Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade Nina Björk vid konferensen Marx 2016 med 800 deltagare i Stockholm den 15-16 oktober. Här är hennes öppningsanförande.

Det är marxistkonferens i Stockholm 2016. Karl Marx har varit död i 133 år. Så varför detta nu? Ja, en uppenbar anledning är att det är kapitalism i Stockholm 2016. Det är kapitalism i världen 2016. Detta produktionssätt, som enligt Kommunistiska manifestet skulle "förstöra alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden" och inte lämna kvar några andra band mellan människor än "det nakna intresset, det känslokalla 'kontant betalning'"; detta produktionssätt som enklast kan sammanfattas som varuproduktion för en marknad i syfte att uppnå vinst, där produktionsmedlen inte ägs gemensamt utan är i privat ägo - detta produktionssätt är i sina grundvalar och med nödvändighet expanderande. Ut i världen sprider det sig, raderar ut tidigare försörjningssätt och drar in allt fler människor i sin vinstdrivande logik. In i vårt eget svenska samhälle sprider det sig och drar in områden som tidigare styrdes efter behovsprinciper. Vård, skola, omsorg - den reformatoriska socialdemokratins stolthet - ska nu drivas med vinst som mål. In i människan sprider kapitalismen sig och gör varor av livmödrar, njurar, blod. In i växtriket sprider den sig och tar patent på gener.

Kapitalismen koloniserar vår värld, vår inre och vår yttre värld. Vi må uppfatta den som vår vän eller vår fiende, men den har länge gått vid vår sida och den fortsätter att gå där. Så vår uppgift är att förstå detta produktionssätt. Enkelt uttryckt: om man ska slå in en spik i en vägg är det så himla bra att ha en hammare. Och om man ska förstå kapitalism är det så himla bra att ha en Karl Marx. Och det har vi ju!

Under de här två dagarna kommer vi att diskutera framtid, klimat och ekonomi utifrån en marxistisk ram. Vi gör det för att förstå. Vi gör det för att förändra. Vi gör det för att vi inte vill acceptera de konsekvenser som det kapitalistiska produktionssättet tvingar oss att acceptera. Tvingar oss att acceptera, inte genom övertalning, inte genom ideologi, inte genom normer eller värderingar. Utan: de konsekvenser som det kapitalistiska produktionssättet tvingar oss att acceptera genom att helt enkelt vara just ett produktionssätt, vara det sätt på vilket vi försörjer oss. De konsekvenser som kapitalismen varje dag tvingar oss att acceptera bara genom att kapitalismen varje dag görs, pågår - görs av oss alla, pågår genom oss alla.

Vad är det vi tvingas acceptera på grund av att vi lever med och av och genom kapitalism? Ja, exempel 1 är att vi, folket, majoriteten av människor, inte kan ställa oss den fråga som borde vara den grundläggande frågan i alla samhällen: vilka behov ska vi tillfredsställa genom vårt gemensamma arbete? Vad behöver vi egentligen? Över sådana frågor har vi - folket, majoriteten - inget inflytande. För vi har ju som bekant ingen ekonomisk demokrati; vi har istället vad som kallas för en fri marknad. Och det är värre än så: ingen kan ställa sig frågorna om behov, inte kapitalisterna - de få, minoriteten - heller. Sådana frågor är orimliga, orealistiska, i det kapitalistiska produktionssättet - eftersom det drivs av jakten på vinst. En kapitalist - en företagsägare, en entreprenör - måste i stället fråga sig: "vilken produktion kan jag göra profit på? Den produktionen ska de arbetare jag köper ägna sig åt. Vilka människor har pengar nog för att köpa resultatet av mina arbetares arbete, varorna, tjänsterna? De människorna ska mitt företag framställa produkter för!" Behov är inte intressanta i den här ekvationen - profit är intressant.

Exempel 2 på vad vi tvingas acceptera på grund av att vi lever med och av och genom kapitalism: värde skapas av de många arbetande människorna men går till de få ägande. Att det är så är egentligen självklart bara genom det faktum att kapitalägare över huvud taget köper arbetskraft. Och om du köper någon för att hen ska arbeta för dig, måste du ju betala denna någon en lön. Om lönen du betalar är lika stor som värdet på det som arbetaren skapar åt dig så har du ju inte tjänat någonting på affären. Alltså betalar du lite mindre i lön till arbetaren än vad hans eller hennes arbete kan genera i vinst åt dig. Det är därför de som äger kapital blir allt rikare jämfört med de som bara äger sin förmåga att arbeta - något som vi empiriskt kan se händer i världen i dag, på grund av kapitalism och på grund av regeringars allt tamare försök att stävja denna i kapitalismen inneboende tendens.

Exempel 3 på vad vi tvingas acceptera på grund av att vi lever med och av och genom kapitalism: en gemensam mänsklig vanmakt. Det finns i det här systemet ingen övergripande kontroll. Det finns en ekonomi, där företag gör det företag måste göra - tjäna pengar, göra profit, effektivisera eller slås ut - och där några blir rika och några blir fattiga, där några blir mäktiga och där några blir maktlösa. Men inte heller de rika och mäktiga har kontroll över helheten; de har bara kontroll över sin egen verksamhet. Även de rika och mäktiga måste böja sig för det kapitalistiska produktionssättets lagar. Lagen om vinst, konkurrens, tillväxt - eller utslagning. Lagen om inneboende motsättningar, till exempel: varje kapitalist vill sänka sina egna produktionskostnader, sina egna arbetares löner och samtidigt vill de ha en samlad köpkraft i samhället så att alla varor som framställs också verkligen blir sålda. En inneboende motsättning som leder till de kriser som alltid har ledsagat och som fortsätter att ledsaga detta ekonomiska system. Resultatet blir en ekonomi som styr över människan - inte tvärtom. Det är därför Rosa Luxemburg för över hundra år sedan kunde citera den tidens affärspress, där kriser beskrevs som att "mörka moln börjar nu dra fram över finansvärldens tidigare klara himmel", eller där kriser varnades för i form av rubriker som "stormvarning". Det är därför Sveriges tidigare finansminister Anders Borg kunde säga: "Ett regnoväder har dragit in över svensk ekonomi under sommaren", eller "Det känns som att en dimma har lagt sig över återhämtningen i svensk ekonomi". Det är därför vi pratar om ekonomi med lika maktlösa stämmor som bonden en gång talade om regnet som förstörde hans eller hennes skörd. När vi på grund av denna ekonomi, byggd på ständig tillväxt, har skapat ett klimathot så står vi därför verkligen utan en gemensam makt som kan ingripa. Som art står vi maktlösa.

9904_01.jpgKarl Marx.

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå varför det är så här. De bästa redskapen för att förstå den kapitalistiska värld jag lever i. Att så många av oss fortsätter att hålla på med de teorierna är för att vi ska kunna orientera oss, ha en riktning för vår kamp, veta var de verkliga motsättningarna i ett samhälle är placerade och bekämpa rätt motståndare.

Men en hjärna är ingenting utan ett hjärta. Lika kall som den marxistiska analysen är, lika varm måste den socialistiska känslan vara. Den socialistiska känslan: den som tror på jämlikhet mellan människor - den som tror på universalism. Den som vet att precis som jag har en kropp med vissa ovillkorliga behov så har du det. Den som vet att när vissa inte får dessa sina grundläggande behov tillfredsställda, då är någonting fel i världen.

Den socialistiska känslan: den som vet att om en människa ser en annan människa och känner "här föreligger inte ett möte, utan här föreligger en konkurrenssituation; när jag ser dig tror jag att du ska ta någonting från mig, mitt jobb, mitt värde" - ja, då är någonting fel i världen. Då har kapitalismens produktionsprincip, tävlingen, blivit vår livsprincip. Det är oss ovärdigt.

Vi ska göra motstånd mot det. Och vi ska också ha en utopi, vi ska bygga en väg ut ur den här terrängen, steg för steg ska vi bygga den genom att tro på det vi redan tror på: demokrati, majoritetens makt, folkets makt. Men inte en halverad demokrati, inte bara den politiska demokratin utan även den ekonomiska demokratin. "Den politiska emancipationen", skrev Karl Marx en gång, "innebär visserligen ett stort framsteg, men den utgör inte det sista steget i den mänskliga emancipationen över huvud". Vi har en del att göra: vi har att bygga ut demokratin. Vi har att stå för denna vilja, att vara stolta över den.

En kall hjärna och en varm känsla behöver också en aktiv hand. Eller kanske en passiv hand. Vi behöver de händer som slutar göra kapitalism. Vi behöver de händer som börjar göra socialism.