Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Om man jämför Nordirland med hur det var på 70-talet så är det praktiskt tagit fred i den provins som Storbritannien så olagligen ockuperar. Visst finns det då och då rapporter om lojalistiska brandbomber som slängs mot katolska institutioner och kyrkor. Men även republikanska attacker mot Orangeordens lokaler förekommer även om dessa är få i motsats till dom lojalistiska dåden. Och rapporter om hur PSNI och den brittiska säkerhetsapparaten är alltför brutal mot den katolska befolkningen.

Fortfarande styr Storbritannien med en sorts Home Rule och bakom en falsk fasad av demokrati. Invånarna på Nordirland har inget inflytande i Nordirlands parlament. Eller i London. Eller i EU. Eller i Republiken. Folket har inte lagt någon röst på Tory eller något annat parti i England. Men ändå beslutar London om skatter, pålagor och andra frågor (t ex säkerhetsfrågor). Så varför har de då val överhuvudtaget om befolkningen inte har något att säga till om? Det enda den lokala regeringen i Stormont kan besluta om är om hälsofrågor, investeringar och bostäder. Där har Vänsterpartiets systerparti Sinn Féin – visserligen med ett samarbete med DUP – övergett (frivilligt eller inte, det är frågan) sin socialistiska linje förmån till kraven från DUP och London. (Läs gärna Tommy McKearneys blogg om detta.) DUP är störst med 38 platser därefter kommer Sinn Féin med 28 platser. Man får en uppfattning när man läser Lennart Rahms artikel den 17 juni 2016 att det är tvärtom.

Den konservativa regeringen i London för en politik som är direkt skadlig för freden och arbetarklassen. Det kan vara en medveten taktik för att skapa oro och splittring i republikanska kretsar. Kanske är det dags för Sinn Féin att bli socialistiska igen, ställa sig på arbetarklassens sida, utmana och bli tuff mot DUP och London och gå i opposition för att skapa en riktig framtid för invånarna på Nordirland. För det är väl inte bara Sinn Féin som ska böja sig i fredsprocessen och i politiken? Det finns en hel del uttalad otålighet bland medlemmarna och den katolska befolkningen om uteblivna löften och beslut från London och DUP som rör fredsprocessen och de sociala frågorna. Som t ex murarna som Rahm nämnde. Det är inte Sinn Féin som beslutar om en rivning av dessa. London, NIO (Northern Ireland Office) och MI5 har det sista ordet när det gäller sådana åtgärder och andra åtgärder som rör militära frågor – som infiltrering, avlyssning, mord, samarbete med lojalistiska paramilitära grupper och med mera. Och att beskylla ett parti för att en ockupationsstats underrättelsetjänst infiltrerar partiet, som Rahm gjorde, är som att beskylla hunden för att denne får loppor.

Den unionistiska befolkningsgruppen och de lojalistiska paramilitära grupperna ligger lågt. Så gör även London och regeringen i Dublin. I Brexits kölvatten koncentrerar sig Sinn Féin för tillfälligt på frågan om en återförening. Men om de inte samtidigt ställer sig på arbetarklassens sida så förlorar de i det långa loppet. Det syntes ju i Brexit röstningen och i valet i USA.

Jag tror inte att freden bryts om Sinn Féin väljer att gå i opposition – tvärtom. Ju längre det går, ju fler fattiga, desto fler blir de missnöjda och helt plötsligt går en bomb av med flera döda. Ni vet hur det är i Sverige. Där arbetslösheten och fattigdomen finns, finns även frustrationen och våldet. Men i Nordirland blir det värre om något sådant skulle hända. London och unionisterna och väldens regeringar skulle anklaga katolikerna för att dessa skulle ha brutit vapenvilan – även om det kanske inte är dom som är skyldiga. MI5 har sedan 60-talet sysslat med Dirty Tricks i den här konflikten.

Jag är för att Nordirland ska återförenas med Republiken. Irländare som är medborgare i ett förenat Irland ska på en demokratisk väg kunna påverka politiken och framtiden – och det inkluderar dom som anser sig vara britter. Men jag inser även att när landet blir helt kommer dom arbetslösa och hemlösa vara lika arbetslösa och hemlösa som när dom var när Nordirland fanns. I och med att gränsen försvinner innebär det inte att misären och den orättvisa fördelningen mellan rik och fattig försvinner och alla blir lyckliga. Dessutom måste unionisterna – särskilt den lojalistiska arbetarklassen – införlivas i den demokratiska processen i alla verksamheter (t ex fackföreningar) och känna sig delaktiga och välkomna i det irländska samhället. Och jag tror inte att ett par av de små republikanska ytterlighetspartierna har en plan för detta. Undantag finns, t ex IRSP som på deras hemsida har en vädjan till den lojalistiska arbetarklassen att förena sig med dom.

Våld föder våld, och det är bara arbetarklassen som hittills har fått betala för det. Det finns människor i alla befolkningsgrupper över hela världen som älskar våldet för våldets eget skull. En befolkningsgrupp och arbetarklassen har rätt att försvara sig mot en diktatur (som Nordirland var under många år) och mot en mobb. Men absolut inte själva ställa till med ett krig. Då går vi enbart kapitalisterna och imperialismen till mötes. Nordirlands befolkning sa 1998 till 71 procent ja till långafredagsavtalet, och det folket röst. Det måste ytterlighetspartierna och dess väpnade grenar på bägge sidor acceptera och i stället satsa på en fredlig och politisk väg.

Att som Lennart Rahm sprida förolämpningar och vilseledande fakta om ett parti och partiets ledare leder inte till något konstruktivt och bra. Det leder enbart till är splittring och fanatism. Man bråkar för bråkets skull oavsett hur ädelt eller oädelt syftet är. En sådan fanatism kommer bara väcka avsky bland vanliga människor för den republikanska rörelsen och för den irländska arbetarklassen.

Kritisera gärna Sinn Féin för dess nyliberala politik. Men inte på det sättet som Lennart Rahm framför det. Konkret kritik ska framföras med korrekt fakta och inga lösa rykten och absolut inga förolämpningar – särskilt inte om personen eller partiet inte kan bemöta den kritiken.

Som sista ord vill jag gläda läsarna med att nämna att den irländska tidningen Independent hade en artikel den 21 november där en politiker från Republikens höger regering varnade för extremvänsterns framgångar i fackföreningarna. Ett bättre betyg än så kan en vänster i något land inte få – ja, det skulle nog vara om vänstern segrar i något land.

Kommentarer

0 #1 Kerstin Stigsson 2017-03-22 07:13
Jag får rätta mig själv. Jag kallade Londons styre för Home Rule. Jag menar naturligtvis Direct Rule.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

Priset för min själ

Kerstin Stigsson - 16 februari 2018

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken. Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor. I dag...

Läs mer...

Imperialismen, Lenin och prognoserna som slog fel. Slutreplik.

Benny Andersson - 13 februari 2018

Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk...

Läs mer...

Migration, klasskamp och välfärd. Ett lästips valåret 2018

Olle Josephson - 8 februari 2018

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)! Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

Sanandajis räknesätt är föraktet för underklassen

Sandro Scocco - 26 december 2017

Massarbetslöshet, masskravaller, massvandalism, massövergrepp och massantändning av bilar. Så...

Läs mer...

Bildtext

Sovjeterna vann och förlorade makten

Benny Andersson - 26 december 2017

Bolsjevikernas styrka var förankringen i de demokratiskt organiserade sovjeterna. Därmed kunde...

Läs mer...

Bildtext

Bolsjevikernas ryska tankerötter

Markku Kivinen - 26 december 2017

Bolsjevikerna såg sin revolution genom motsatspar: vetenskap-tro, proletariat-borgerskap,...

Läs mer...