Samir Amin efterlyser djärvhet i en systematisk genomgång av krisens orsaker och möjliga alternativ. Vi har gått in i ett nytt historiskt skede. Då måste vänstern sluta att retirera och drömma om svunna samförstånd. Det som ska övervinnas är inte kapitalismens kris utan den krisande kapitalismen.

De historiska omständigheterna som skapats av den samtida kapitalismens sönderfall kräver att en radikal vänster, i Nord som i Syd, är djärv när den formulerar sina politiska alternativ till det befintliga systemet. Syftet med denna artikel är att visa varför det fordras mod och vad det betyder.

Varför mod?

1. Den samtida kapitalismen är de allomfattande monopolens kapitalism. Med detta menar jag att monopolen nu inte längre är öar (om än viktiga) i ett hav av andra fortfarande relativt självständiga bolag. De är ett integrerat system. Därför kontrollerar dessa monopol idag alla produktionssystem. Små och medelstora företag, och även stora företag som strängt taget inte är oligopol, sitter fast i det kontrollerande nätverk som monopolen inrättat. Deras autonomi har krympt till den grad att de inte är något mer än underleverantörer till monopolen.

Detta system med allomfattande monopol är produkten av en ny fas i den centralisering av kapitalet i länderna i triaden (USA, Väst- och Centraleuropa och Japan) som ägde rum under 1980- och 90-talen.

De allomfattande monopolen dominerar nu världsekonomin. Globalisering är det namn de har gett sina pockande krav på produktionen i den globala kapitalismens periferi (världen bortom partnerna i triaden). Det är inget annat än en ny fas i imperialismens utveckling.

2. De allomfattande och globaliserade monopolens kapitalism är ett system som garanterar dessa monopol en monopolränta uttaxerad ur massan av det mervärde (omvandlat till vinst) som kapitalet utvinner genom exploateringen av arbetskraften. I den mån dessa monopol är verksamma i det globala systemet är monopolränta imperialistisk ränta. Det drivande i kapitalackumulationen - den process som utmärker kapitalismen i alla dess historiska former - är idag därför monopolistisk/imperialistisk räntemaximering.

Denna förändring i tyngdpunkten för kapitalackumulationen är källan till den fortgående koncentrationen av inkomster och förmögenheter hos monopolen, och hos de oligarkier ( plutokratier ) som styr oligopolföretagen, på bekostnad av det som kommer arbetarna och även icke-monopolistiska kapital till del.

3. Denna obalans i den pågående tillväxten är i sin tur källan till finansialiseringen av det ekonomiska systemet. Med detta menar jag att en växande del av överskottet inte kan investeras i expansion och fördjupning av produktionen. Därför blir finansiella investeringar" av detta kapitalöverflöd det enda alternativet för en fortsatt ackumulation under monopolens kontroll.

Kapitalet har infört system som på olika sätt främjar finansialiseringen:

  • förvaltningen av företagen har underkastats principen om maximering av aktieägarens avkastning
  • pensionssystem som bygger på omfördelning har ersatts av pensionssystem som bygger på kapitalisering (pensionsfonder)
  • principen om rörliga växelkurser" har etablerats
  • principen om att centralbankerna bestämmer räntan - priset för likviditeten - har övergivits, och detta ansvar har förts över till marknaden.

Finansialiseringen har överfört det huvudsakliga ansvaret för att kontrollera reproduktionen av systemet för kapitalackumulation till cirka 30 jättebanker inom triaden. Vad som förskönande kallas marknaden" är inget annat än de ställen där dessa aktörer som dominerar den ekonomiska scenen tillämpar sina strategier.

Denna finansialisering - som har ansvaret för att ojämlikheten i inkomstfördelning (och förmögenheter) tilltar - genererar samtidigt det växande överskott som den lever på. De finansiella investeringarna" (eller snarare investeringarna i finansiella spekulationer) fortsätter att växa i svindlande hastigheter, inte i proportion till tillväxten i BNP (vilken alltså till stor del blir fiktiv) eller till investeringarna i verklig produktion.

7902_01.jpgSåväl i de rika kapitalistiska länderna som i länderna i Syd är det nödvändigt att gå till offensiv mot de stora monopolens kapitalism. Arbetslösa köar i Spanien.

Bland annat kräver - och underblåser - den explosionsartade tillväxten av finansiella investeringar skuldsättning i alla dess former, speciellt statsskulden. När regeringar säger sig sträva efter minskade skulder, ljuger de medvetet. De finansiella monopolens strategi förutsätter att skuldsättningen ökar (vilket de eftersträvar, snarare än bekämpar) så att de kan absorbera monopolens vinstöverskott. Den åtstramningspolitik som införts för att minska skuldsättningen" har i själva verket (som avsett) resulterat i en ökning.

4. Systemet för allomfattande monopolkapitalism är globaliserat" (imperialistiskt) och finansialiserat (av nödtvång för sin egen reproduktion). Det är detta system, vanligen kallat nyliberalt, som vi nu ser implodera framför ögonen på oss. Det är uppenbarligen oförmöget att övervinna sina växande inre motsättningar men dömt att fortsätta sin vilda framfart.

Systemets kris beror på dess egen framgång. Faktum är att hittills har den strategi som monopolen använt alltid gett önskat resultat: åtstramningsplaner och nedskärningar i välfärdssystemen drivs fortfarande igenom trots motstånd och kamp. Än i dag har monopolen ( marknaden ) och deras politiska tjänare (regeringarna som underkastar sig marknadens krav ) initiativet.

5. Under dessa förhållanden har monopolkapitalet öppet förklarat krig mot arbetarna och folken. Krigsförklaringen formuleras i meningen liberalism är inte förhandlingsbart . Monopolkapitalet kommer definitivt att fortsätta sin framfart och inte sakta ner. Min kritik i den här artikeln mot tilltron till "regleringar" grundar sig på detta faktum.

Vi lever inte i ett historiskt skede då det är möjligt att söka en social kompromiss. Det har funnits sådana ögonblick i det förflutna, som efterkrigstidens kompromiss mellan kapital och arbete i de socialdemokratiska staterna i väst, den reellt existerande socialismen i Öst och de folkliga nationella projekten i Syd. Men vårt nuvarande historiska skede är annorlunda. I striden mellan monopolkapital och arbetare och folk kräver kapitalet villkorslös kapitulation. Defensiva motståndsstrategier är under dessa förhållanden ineffektiva och dömda till nederlag. Inför det krig som monopolkapitalet har förklarat måste arbetarklassen och folken hitta offensiva strategier.

Denna period av socialt krig åtföljs ofrånkomligen av alltfler internationella konflikter och militära interventioner av triadens imperialistmakter. Strävan från USA och dess underhuggare i Nato efter militär kontroll över planeten" är till syvende och sist enda sättet för triadens imperialistiska monopol att försäkra sig om fortsatt herravälde över folk, nationer och stater i Syd.

Vilka alternativ finns på förslag inför denna krigsförklaring från monopolen?

Ett första svar: reglering av marknaden" (finansiella och andra). Sådana försök påstår sig monopol och regeringar bedriva. Det är i själva verket tom retorik för att vilseleda den allmänna opinionen. Initiativen kan inte hindra den vansinniga jakt på finansiell avkastning som är ett resultat av logiken i den monopolkontrollerade kapitalackumulationen. Det är ingen lösning.

Ett andra svar: återvända till efterkrigsmodellerna. Detta svar ger näring åt en trefaldig nostalgi: återskapandet av en sann socialdemokrati" i Väst, återupplivandet av socialismer" enligt de principer som rådde i de socialistiska staterna under 1900-talet, och en återkomst för den folkliga nationalismens formler i Syds perifera delar. Dessa nostalgiska strömningar föreställer sig att det är möjligt att få monopolkapitalismen att slå till reträtt och tvinga den tillbaka till 1945. Men historien tillåter aldrig sådana återvändanden till det förflutna. Kapitalismen måste mötas som den är i dag, inte vad vi önskar att den skulle vara om vi föreställer oss att vi hejdat utvecklingen. Ändå fortsätter dessa drömmar att anfäkta stora delar av vänstern världen över.

7902_02.jpgSåväl i de rika kapitalistiska länderna som i länderna i Syd är det nödvändigt att gå till offensiv mot de stora monopolens kapitalism. Protester mot militärstyret i Egypten.

Ett tredje svar: sökandet efter humanitärt" samförstånd. Jag skulle vilja beskriva denna fromma önskan så här: illusionen att ett samförstånd mellan i grunden motstridiga intressen skulle vara möjlig. Naiva ekologiska rörelser, bland andra, hyser denna illusion.

Ett fjärde svar: vanföreställningar om det förflutna. Dessa vanföreställningar åberopar sig på "särart" och rätten till åtskillnad" utan att försöka förstå deras räckvidd och betydelse. Det förflutna har redan besvarat framtidens frågor. Dessa kulturalistiska" riktningar kan ta sig många parareligiösa och etniska uttryck. Teokratier och etnokratier blir ett lämpligt substitut för de demokratiska samhälleliga strider som de strukit från dagordningen.

Ett femte svar: att sätta personlig frihet" främst. Bland de många lösningar som grundar sig på denna företrädesrätt - betraktad som ett värde stående över allt annat - finns de som villkorslöst förespråkar den representativa valdemokratin , vilken de likställer med själva demokratin. Synsättet skiljer ut demokratiseringen av samhället från de sociala framstegen. Det kan de facto till och med tolerera ett socialt förfall bara för att inte dra demokratin i vanrykte, trots att den bara blir en tragisk fars.

Men denna position förekommer i än farligare former. Jag tänker på några vanliga postmodernistiska strömningar" (särskilt Toni Negri) som föreställer sig att individen redan har blivit historiens subjekt, som om det kommunistiska samhället - vilket gör det möjligt för individen att befria sig från alienationen och bli historiens subjekt - redan vore här.

Det är uppenbart att alla dessa svar, inklusive högerns (såsom regleringar" som inte påverkar privatägda monopol) ännu ger kraftigt eko hos en majoritet av folk till vänster.

6. Dessa alternativ står inte på något sätt i vägen för det krig som den allomfattande monopolkapitalismen har förklarat.

Så vad bör göras?

Läget i dag ger oss en historisk möjlighet att gå mycket längre. Det kräver som enda effektiva svar en modig och djärv radikalisering i utformningen av alternativ som kan sätta arbetarna och folken i rörelse för en offensiv mot motståndarens krigsstrategi. Denna politik, grundad i en analys av den faktiskt existerande samtida kapitalismen, måste direkt ta sig an den framtid som måste byggas, och vända ryggen till drömmar om det förflutna och illusioner om identitet och samförstånd.

Jag vill disponera de följande förslagen under tre rubriker: Socialisera ägandet av monopolen, avfinansialisera förvaltningen av ekonomierna och avglobalisera de internationella relationerna.

Socialisera ägandet av monopolen.

Ett effektivt alternativt svar på krisen kräver ofrånkomligen att man ifrågasätter själva principen om monopolkapitalets privata äganderätt. Förslag att reglera" finansiella operationer, att göra marknaderna transparanta" för att möjliggöra att aktörernas förväntningar" är rationella" och att försöka definiera dessa reformer i termer av samförstånd utan att avskaffa monopolens privata ägande handlar bara om att röra upp damm för en naiv allmänhet. Monopolen förväntas genomföra reformer mot sina egna intressen, och man förbiser att det finns tusentals metoder att slingra sig undan ändamålen med sådana reformer.

Det alternativa samhällsprojektet är att vända upp och ned på den nuvarande ordningen (eller oordningen) - skapad av monopolen - för att säkra full och stabil sysselsättning och säkra anständiga löner som växer i takt med det samhälleliga arbetets produktivitet. Det målet kan inte nås utan expropriering av monopolens makt.

"De ekonomiska teoriernas mjukvara" måste byggas om (med Francois Morins ord). Den absurda och omöjliga ekonomiska teorin om "förväntningar" utesluter demokratin från ekonomiskt beslutsfattande. Mod på detta område kräver radikala reformer inom utbildning av inte bara ekonomer utan också företagsledare.

Monopol är institutionella enheter som måste styras enligt demokratins principer, tvärtemot uppfattningen hos dem som heligförklarar det privata ägandet. Termen "allmän egendom" (importerad från den anglosaxiska världen) är i sig själv tvetydig eftersom den är lösryckt från debatten om samhälleliga motsättningars betydelse (anglosaxiskt språkbruk förbigår avsiktligt förekomsten av samhällsklasser). Men begreppet kan i detta fall åberopas för att klassificera monopolen just som en del av "allmänningarna".

Genom nationaliseringar avskaffar man det privata ägandet av monopolen. Detta första juridiska steg är ofrånkomligt. Men mod innebär att gå vidare och föreslå planer för att socialisera styrningen av de nationella monopolen och att ge plats för de demokratiska, samhälleliga strider som måste till på denna långa väg.

Jag ska ge ett exempel på vad som kan rymmas i en plan för socialisering. Kapitalistiska jordbrukare (i de utvecklade länderna) liksom småbönder (framför allt i Syd) är alla fångar hos dels de monopol som förser dem med insatsvaror och krediter, dels de monopol de är beroende av för att vidareförädla, transportera och marknadsföra sina produkter. Därför finns det ingen riktig autonomi i deras "beslut". Därtill kommer att deras produktivitetsvinster sugs upp av monopolen som har reducerat dem till underleverantörer. Vilka alternativ finns?

Monopolen måste ersättas av offentliga institutioner inom ramen för ett regelverk som bestämmer hur verksamheten ska styras. Dessa institutioner kunde bestå av representanter för jordbrukarna, för enheter i tidigare led (tillverkare av insatsvaror, banker) och avnämare (livsmedelsindustri, detaljhandelskedjor), för konsumenter, för lokala myndigheter (med intressen i ekologisk och social miljö - skolor, sjukhus, stadsplanering, bostadsbyggande, transporter) samt för staten (medborgarna). Representanter för dessa olika intressen utses av grupperna själva på sätt som stämmer överens med deras egna metoder för socialiserat styre. Företag som framställer insatsvaror styrs till exempel själva av företrädare för sina arbetare och för de anställda hos underleverantörer osv. Dessa strukturer ska utformas enligt mönster som förbinder företagsledningen med var och en av dessa nivåer såsom forskningscenter för vetenskaplig, oberoende och ändamålsenlig teknologi. Man kan till och med tänka sig en representation för kapitalägare ("små aktiesparare") som följt med i nationaliseringen, om det bedöms ändamålsenligt.

Vi talar därför om institutionella arrangemang som är mer omfattande och komplexa än de former för självstyren och kooperativ vi känner till. Man behöver uppfinna arbetssätt som tillåter utövandet av genuin demokrati i styrningen av ekonomin utifrån öppna förhandlingar mellan alla intresserade parter. Vi måste hitta en väg som systematiskt förbinder demokratiseringen av samhället med sociala framsteg, i motsats till den kapitalistiska verklighet som lösgör demokratin - reducerad till formell politisk förvaltning - från samhällsförhållandena och utlämnar dessa till en "marknad" styrd av det monopolkapitalet producerar. Då och bara då kan vi tala om en verklig transparens på marknaderna, reglerade i institutionaliserade former av socialistiskt styre.

7902_03.jpgMonopolkapitalet har förklarat krig mot folken. Bilden: polis angriper en demonstration mot arbetslöshet och nedskärningar i Spanien.

Exemplet kan förefalla marginellt i utvecklade kapitalistiska länder, eftersom jordbrukarna där utgör en mycket liten andel av den arbetande befolkningen (3-7 procent). Men frågan är central för Syd där landsbygdsbefolkningen kommer att ha avgörande betydelse för åtskillig tid framöver. Här är tillgång till jord, som måste garanteras för alla (med minsta möjliga ojämlikhet), en grundläggande princip om småbruket ska gå framåt. "Småbruk" ska inte förstås som synonymt med "stagnerande jordbruk" (eller "traditionellt och folkloristiskt"). Den nödvändiga utvecklingen av småbruket kräver verkligen viss modernisering (även om termen är missvisande eftersom den omedelbart för tanken till modernisering genom kapitalism). Effektivare insatsvaror, krediter, produktion och försörjningsled är nödvändiga för att förbättra jordbruksarbetets produktivitet. De föreslagna lösningarna syftar till att göra det möjligt att genomföra denna modernisering i en anda som är ickekapitalistisk, dvs. grundad i ett socialistiskt perspektiv.

I det specifika fall jag tagit upp här krävs uppenbart en institutionalisering. Nationaliseringen/socialiseringen av driften av monopolen inom industri och transport, banker och finansiella institutioner bör ske i samma anda, samtidigt som man tar hänsyn till deras särskilda sociala och ekonomiska roller när man bygger upp deras direktorat. Dessa direktorat bör alltså innefatta arbetarna i företaget och hos underleverantörerna, samt företrädare för inputindustrier, banker, forskningsinstitutioner, konsumenter och medborgare.

Nationaliseringen/socialiseringen av monopolen är en av kärnfrågorna som arbetarna och folken står inför i dag, under de allomfattande monopolens kapitalism. Det är enda sättet att stoppa den ackumulation genom fördrivning som vägleder monopolens ekonomiska styre.

Den ackumulation som domineras av monopolen kan bara fortleva om det område som är underkastat "marknadsstyrning" hela tiden expanderar. Det uppnås genom en ohämmad privatisering av samhällstjänster (som fråntas medborgarna) och naturtillgångar (som fråntas folken). Monopolens utpressning av profit ur "oberoende" ekonomiska enheter är också en plundring (av kapitalister!) ledd av finansoligarkin.

Avfinansialisering - en värld utan Wall Street.

Nationalisering/socialisering av monopol skulle av sig själv göra slut på den princip om "aktieägarvärde" som jakten efter monopolränta påbjuder. Den uppgiften är central för alla djärvare försök att ta sig upp ur de hjulspår dagens ekonomiska system fastnat i. Kan man förverkliga det ruckar man grundvalarna för finansialiseringen av ekonomin. Återvänder vi därmed till den "dödshjälp åt rentieren" som Keynes förespråkade på sin tid? Inte nödvändigtvis och absolut inte helt och fullt. Sparande kan uppmuntras med ekonomiska belöningar men under förutsättning att sparandets ursprung (hushållssparande av arbetare, företag och lokalsamhällen) och villkoren för att tjäna på det är väl definierade. Sättet att se på makroekonomiskt sparande i konventionell ekonomisk teori döljer hur man gett monopolen exklusivt tillträde till kapitalmarknaden. De så kallade "marknadsbelöningarna" är då inget annat än medlet att säkra monopolräntornas tillväxt.

Givetvis innefattar nationaliseringen/socialiseringen av monopolen också bankerna, åtminstone de större. Men socialiseringen av deras interventioner i ekonomin ("kreditpolitiken") har säregenheter som påkallar en särskild utformning av deras direktorat. Den klassiska innebörden av nationalisering är bara att staten tar över styrelseposterna från privata aktieägare. Det skulle i princip öppna för en bankkreditpolitik styrd av staten - i sig ingen liten fråga. Men det är sannerligen inte tillräckligt om vi betänker att socialisering kräver att relevanta samhällsintressen deltar direkt i styret av bankerna. "Självstyre" vore inte lämpligt för de bankanställda. Berörd personal ska naturligtvis delta i beslut om sina arbetsvillkor, men inte mer, för det är inte deras sak att besluta om vilken kreditpolitik som ska sättas i verket.

Om bankdirektoraten ska hantera de motstridiga intressena mellan dem som ger krediter (bankerna) och dem som mottar dem ("företagen") så måste sammansättningen av direktoraten lösas med hänsyn till vad som kännetecknar företagen och deras krav. En omstrukturering av banksystemet är nödvändig. Det har blivit alltför centraliserat, i synnerhet sedan de senaste två århundradenas regleringar avvecklats inom loppet av de senaste fyra decennierna. Det finns goda argument för en rekonstruktion av specialiserade banktjänster i linje med kreditmottagarnas krav och bankväsendets olika funktioner (förse företagen med likviditet på kort sikt och finansiera investeringar på lång eller medellång sikt). Vi skulle då exempelvis kunna skapa en jordbruksbank (eller en samordnad grupp jordbruksbanker) vars kunder inte bara består av jordbrukare och småbönder utan också av dem som är inblandade i jordbrukets insats- och avnämarled såsom beskrivits ovan. Bankdirektoraten skulle då bestå av å ena sidan "bankfolket" (banktjänstemän som rekryterats av direktoratet) och å andra sidan andra intressenter (jordbrukare, småbönder, avnämare m.m.).

Man kan tänka sig andra bankgrupper, inriktade på olika sektorer inom industrin. Direktoraten skulle innefatta kunder inom industrin, centrum för forskning och teknisk utveckling och kunnade som rör miljöeffekterna av den aktuella produktionen. Det skulle minimera riskerna (väl vetande att intet mänskligt handlande är helt riskfritt) och innebära möjligheter till genomlysning i demokratisk debatt.

Avfinansialiseringen av den ekonomiska förvaltningen kräver också två slags lagstiftning. Den första gäller statsmaktens rätt att helt enkelt förbjuda spekulationsfonder (hedgefonder) inom sitt territorium. Den andra gäller pensionsfonderna som har blivit en av de viktigaste operatörerna i finansialiseringen av det ekonomiska systemet. Dessa fonder har utformats - till att börja med i USA förstås - för att på lönearbetarna lägga över de risker som normalt tas av kapitalet, samma risker som brukar åberopas som argument för kapitalets avkastning. Det är en skandalös ordning, i klar motsats till det ideologiska försvaret för kapitalismen! Men denna "uppfinning" är ett idealiskt redskap för de monopoldominerade ackumulationsstrategierna.

7902_04.jpgDemonstration i Spanien mot en lag om balans i den offentliga budgeten, en lag påbjuden av EU, IMF och de privata fordringsägarna.

Att avskaffa pensionsfonderna är nödvändigt för att ge utrymme för pensionssystem som bygger på omfördelning. Till sin natur kräver ett sådant pensionssystem demokratisk debatt för att bestämma pensionernas storlek, pensionsålder och förhållandet mellan pensionsbeloppen och den ersättning som betalas ut. I en demokrati som respekterar sociala rättigheter är dessa pensionssystem allmänt tillgängliga för alla arbetare. I nödfall, och för att inte förbjuda vad en grupp individer vill ordna, kunde kompletterande pensionsfonder tillåtas.

Alla de åtgärder för en avfinansialisering jag föreslagit leder till en uppenbar slutsats: en värld utan Wall Street - för att citera titeln på Francois Morins bok - är möjlig och önskvärd.

I en värld utan Wall Street är ekonomin ändå till stora delar kontrollerad av "marknaden". Men dessa marknader är för första gången verkligt transparenta, reglerade genom demokratiska förhandlingar mellan genuina samhällsintressen (också för första gången inte företrädare för motstridiga intressen som de ofrånkomligen är under kapitalismen). Det är finansmarknaden - till sin natur ogenomskinlig och underkastad monopolens krav - som avskaffas. Vi kunde till och med fundera över om det vore ändamålsenligt eller inte att avveckla aktiemarknaden, med tanke på att äganderätten både i sin privata och samhälleliga form skulle utövas "annorlunda". Vi kunde till och med överväga om aktiemarknaden kunde ombildas för detta nya syfte. Själva symbolen - en värld utan Wall Street - behåller i alla händelser sin kraft.

Avfinansialisering betyder naturligtvis inte att man avskaffar makroekonomisk politik, och särskilt inte makroekonomisk kreditstyrning. Tvärtom återfår den sin effektivitet om den frigörs från monopolens räntesökande strategier. Att återge de nationella centralbankerna makten, dvs. att de inte längre blir "oberoende" utan beroende av både staten och den marknad som regleras genom demokratiska förhandlingar mellan olika samhällsintressen, det är den rätta vägen för en effektiv makrokreditpolitik som tjänar en socialiserad ledning av ekonomin.

På internationell nivå: avlänkning.

Jag använder här termen avlänkning som jag föreslog för ett halvt århundrade sedan. Numera verkar man ersätta den med deglobalisering. Jag har aldrig förstått avlänkning som en flykt in i autarki. Snarare ser jag det som ett strategiskt skifte i förhållande till både yttre och inre krafter som svar på de krav en självständig utveckling oundvikligen ställer. Avlänkning gynnar rekonstruktionen av en globalisering byggd på förhandlingar, snarare än underkastelse under de imperialistiska monopolens exklusiva intressen.

Avlänkning är nödvändigt eftersom de åtgärder jag föreslagit tidigare i denna artikel aldrig kan genomföras i global skala, eller ens regional (t.ex. Europa). De kan bara sättas i verket inom ramen för stater eller nationer med långt framskridna radikala sociala och politiska strider syftande till en socialisering av ekonomin.

I den form den hade till strax efter andra världskriget hade imperialismen skapat motsättningen mellan industrialiserade imperialistiska centrum och dominerade periferier där industrialisering inte tilläts. Segrar för nationella befrielserörelser satte i gång industrialiseringsprocesser i dessa periferier genom att man införde den avlänkningspolitik som var nödvändig för en utveckling grundad på självtillit. Tillsammans med sociala reformer, radikala för sin tid, skapade dessa avlänkningar förutsättningar för det slutliga "språnget" för de länder som hade gått längst i denna riktning - med Kina i spetsen, naturligtvis.

Dagens imperialism, triadens imperialism, blev tvungen att retirera och anpassa sig till förhållandena i denna nya epok. Men den reste sig på nya grundvalar utifrån företräden som den utnyttjade för att försöka hålla kvar det exklusiva privilegium som jag har delat in i fem kategorier. Det handlar om kontrollen av

  • teknologi
  • tillgången till naturresurser
  • ett globalt integrerat finansiellt och monetärt system
  • kommunikations- och informationssystem
  • massförstörelsevapen.

Den huvudsakliga formen för avlänkning i dag kan därför definieras just som en utmaning av dessa den samtida imperialismens fem privilegier. Uppåtstigande länder håller på att avlänka sig från dessa fem privilegier, med varierande grad av kontroll och självbestämmande, naturligtvis. Tidigare framgångar under de två senaste årtiondena gjorde det möjligt för dem att sätta fart på sin utveckling, särskild genom industriell utveckling med kapitalistiska medel inom det globaliserade "liberala" systemet. Dessa framgångar har givit bränsle åt vanföreställningar om möjligheterna att fortsätta på den inslagna vägen, dvs. framträda som "jämställda kapitalistiska partner". Försöket att "kooptera" de mest prestigefyllda av dessa länder med skapandet av G20-gruppen har underblåst illusionerna.

7902_05.jpgBönder i Peru protesterar mot ett gruvprojekt. Monopolbolagen fördriver folk för att komma åt naturtillgångar.

Men med den pågående implosionen av det imperialistiska systemet (benämnt "globalisering") kommer illusionerna troligen att brista. Motsättningen mellan triadens imperialistmakter och de uppåtstigande länderna är redan synlig och kan väntas bli värre. Om de vill gå framåt måste tillväxtländerna slå in på utvecklingsvägar som bygger mer på självtillit med nationella planer och stärkt Syd-Syd-samarbete.

Under dessa omständigheter innefattar mod en kraftfull och genomtänkt satsning i denna riktning. De åtgärder avlänkningen kräver måste sammanfogas med de eftersträvade sociala framstegen.

Syftet med denna radikalisering är trefaldigt: att demokratisera samhället; att göra åtföljande sociala framsteg och att inta en antiimperialistisk hållning. Att slå in på denna väg är fullt möjligt inte bara för tillväxtländernas samhällen utan också i de "övergivna" delarna av det globala Syd. Dessa länder har effektivt återkoloniserats genom 1980-talets strukturanpassningsprogram. Deras folkmassor gör nu öppet uppror, oavsett om de redan inhöstat segrar (Sydafrika) eller ej (arabvärlden).

Mod betyder här att den radikala vänstern måste våga möta de utmaningar den står inför. Den måste stärka uthålligheten och radikaliseringen i de pågående striderna.

Avlänkas Syd så bereds vägen för att riva ned hela det imperialistiska systemet. Det blir särskilt tydligt inom områden som påverkas av förvaltningen av det globala monetära och finansiella systemet, eftersom den är ett resultat av dollarns hegemoni.

Men se upp! Det är illusoriskt att tro att man kan ersätta detta system med ett annat världsomspännande monetärt och finansiellt system som är bättre balanserat och gynnsamt för periferiernas utveckling. Som alltid är sökandet efter konsensus kring en internationell, uppifrånstyrd rekonstruktion präglat av önsketänkande och närmast drömmar om underverk. På dagordningen står nu nedrivningen av det rådande systemet - dess implosion - och rekonstruktionen av nationella alternativa system (för länder, kontinenter eller regioner), såsom några projekt i Sydafrika redan satt igång. Mod är i detta fall att våga gå framåt med starkast möjliga övertygelse, utan att alltför mycket bry sig om imperialismens reaktion.

Samma problematik med avlänkning och nedmontering har också relevans för Europa, som är en monopoldominerad underavdelning av globaliseringen. Europaprojektet var redan från början utformat och byggt för att systematiskt beröva folken deras möjligheter att utöva demokratisk makt. EU etablerades som ett protektorat för monopolen. När eurozonen imploderade ledde underkastelsen under monopolens vilja till att man avskaffade demokratin. Den har reducerats till en fars som tar sig extrema former. Den kretsar kring en enda fråga: hur reagerar marknaden (dvs. monopolen) och kreditvärderingsinstituten? Så ställs frågan. Vad folket kan tänkas tycka ägnas inte längre den minsta tanke.

Det blir då uppenbart att det inte heller här finns något alternativ till djärvheten: att vägra lyda den "europeiska konstitutionens" lagar och eurons imaginära centralbank. Det finns med andra ord inga alternativ till att riva ned EU-institutionerna och eurozonen. Det är den oundvikliga förutsättningen för att till sist rekonstruera "ett annat Europa", för folken och nationerna.

Slutsats: mod, mera mod, alltid mod!

Vad jag menar med mod är därför:

1. Att den radikala vänstern i den imperialistiska triadens stater måste arbeta för att bygga ett alternativt antimonopolitiskt socialt block.

2. Att den radikala vänstern i periferins samhällen måste arbeta för att bygga ett alternativt, socialt antikompradorblock.

Det kommer att ta tid att bygga dessa block, men det kan mycket väl sätta fart om den radikala vänstern bygger rörelsen målmedvetet längs den långa vägen mot socialismen. Det är därför nödvändigt att förslå strategier som inte syftar "ut ur kapitalismens kris" utan "ut ur en kapitalism i kris" för att citera titeln på ett av mina senaste verk.

Vi står vid en historisk vändpunkt. Det enda som kan rättfärdiga kapitalismen är att den skapat villkoren för oss att fortsätta till socialismen, uppfattad som ett högre stadium av civilisationen. Kapitalismen är numera ett förlegat system, dess fortsättning leder in i barbariet. Ingen annan kapitalism är möjlig. Resultatet av civilisationernas krig är, som alltid, osäkert. Antingen kommer den radikala vänstern att segra tack vare djärvheten i sina insatser för revolutionära framsteg, eller så segrar kontrarevolutionen. Det finns ingen fungerande kompromiss mellan dessa två svar på utmaningen.

Alla den icke-radikala vänsterns strategier är i själva verket icke-strategier, det är anpassningar från dag till dag till det imploderande systemets skiftningar. Om dagens makthavare liksom Lampedusas Leoparden vill "ändra allt så att inget ändras", så vill vänsterns maktaspiranter tro att det är möjligt att "ändra livet utan att röra monopolens makt"! Den icke-radikala vänstern kan inte hejda det kapitalistiska barbariets seger. Den har redan förlorat slaget eftersom den inte ville ge sig in i det.

Mod är vad vi behöver för att locka fram den kapitalismens höst som förebådas av systemets sönderfall och av födseln av en verklig folkens vår, en möjlig vår. -

Samir Amins artikel, som översatts med författarens tillstånd, publicerades ursprungligen i början av november på franska. På engelska finns den att tillgå på den afrikanska webbplatsen pambazuka.org. Översättning från engelska och franska: Daniel Cederqvist och Olle Josephson.