I flera EU-länder utvecklas de folkliga proteströrelserna mot krisen. Nya vänsterkrafter formeras. I andra, där arbetarrörelsen är särskilt svag, tas missnöjet om hand av reaktion, högerpopulism och närmast fascistiska strömningar. Zoltan Tiroler lämnar en sorglig reserapport från Ungern, sommaren 2011.

Medan demonstrationer skakar länder som Grekland, Spanien och Storbritannien är desillusionen och uppgivenheten utbredd i ett land som Ungern. Ingen kraftfull vänster protesterar på gatorna. För det finns inte någon. Socialdemokraterna är gravt misskrediterade sedan de inte gjorde annat än att sko sig själva och följa IMF:s och Världsbankens nyliberala direktiv under de två perioder som de hade regeringsmakten. Högerpartiet Fidesz fick ett överväldigande stöd i de senaste valen, även om dess popularitetssiffror sjunkit som en sten sedan dess. Inte blir saken bättre av att landets tredje största parti är fascistiska Jobbik, som hetsar mot romer och judar. De flesta ser i dag inga alternativ.

Det började redan på vägen från flygplatsen in till Budapest... Jag kom i samspråk med mannen som körde minibussen med mig och en grupp amerikanska turister in till centrum. Han var anställd av flygbolaget Málev och hade jobbat som chaufför i många år. Mannen, i 50-årsåldern, berättade att han arbetade tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. De senaste tio åren hade han inte haft semester, utan i stället arbetat extra som kakelläggare. Var han sjuk fick han ingen lön. "Men", protesterade jag, "det finns väl lagar för sjukersättning? Och du har en etablerad arbetsgivare som Málev?" Han fnös och svarade att "visst finns det bestämmelser, men än sen då?" För detta slit fick han i runda slängar ut 6 000 svenska kronor i månaden. "Men hur klarar du dig?", frågade jag. "Vi är tre som jobbar hemma, jag, min fru och min 20-årige son, som inte har råd att flytta hemifrån. Därför kan vi dra oss fram." Jag fortsatte med frågan: "Så, var det bättre förr, innan förändringen?" (Förändringen, Változás, kallas systemskiftet i Ungern 1989). "Ja, det är klart. Då hade alla sin lilla lön, alla hade sin lilla bostad, sin lilla sommarstuga och sin lilla Trabant. Alla hade jobb och man behövde inte ha två, tre jobb för att överleva. Klart det var bättre förr."

Jag trodde först att han överdrev för att få lite extra dricks (vilket han fick). Men när jag berättade hans historia för den pensionerade kvinnan som jag bodde hos i Budapest, en gammal vän till familjen, visade hon ingen förvåning. Själv kom jag då ihåg en annan bekant, en välutbildad ung kvinna som förra året berättade att hon blivit av med jobbet för att hon varit hemma sjuk. När hon kom tillbaka hade en ny person fått hennes plats. Då trodde jag inte riktigt på historien, nu gör jag det. Kvinnan lyckades inte få något nytt jobb. I stället lånade hon tillsammans med en kompis ihop pengar och öppnade för några månader sedan ett litet exklusivt franskt café i centrum. Det går inget vidare; visst finns det folk med pengar, men en rejäl och billig matservering hade förmodligen gått bättre. Kompisen har fått nervsammanbrott av alla bekymmer och caféets (och dess ägares) framtid är oviss.

Jag besöker mitt födelseland ungefär en gång om året och har följt utvecklingen hyfsat. Men vid detta besök i början på sommaren 2011 har något hänt. Visst kan det vara tillfälligheter, men person efter person som jag pratade med sade ungefär samma sak som taxichauffören i inledningen, "det var bättre förr". Att hävda att det var bättre och längta tillbaka till "kommunisttiden" har avdramatiserats, då dagens missförhållanden är så utbredda.

Denna gång var jag i Ungern dels på semester, men jag skulle också tolka för en grupp svenska bönder på studieresa. De hade en svensktalande guide de första dagarna i Budapest. Maria pratade på besöken på de olika sevärdheterna. Vid måltider och raster ville hon gärna prata med mig. Jag fick höra en liknande historia som chaufförens om hur mycket hon måste jobba för att få det att gå ihop, hur allt bara blev dyrare och sämre, att man inte hade råd att vara sjuk osv. "Men du säger ju något helt annat till gruppen när de frågar", sade jag förvånat. "Jag är definitivt inte kommunist, jag var aldrig med i Kommunistpartiet, trots uppmaningar." Hon underströk detta flera gånger så att jag började undra vart hon ville komma. Hon fortsatte: "En gång hade jag en stor grupp, drygt fyrtio svenska lärare som jag skulle guida. Jag svarade ärligt på alla frågor och berättade hur vi har det. Det resulterade i att gruppen klagade hos resebyrån för att den tilldelat dem en kommunist som guide. Arbetsgivaren sade till mig 'bry dig inte om dem, de fattar ändå ingenting' och uppmanade mig att säga det besökarna vill höra, nämligen att allt blivit fantastiskt bra efter kommunismens fall och att alla är glada och nöjda. Så det har jag gjort sedan dess och inte haft några problem."

7904_01.jpgFascisterna i Jobbik fick 17 procent av rösterna i senaste valet.

Jag går hemåt, en flera kilometer lång promenad, i den ljumma kvällen. En och annan Trabant blandas med flotta Mercedes, Audi och BMW. Staden har många fantastiskt vackra byggnader varav en hel del är nyrenoverade. Det finns pengar. Jag konstaterar att Budapest är väldigt vackert. Sätter mig ner och ser att i portvalven ligger uteliggare. Dem ser man också i stort antal i undergångarna till tunnelbanan. Åtskilliga personer rotar i papperskorgarna, och det verkar finnas något till både den förste, den andre och den tredje som systematiskt går igenom innehållet. Tiggare och utslagna har numera blivit en så vanlig syn i europeiska storstäder att man inte längre förvånas, inte heller i Budapest. Före systemskiftet såg man förstås varken tiggare eller prostituerade.

En annan dag går jag förbi USA:s enorma ambassad i de mest fashionabla kvarteren. Det vackra huset förstörs av alla skydd runtom. Området utanför är helt avspärrat och kraftiga metallbjälkar reser sig mitt i gatan. De kan fällas ner om ett kontrollerat och godkänt fordon ska passera. Jag får en ingivelse att fråga någon av de många vakterna om varför denna så populära stormakt behöver en sådan enorm bevakning, men kommer fram till att det nog inte är någon bra idé. Vid närmare blick på vakterna vågar jag inte ens fotografera befästningen.

Något kvarter därifrån, vid Parlamentet, demonstrerar samtidigt poliser och brandmän för högre löner. Regeringen har höjt pensionsåldern och infört flera lagar retroaktivt. Det har inneburit att tiotusentals pensionerade offentliganställda har kallats tillbaka för att arbeta.

Men det är inte bara dessa som är missnöjda: tusentals läkare hotar i ett upprop med att lämna landet om inte deras villkor förbättras och lönerna höjs. Lärare och studenter är andra grupper som protesterar. Både sjukvården och utbildningsväsendet är i kris.

Samtidigt är det fotoutställning på den öppna platsen framför det pampiga Parlamentet, Europas största. Utställningen visar vackra foton på ungerska minoriteter i omkringliggande länder. En liten flört med drömmen om det gamla Storungern.

Namnbyten på gator och torg har pågått länge och fortsätter. "Moskva-torget" har nyligen fått byta namn. Budapests privatiserade internationella storflygplats Ferihegy (namnet på en kulle), har bytt namn till Frans Liszt, som en markering att kompositören inte var österrikare utan ungrare. Men också "Roosevelt-platsen" har utgått och ersatts av Sankt Stefan-platsen. Roosevelt? Jag ställer mig först frågande. Vi pratar ändå om en USA-president. Och Ungern är numera hängiven EU- och Nato-medlem, även om en överväldigande majoritet av ungrarna var negativa till att Ungern användes som Nato-bas för bombningar av grannen Exjugoslavien. Den enda förklaring till strykningen av USA-presidentens namn som jag kan komma på är att Ungern var en av Hitler-Tysklands trognaste allierade och att ungerska armén begick otaliga bestialiska övergrepp i Sovjetunionen. Medan de tidigare skyltarna är överstrukna fortsätter Budapestborna att använda de gamla namnen.

Efter Budapest är det dags att ge sig ut med gruppen på studiebesök på landet. Vi har med en ung ungersk agronom. Han har eget företag och hör till de få jag träffar som gillar läget. "Det är bara gamla nostalgiker som längtar tillbaka", säger han när jag berättar om några av de synpunkter jag hört. Fast det framkommer senare att han i två års tid försökt få jobb i Kanada, men nu gett upp.

Vi besöker flera mycket stora gårdar med tusentals kor för mjölkproduktion (mjölken exporteras till Slovenien och Italien), en grisfarm, en spannmålsfarm och en hästuppfödare. Pettner, som agronomen heter, svarar på en fråga att de små familjejordbruken numera spelar en helt obetydlig roll i Ungern. De flesta gårdar vi besöker ägs av utlänningar; i tre fall av engelsmän, i ett fall av schweizare. I vissa fall har ägarna också egendomar i Ukraina. Bara i ett av fallen bor ägaren själv på gården. Utländska riskkapitalister och enskilda kapitalägare äger 93 procent av den bördiga ungerska odlingsjorden.

Hos den ene mjölkproducenten, ett före detta statligt kooperativ, är det en förman som följer med runt. En av besökarna frågar om de anställda har några fackföreningar. Förmannen svarar: "Fackföreningen det är jag." Och han utvecklar sitt resonemang: "Det är jag som anställer, jag som avskedar och jag som sätter lönen. Det fungerar alldeles utmärkt." När vi såg de förskrämda lantarbetarna stryka förbi tvivlade vi inte en sekund på att han sade som det var.

De som utan konkurrens hade det bäst av alla vi besökte var hästarna på uppfödningen i Lajoskomárom. Det är ungerska hästar som avlas fram för hoppning, "Hungarian Sport". Gården tillhörde före kriget en av Ungerns rikaste och mest kända familjer, greve Eszterházy. Nu är också denna gård i utländsk ägo. Vår guide på gården är 70-årige István, en pigg, varm och sympatisk man, född på platsen där han har jobbat hela sitt liv. Han berättar gärna. Han pekar ut huset där han växte upp, som då hade jordgolv. Istváns mamma sköts av nazisterna när hon slank ut för att hämta vatten till familjen. István berättar hur tacksam han är att han får jobba kvar trots att han är pensionär. I lön får han ca 4 000 kr per månad och i pension 2 700. Så han tycker han har det bra jämfört med många andra. Vi träffade några unga tjejer som red in rashästarna. Också deras löner låg runt 4 000 kr.

7904_02.jpgUngersk husar. Storgodsägarna och deras traditioner är tillbaka.

Under mellankrigstiden var Ungern ett fascistiskt, halvfeodalt och efterblivet jordbrukssamhälle. Storgodsägare, som Eszterházy, ägde marken och lantarbetare och bönder levde i förfärande misär. Efter kriget blev det kooperativ och statsjordbruk under den folkdemokratiska/socialistiska tiden och efter "ändringen" 1989 privatiserades allt igen. Nu är Ungern tillbaka till tiden med storgodsägare, oftast som sagt utlänningar, och en fattig lantbefolkning som står med mössan i hand. Småbönderna är utslagna.

Högerpartiet Fidesz har med sin två tredjedels-majoritet lekstuga i parlamentet. Det blev lite skriverier i våras i övriga Europa när regeringen, mitt under sitt EU-ordförandeskap, gav sig på medierna. Men det har varit ganska tyst om att regeringspartiet har skrivit om grundlagen, begränsat religionsfriheten till den mest restriktiva i Europa och inskränkt strejkrätten. Denna återgång till förkrigstiden återspeglas i den nya grundlagen som enligt Dagens Nyheter genomsyras av "konservativa kristna värderingar". Grundlagen inleds med en "nationell bekännelse" till Gud. Här står också att äktenskapet är en "institution mellan man och kvinna" och att fostret har rätt till skydd från "befruktningsögonblicket".

Riksdagsmajoriteten innebär också att man tillsätter bundsförvanter på alla viktiga poster, avsätter misshagliga domare, avskaffar kontroller av makten och har tillsatt ett budgetråd som kan förkasta en framtida regerings budget! Dessa reformer kan bara ändras tillbaka med två tredjdedels majoritet, vilket är ett ganska osannolikt kommande valresultat. Det hela liknas av vissa vid en statskupp. Många säger att en partidiktatur nu ersatts av en annan, fast denna gång från högern.

Fidesz har infört samma skatt för alla på 16 procent. Tidigare fick de välbeställda betala 32 procent och de med minimilön inget. Reformen har förstås gynnat de rika och slår hårt mot de allt fler fattiga. Samtidigt har statens inkomster sjunkit. Människors privatpensionsfonder har konfiskerats. Arbetslösheten är över 11 procent. Korruptionsskandalerna avlöser varandra. Premiärminister Viktor Orbáns privata tandläkare fick nyligen 1 miljon dollar för att "främja ökad turism för tandvård." Vänstern utmålas som det ungerska folkets fiender, som tjänar utländska intressen. En del av flörten med extremhögern består i Fidesz betoning av det storungerska. Alltså nostalgin om det Storungern som existerade fram till 1920. En omdiskuterad åtgärd har varit att ge ungrare som bor i Rumänien och Slovakien ungerskt medborgarskap. Här ligger Fidesz nära fascistpartiet Jobbik. Det är bland annat det utbredda politikerföraktet som ligger bakom att Jobbik, med sina uniformerade garden, sin öppna antisemitism och anti-ziganism i förra valet fick 17 procent av rösterna. Men det är också en skrämmande vindpust från Ungerns fascistiska förflutna, som överlevt de fyrtiotal åren av "folkdemokrati".

Sedan valet har Fidesz rasat i opinionen, men det är så dags. Efter drygt tjugo års fri marknadsekonomi är de flesta ungrare nu djupt desillusionerande. Entusiasmen från 1989 har inte bara falnat, utan slocknat. Speciellt gäller det förstås utsatta grupper som sjuka, gamla, arbetslösa och minoriteter. Antisemitism och antiziganism har gamla traditioner i Ungern och sticker upp sitt fula tryne. En regeringspolitiker uttryckte öppet åsikten att det var synd att inte alla judar utrotades under kriget. Romerna, som oftast hade jobb och skola före "ändringen", är nu mer marginaliserade och diskriminerade än på länge. Flera helt oprovocerade mord har begåtts och inga skyldiga har gripits.

Många ungrare längtar nu tillbaka till den tid före "ändringen" då Ungern erbjöd "marknadskonkurrens för dem som ville och statens skydd för de svaga", som en artikel i Guardian 2009 uttrycker saken. Dagens likheter med förkrigstiden är stora, och det reaktionen inte lyckades med 1956 är man på god väg att genomföra nu. Även om de för högern misshagliga (judar och kosmopoliter, romer och kommunister, utlänningar och socialdemokrater för att nämna några) ännu inte hänger i lyktstolparna.