunistiska tendenser”. Vi känner alla till apartheids koloniala förhistoria, historia och förhållandevis odramatiska demokratiska upplösning.

De politiska och juridiska ramverk som omgav åtskiljandet av människor efter ras övergavs som sagt formellt under 1900-talet. Människor av olika slag tillerkändes på pappret de demokratiska och juridiska rättigheter som anstår en demokrati. Nelson R. Mandela valdes efter frisläppande ur fängelset till president, och som ett uttryck för sant samförstånd och en fredlig försoningsprocess ”lyckades” både revolutionsanda och verkligt räfst och rättarting med förtryckare och förövare undvikas. Sydafrikanen kan idag formellt vandra på vilken gata hen vill, och skaffa sig vilken utbildning och jobb som hen vill. Medborgaren kan delta i allmänna val. Bortsett från en del slitningar så kunde relativt snabbt en samförståndsinriktad liberal demokrati upprättas. Förtryckare och förtryckta tog varandra i hand, och Nobels fredspris tilldelades samförståndsmakarna. Med en liberal blick blev allt ”frid och fröjd”, en fredlig reformism hade etablerat ett nytt samhälle.

Aber: Den som reser till Sydafrika ser fortfarande ett klyftornas samhälle. ANC har visat oförmåga att under postapartheid lösa Sydafrikas största utmaningar: korruption, HIV och växande klyftor. Men i turistens blickfång är det tydligaste tecknet att åtskillnad fortfarande är en social, rumslig och ekonomisk organisationsprincip. Den färgbaserade särskillnadsprincipen kvarstår. Svarta, vita och färgade bor fortfarande huvudsakligen i skilda områden, går i skilda skolor, arbetar med olika saker, färdas på olika sätt och rör sig inom olika områden, även om undantag naturligtvis finns. I townships (kåkstäder) bor uteslutande medellösa svarta, inte sällan invandrare från andra afrikanska länder, och i medelklassförorter bor bemedlade vita. Det som med skandinaviska mått kan kallas ”det offentliga rummet” är starkt segregerat och en osäker, farlig plats. Ett slags ingenmansland. Säkerligen farligast för de svarta och färgade själva, men det är endast de vita som har möjlighet att sätta upp värn mot otryggheten: taggtråd, elstängsel, varningar för väpnat försvar av privat egendom. Det är också för en vit besökare praktiskt taget är omöjligt eller åtminstone fruktansvärt dumdristigt att försöka sig på ett strövtåg i mindre kända områden. Man blir helt enkelt trakasserad eller rånad. Oftast av något svart eller färgat gäng som stryker kring turiststråken som hungriga vargar. Tack och lov signalerar taxibilarna inte endast att de utgör transportmedel mot betalning utan också att de är ”safe”. Sådana som jag – vita turister – har dock privilegiet att hålla sig inom stora ”gated communities” som garanterar vällevnad och säkerhet. Hotellvärldar, turiststråk, utflyktsorter är starkt färgkodade enligt den enkla principen: svarta/färgade gör skitjobben (eller med borgerlig arbetsmarknadsterminologi: ”de enkla jobben”) och är beroende av de vitas privilegium att ge allmosor i form av ”dricks” men upprätthåller genom sitt osynliga arbete det välstånd som lockar turisterna. Här kan vi stanna turistbussen och ge utrymme för hemsnickrade svenska alternativa politiska analyser. Vad kan vi säga om demokratin, otryggheten och rasismen? Vad kan vi ta hem till den svenska debatten?

Låt oss börja med en sverigedemokratisk analys. Sydafrika var tidigare ett mönstersamhälle där varje folkgrupp hade sin givna plats. Människor av olika bakgrund, ras, kynne, karaktär och kultur bör leva åtskilda. Se hur det går när man experimenterar med mångkultur! Sydafrika borde aldrig ha övergivit apartheidpolitiken, och vi borde också vara tacksamma för att den aldrig helt avskaffades i praktiken. Och det ”sunda förnuftet” ger oss åtgärderna mot samhällsproblemen som vi observerat: hårdare tag mot ligor, fler poliser och vakter, hårdare straff, stramare invandringspolitik. Sydafrika är ju ändå ett av världens tyngst belastade kriminella samhällen. Inget daltande! Inga nogo-zones! Den liberala analysen kan bli mer försiktig. Det är positivt att några av de grundläggande demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna nu är garanterade i lag. Det återstår mycket att göra, men om bara de ekonomiska frihandelsprinciperna tillåts verka några årtionden till, så kommer levnadsvillkoren allt bli allt bättre även för de svarta. Det nationella lägret kan svara att nyckeln till lösning ligger i att de etniskt brokiga medborgarna i Sydafrika känna sig som delaktiga i Sydafrikaprojektet, som gärna får kombineras med fördomsbekämpning genom statliga upplysningskampanjer. De socialliberala och den identitetspolitiska vänstern kan tillägga att det är positivt att den vita hegemonin kan utmanas genom postkolonial och dekonstruerande kritik mot den vita hegemonin – så att boernas och britternas imperialism kan ersättas med urfolkens diskurser och anspråk. Och så slutligen den moderata analysen, som helst ser problembilden i termer av arbetslösheten – runt 25 % enligt vissa siffror. Hur ska ett sådant ”utanförskap” tacklas? Ja, sydafrikanerna är trots allt själva goda förebilder när det gäller att skapa ”enklare” okvalificerade jobb. De entreprenöriellt föredömliga sydafrikanerna hittar sina nischer: att hälla upp kaffe åt turister, sälja hantverk av metallskrot, putsa skor. Här kan vi finna inspiration och politiska verktyg till att sysselsätta de syriska och afghanska flyktingar som invanderar svenska gator och torg. Saknas något i dessa analyser från nationalistiskt, liberalt och moderat håll?

Låt mig förslå att en resa till Sydafrika illustrerar att ojämlikhet inte kan lösas inom ramen för en liberal demokrati som skapar reservat för kapitalistiska krafter och koloniala mönster och tar skydd bakom ”upphävande av rasismen”. Fallet Sydafrika illustrerar flagrant att den liberala demokratin – och dess antirasistiska, rättighetsfokuserade, nationella och frihandelsmässiga principer – kommer att misslyckas med att skapa rättvisa om inte också ekonomin och offentligheten inkluderas i demokratisträvanden. När en bråkdel av befolkningen äger huvuddelen av resurserna så blir en antirasistisk analys på sin höjd halvfärdig. Tilläggas skall att en landreform för att återföra beslagtagna jordegendomar till de svarta som berövats dem under apartheid har inletts men att resultaten är fortfarande magra. Det grundläggande problemet med Sydafrika, liksom med alla liberala demokratiska samhällen, är i grunden materiella. Den privata äganderätten, oligarkierna, snedfördelningen av resursdistributionen – utgör de grundläggande hindren för att förverkliga i sann mening ett demokratiskt och jämlikt samhälle med jämlik distribution av utbildning, sjukvård och omsorg och inflytande. Rasismen är i sydafrikansk kontext naturligtvis ett påtagligt och synligt tecken på kapitalismens särhållande av ägare och egendomslösa, men att endast genomföra juridiska och demokratiska åtgärder för att skapa ett på pappret ”färgblint” samhälle kan inte skapa ett socialt hållbart samhälle. Landreformer och åtgärder för att också demokratisera ekonomin och vidga det ”gemensamma” är nödvändiga för att skapa rättvisa, trygghet, hälsa och delaktighet för alla. Men om man inte vill ha det sistnämnda så kan Sydafrika tjäna som ett gott exempel där levnadsstandarden för en välmående medelklass kan upprätthållas och legitimeras genom ett demokratiskt system som vägrar ta itu med grundfrågorna: ägandet och fördelningen. Och det känns väl igen, även om de skandinaviska välfärdsstaterna nu gör en resa åt motsatt håll? Bort från välfärd, offentlighet och processer för gemensamt ägande mot motsatsen, dvs privatisering, segregation, utförsäljning av gemensam egendom. Fler borde ta en tripp till Sydafrika och insupa atmosfären. Lärdomarna är valfria, smörgåsbordet dukat för alternativa tolkningar. Jag vill emellertid gärna slå ett slag för att antirasism och liberal demokrati ingår i ett gott samhälle, men att de inte är tillräckliga.

 

Ett urval andra artiklar av samma författare

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016

Reflektioner utifrån en sydafrikansk resa

Johan Wickström - 13 december 2016

Dagens Nordirland

Kerstin Stigsson - 1 december 2016

Utmärkt introduktion till Roy Andersson

Hans Isaksson - 1 december 2016

Vårt folk???

Hans Isaksson - 27 november 2016