Bolsjevikerna segrade med folkligt stöd: Februarirevolutionen, oktoberrevolutionen, inbördeskriget. Sture Källberg följer den ryska revolutionen 1917-1921. Jord reform, fredsdekret och självständighet för nya nationer gav den nya regeringen ett massivt stöd i början. Men kunde en annan ekonomisk politik från 1918 ha undvikit inbördeskriget?

Efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började ett omfattande experiment med att styra ekonomin. Tsardömet hade gått i graven under februarirevolutionen samma år. En provisorisk parlamentarisk regering bildades. Det förödande världskriget fortsatte.

I tsarens imperium räknades tiden enligt den julianska kalendern. Skillnaden var 13 dagar. Enligt gregoriansk tidräkning ägde februarirevolutionen rum i mars 1917. Årsdagen av oktoberrevolutionen firades 7 november.

Sankt Petersburg fick 1 september 1914 namnet Petrograd. I den tyskfientliga stämning som rådde, på grund av kriget mot Tyskland som del av världskriget, skrotades huvudstadens tyskklingande namn.

Tsar Nikolaj II trodde Ryssland skulle bli segerrikt i det imperialistiska kriget och säkra hans kejsardöme för överskådlig tid. Vanliga ryssar jublade knappast när kriget bröt ut, men monarkister och andra gjorde det. Även enstaka vänsterkoryféer som Kropotkin och Plechanov hyllade fosterlandet.

Rysslands krigsmakt räknade minst 10 miljoner man. Det är ofattbart många. Marscherar 10 soldater i bredd och det är en meter mellan varje led blir det 100 000 man per mil. För 10 miljoner blir det en kolonn som är 100 mil lång!

Den ryska regeringen ombildades i december 1916. Kriget hade pågått sedan augusti 1914. I regeringens programförklaring tillkännagavs att de allierade supermakterna Storbritannien och Frankrike, "medgett Ryssland att vid freden erhålla Konstantinopel".

Alltså Istanbul, det Osmanska imperiets huvudstad, och då få kontroll över farleden mellan Svarta havet och Medelhavet, en rysk målsättning i flera tidigare krig. Storbritanniens samtycke hade egentligen getts redan i mars 1915 mot ryskt löfte om en vidgad brittisk intressesfär i Persien.

Kriget mot Tyskland gick inte som beräknat. Den ryska armén hade usel ledning. Det var brist på ammunition och mat. Soldaterna gick i utslitna stövlar och uniformer. De välmående adliga officerarna var hatade.

Civilbefolkningen led nöd, mest i storstäderna. Gatorna präglades av demonstrationer, hungerkravaller och röda fanor. Oräkneliga politiska möten och kongresser hölls. I fabrikerna agiterade vänsterpartiernas revolutionärer, det var politiska strejker och upplopp och val till sovjeter.

10203_01.jpgRyssland var under tsarväldet ett av Europas fattigaste länder.

Priserna på matvaror steg och folket blev alltmer utarmat. Samtidigt skapades sagolika förmögenheter inom krigsindustrin och råvaruhandeln. Juvelerare intygade att de aldrig tidigare sålt så dyra smycken.

I rysk-japanska kriget 1905 hade Ryssland förlorat. Nederlaget följdes av ett misslyckat revolutionsförsök. Men de upproriska hade med sovjeterna trots allt förmått att skapa en användbar struktur för revolutionär samhällsmakt. Sovjet betyder råd.

Efter händelserna 1905 såg tsaren sig tvungen att nådigt tillåta ett ryskt parlament, riksduman. Där satt representanter för en lång rad partier från monarkister och liberaler till center och vänsterpartier. Tsaren hade dock sista ordet i avgörande frågor.

Riksdumans ordförande Rodzianko skrev 10 februari 1917 i sin sista "underdåniga" rapport till tsaren att en revolution var nära förestående. Tsaren avvisade rapporten. Rodzianko blev irriterad:

- Jag har varnat Ers Majestät! Jag är övertygad om att inom mindre än tre veckor kommer det att blossa upp en revolution som sopar bort er från tronen, ni kommer inte att vara tsar längre.

- Varifrån har ni fått det där, frågade tsaren.

- Från hela situationen som den har utvecklat sig!

- Nå, Gud kommer att...

- Gud kommer ingenting alls, revolutionen är oundviklig!

Kort tid därefter tvingades tsaren att avsäga sig tronen till förmån för sin bror Michail, som aldrig fick någon reell makt. En provisorisk parlamentarisk regering bildades som skulle utlysa val till en konstituerande församling för att utarbeta en ny författning.

Valet sköts sedan upp i en fåfäng förhoppning att den politiska vänstervridningen skulle minska. I stället ökade den mycket snabbt på grund av hunger och misär, ett resultat av den provisoriska regeringens illusioner om att kriget kunde vinnas. Folket däremot ville ha fred till varje pris.

10203_02.jpgStrejken vid Putilovfabriken i Petrograd 1917 blev upprinnelsen till februarirevolutionen.

Petrograds sovjet blev ett parallellt maktcentrum i huvudstaden. Socialistrevolutionärerna Tjcheidze och Kerenskij var sovjetens ledare tillsammans med mensjeviken Tsereteli med flera.

Kerenskij var samtidigt justitieminister i den provisoriska regeringen under ledning av furst Lvov. Monarkisten Gutjkov var krigsminister. Den borgerligt frisinnade Miljukov utrikesminister. Miljonären Teresjtjenko, utan erfarenhet som politiker, blev finansminister.

Den kaotiska regeringens ministrar byttes ofta. Efter två månader blev Kerenskij krigsminister och senare både regeringschef och överbefälhavare. 15 september 1917 blev Ryssland republik.

Den konstituerande församlingen som skulle skriva landets nya författning samlades slutligen vid årsskiftet, men upplöstes av Lenins regering med motiveringen att den inte längre representerade befolkningen.

Mycket har skrivits om hur och varför den konstituerade församlingen avsattes. Lenin tog makten genom en kupp och den spirande parlamentariska demokratin begravdes, enligt en ofta åberopad historieskrivning.

Det som verkligen hände var att majoriteten av befolkningen, de som ingen egendom hade att försvara, samlades kring de folkliga råden, sovjeterna. Under några månader 1917 valdes råden av tiotals miljoner som misstrodde de parlamentariska partierna. Sovjeternas parallella samhällsmakt växte hastigt.

Första sovjetkongressen hade hållits i juni 1917 i Petrograd. 820 delegater från sovjeter med över 25 000 medlemmar hade rösträtt. 268 från sovjeter med 10 000-25 000 medlemmar hade yttranderätt.

Kongressen representerade antagligen cirka 25 miljoner medlemmar! 600 socialistrevolutionärer och mensjeviker hade rösträtt mot 105 bolsjeviker, resten var partilösa och några borgerliga.

Andra sovjetkongressen ägde rum under revolutionen i slutet av oktober. Den hade vid öppnandet 670 delegater: 300 var bolsjeviker, 193 socialistrevolutionärer (SR), av vilka de flesta tillhörde vänsterfalangen och senare bildade eget parti, Vänster-SR. Mensjevikerna var drygt 80, hälften av dem hörde till vänstern i partiet.

Vid kongressens slut var antalet delegater cirka 900, varav 390 i bolsjevikdelegationen.

Under kongressen bytte en del sida åt vänster, av övertygelse eller opportunism. Andra var rådvilla och avvaktande.

Omsvängningen till revolutionärt flertal från juni till oktober berodde främst på att bolsjevikerna krävde fred. Alla andra partier ville fortsätta kriget "till ett segerrikt slut". I sin propaganda anklagade de bolsjevikerna för att vara i tyskarnas sold. Men befolkningen hatade kriget och hungern och gick till vänster i allt snabbare takt.

Majoriteten i den bolsjevikiska ledningen tvekade inför beslutet om uppror. Lenin fick använda hela sin övertalningsförmåga och obestridda auktoritet för att övertyga de försiktiga. Det var ju inget lätt beslut. Revolutionärer som misslyckas brukar bli avrättade!

Den 25 oktober tog rödgardister kontroll över telegraf, telefon, riksbank, järnvägsstationer, broar och andra strategiska knutpunkter i huvudstaden och andra storstäder. Provisoriska regeringens ministrar arresterades sent på kvällen i Vinterpalatset i Petrograd.

När besked kom den 26 oktober klockan två på morgonen att detta verkställts tog Lenin av sig sin mask och peruk och höll ett kort tal till Petrograds sovjet. Efteråt följde han med kamrat Bontj-Brujevitj som bodde i närheten för att sova några timmar.

Natten före, när Lenin ännu var maskerad, sov han i ett rum i Smolnij tillsammans med revolutionens andra centralgestalt Trotskij, ordföranden i Petrograds sovjet och upprorets ledande organisatör. 1905 hade Trotskij varit den dåvarande första sovjetens ordförande.

26 oktober öppnades andra sovjetkongressen. Förslagen om fred och jord diskuterades och antogs enhälligt. Kongressen beslutade att bilda en revolutionär regering. Ministrarna kallades folkkommissarier. Regeringens namn var Folkkommissariernas sovjet.

Revolutionsregeringens första kungörelse var dekretet om fred. Det hälsades av stort jubel i den halvsvältande armén. Den andra kungörelsen var dekretet om jorden.

Godsägarnas äganderätt till jorden avskaffades omedelbart och utan ersättning. Böndernas skulder ströks. Godsen och all egendom hos kronan, klostren och kyrkan överlämnades till distriktssovjeterna och jordkommittéerna att fördelas bland jordbruksbefolkningen.

Drygt 150 miljoner hektar mark överlämnades till bönderna, en areal 35 gånger större än Danmark. Jordreformen gav dem rätten att bruka jorden, inte att sälja den. Jorden var samhällsägd via den revolutionära staten.

Regeringen blev oerhört populär på grund av besluten om fred, jord och arbetarkontroll över produktionen. Folkkommissarierna beslutade om lika rättigheter för alla folk i landet och om självbestämmanderätt för minoriteter. Finland, Polen och Ukraina beviljades rätten till självständighet.

Man beslutade att kvinnan rättsligt var mannens jämlike, om borgerlig vigsel som norm, om barnens rättigheter och kostnadsfri undervisning för alla. Rang, stånd, grader och titlar avskaffades. Kyrkan skiljdes från staten och skolan från kyrkan.

Tsarrysslands hemliga traktat och överenskommelser med andra imperialistiska stater offentliggjordes, vilket i berörda länder ansågs visa att ett förödande pöbelvälde härskade i Petrograd. Det bekräftades ytterligare när den nya regeringen egenmäktigt avskrev Tsar-Rysslands enorma utlandsskulder.

Utlänningar förklarades ha samma rättigheter som infödda medborgare och kunde utan särskilda formaliteter bli medborgare i landet. Enda villkoret var att de inte motarbetade revolutionen. Många socialister i världen reste till Ryssland och deltog med liv och själ i arbetet att bygga en socialistisk stat.

Tiden strax efter revolutionen präglades trots fattigdomen av väldig entusiasm och optimism och ett mycket omfattande stöd i befolkningen för de genomgripande förändringarna.

10203_03.jpgLenin förklädd och utan mustasch.

På den enorma ryska landsbygden plundrades under 1917 många godsägares hus och brändes av bönder som hatade sina herrar. Den medeltida livegenskapen hade upphävts 1861. Innan dess dömdes uppstudsiga livegna gärna till 25 års militärtjänst med förbud att besöka hembygden.

Bondebefolkningen, landets överväldigande majoritet, var till stor del rättslös även efter 1861. Inte förrän på senhösten 1917 bröts jordägarnas allmakt. Bondesovjeternas valda ledamöter kunde inte längre godtyckligt trakasseras eller arresteras och pryglas av lokala myndigheter.

Arméledningen vägrade erkänna den revolutionära regeringen och en mycket farlig situation uppstod. Lenin vände sig då direkt till soldaterna och förordade att regementena skulle förhandla på ort och ställe med tyskarna om vapenvila.

När soldaterna fick denna uppmaning hade revolutionen segrat bland fotfolket. Deras högsta önskan var att lämna leran och skyttegravarna. Vapenvila ingicks vid fronterna 5 december 1917.

Inte enbart generaler vägrade erkänna den revolutionära regeringen. Massor av tjänstemän i ministerier, banker, vid järnvägen, flodfarten osv. gick i strejk direkt efter revolutionen, liksom talrika lärare och många andra.

Socialistrevolutionärernas vänsterflygel samarbetade med bolsjevikerna. I december 1917 gick SR-vänstern i koalition med dem och tog plats i regeringen, vars auktoritet därmed stärktes på landsbygden där socialistrevolutionärerna hade störst inflytande.

Brödransonen som i november ökats till 300 gram om dagen skars åter ner till 200 gram. Regeringen gav order om razzior i alla privata förråd. Grupper av rödgardister och Östersjöflottans matroser konfiskerade en hel del spannmål och undangömda livsmedel i källare och magasin i Petrograd och andra städer. Det hjälpte bara tillfälligt.

Livsmedel fanns. Skörden hade varit rätt normal. Bönderna behövde redskap, spik, fotogen, tyg, skor m.m. vilkas priser snabbt steg på grund av inflationen. De vägrade leverera spannmål till de fasta priser regeringen bestämt och misstrodde stämplade rekvisitioner som betalning.

Regeringen skickade ut beväpnade röda patruller för att tvinga fram spannmålsleveranser. Men bönderna var inte längre halvt livegna. Många som deserterat från armén hade tagit med vapen hem. De försvarade sig och sitt. Och arbetarklassen hungrade.

Bolsjevikerna var i allmänhet realister men i många skallar frodades samtidigt vänsterextrema idéer. Åtskilliga ansåg till exempel att pengar borde ersättas med statlig tilldelning av förnödenheter och gladdes åt den förödande inflationen som raskt gjort rubeln värdelös.

Diskussioner om hur en demokratisk stat borde organiseras har pågått åtminstone sedan engelsmannen Thomas More 1516 gav utUtopia: om en välordnad stat. I hans kommunistiska idealstat arbetade alla sex timmar om dagen och åt i gemensamma matsalar. Han betraktade pengar och handel som den främsta orsaken till dåtidens orättvisor.

10203_04.jpgRysslands krigsmakt räknade minst 10 miljoner man. Fotsoldaterna välkomnade maningen att längs fronterna förhandla om vapenvila.

Många andra ideologer genom seklerna har också hävdat att pengar och affärer orsakat allsköns elände, vilket förvisso är sant. Men att människor handlar och byter användbara saker de upptäckt eller tillverkat är ett beteende äldre än alla samhällen och civilisationer.

I början av 1918 ansåg Lenin att man skulle "tvångsorganisera hela befolkningen i kooperativa sammanslutningar" för att kontrollera konsumtionen, vilket han upprepade flera gånger. Det var ett fullkomligt orealistiskt projekt.

Han och många andra såg handel som mer eller mindre suspekt. Mängder av debattartiklar i tidningar och tidskrifter förkunnade att varken handel eller pengar skulle förekomma i den nya staten.

I Staten och revolutionen (1917) skrev Lenin att "alla medborgare förvandlas till löneanställda hos staten, vilken utgörs av de beväpnade arbetarna. Alla medborgare blir tjänstemän och arbetare hos ett enda, hela folket omfattande stats-'syndikat' ".

Folkkommissariernas misstro mot handel och vinst ledde småningom till ett enastående uppsving för byteshandeln. Stadsbor bytte till sig mat av bönderna mot varor och ägodelar av skiftande slag. Ett nytt ord kom i allas mun: "säckbärare".

Regeringen bekämpade säckbärarna med drastiska metoder, men det var en hopplös uppgift. Stadsbor behövde bröd, och bönder kom med mjöl, brödsäd, fläsk, ägg och annat. Folk från städerna, även bolsjeviker, gav sig ut på landsbygden med bytesvaror. Miljoner säckbärare sörjde för att städernas invånare inte svalt ihjäl.

Regeringens anseende sjönk katastrofalt och makten var inte lika säker längre. Men "...vi tillgriper inte och kommer inte, hoppas jag, att behöva tillgripa sådan terror som de franska revolutionärerna, vilka giljotinerade värnlösa människor" förklarade Lenin.

I december 1917 bildades Tjekan, en politisk polis för att säkra proletariatets diktatur i den nya staten. Polacken Felix Dzerzjinskij blev folkkommissarie för säkerhetstjänsten och fick snart blodiga händer.

För att bryta motståndet på den ryska landsbygden satsade bolsjevikerna på fattigbönderna, majoriteten. De flesta av dem var tyvärr analfabeter och ganska okunniga. De mera välbärgade och skickliga jordbrukarna, kulakerna, trakasserades.

Motsättningarna hårdnade. Regeringens dogmatism i ekonomiska frågor ledde till väpnade konfrontationer. Den debattglada och mångsidiga floran av tidningar och tidskrifter, många av dem borgerliga, minskade snabbt. Kritiska åsikter blev farliga för både skribenter och redaktioner.

Bolsjevikerna var en del av den ryska socialdemokratin. De bytte namn till kommunister 1918. Trots hårt motstånd, allra mest från SR-vänstern i regeringen, drev Lenin igenom beslutet om separatfred med Tyskland.

Fredsavtalet skrevs under 3 mars 1918 av utrikesminister Trotskij i Brest-Litovsk. SR-vänstern protesterade häftigt och lämnade regeringen. Under sommaren gjorde de ett väpnat uppror som slogs ner. De ansåg då att Lenin och kommunisterna var förrädare både mot fosterlandet och revolutionen.

Motsättningarna ökade på den ryska landsbygden. Röda garden med det otacksamma uppdraget att skaffa brödsäd till städernas hungriga, anklagades av många bönder för plundring. Revolterande generaler organiserade truppförband och eldstrider utbröt mellan vita och röda.

Trotskij fick uppdraget att organisera en röd armé. Stora skaror av revolutionära soldater anmälde sig under fanorna. Den vita sidan fick hjälp av militärförband från 13 antisocialistiska stater. Huvudstaden flyttades till Moskva, en militärstrategiskt säkrare plats.

10203_05.jpgFelix Dzerzjinskij

Den revolutionära staten var hårt trängd flera gånger under inbördeskriget men inte hotad till sin existens. Röda armén hade ett avsevärt större antal soldater som säkert var mera hängivna än kontrarevolutionärerna.

Inbördeskriget skördade många fler offer bland civilbefolkningen än militärt. Folk dog av svält på många platser. Värst drabbades södra Ryssland öster om Volga där flera miljoner dog.

När Röda armén segrat 1921 upphävde regeringen det militanta ekonomiska rekvisitionssystem som kallades krigskommunismen. Under stora fanfarer lanserade Lenin den Nya Ekonomiska Politiken, NEP.

Propagandan hamrade in budskapet om NEP med våldsam energi. Det nya som förkunnades var helt enkelt att beskattad handel blev tillåten. Ett snabbt ekonomiskt uppsving blev resultatet. Tillvaron normaliserades.

Lenin med flera hade lärt sig en fruktansvärd ekonomisk läxa. Han erkände aldrig att NEP kunde införts 1918 och då möjligen frälst landet, eller imperiet, för det fortsatte att vara ett ryskt imperium, från inbördeskrigets grymma år.

Revolutionären Vladimir Iljitj Uljanov med täcknamnet Lenin är utan tvekan en världshistorisk gestalt. I augusti 1918 försökte socialistrevolutionären Fanny Kaplan mörda honom. Lenin sårades allvarligt av två kulor och återfick aldrig sin fulla kapacitet. Han dog 53 år gammal 1924.

Den landsflyktige Trotskij mördades i Mexiko 1940. Revolutionen i Mexiko 1910 var förra århundradets första stora sociala uppror. Villa och Zapata var revolutionens framstående ledare. Bägge mördades. -