Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvannHundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

I slutet av 1800-talet hade kapitalismen, enligt Lenin och många andra teoretiker inom den dåtida vänstern, inträtt i ett nytt stadium där monopolens dominans i ekonomin och imperialismens i politiken utgjorde de viktigaste dragen. Boken ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” sammanfattar på ett populärt sätt Lenins analys av denna antagna nya epok, som enligt honom skulle bli kapitalismens sista. Emellertid saknas det en klar redovisning av hur det nya förhåller sig till de grundläggande samband och motsägelser som Marx ägnar Kapitalet åt att analysera. Begrepp som konkurrens och monopol ges klara definitioner på en abstrakt nivå hos Marx. Och relateras sedan till verkligheten genom en serie steg där empiriska bestämningar, komplikationer och motkrafter tillförs. Hos Lenin däremot får vi nöja oss med oklart definierade versioner av dessa begrepp, som hämtats från Hilferdings Finanskapitalet, snarare än ifrån Marx. I likhet med Anwar Shaikh och många andra nutida marxistiska ekonomer, anser jag att Hilferding, och i hans efterföljd Lenin, gravt missuppfattade Marx syn på konkurrens och monopol.

Marx stränga metod, att isolera vad han ansåg vara kapitalismens grundläggande samband och motsägelser, analysera dem i deras ”renhet”, för att därefter steg för steg lägga på empiriska bestämningar, har ingen motsvarighet i Lenins verk. Istället presenteras vi för ett antal empiriska generaliseringar, som inte relateras till de grundläggande sambanden och motsägelserna hos Marx. De motkrafter till monopol och monopolisering som Marx analyserar på andra abstraktionsnivåer och andra ställen i Kapitalets tre band diskuteras varken av Hilferding eller Lenin. De stannar kvar på den mest abstrakta analysnivån i Kapitalets första band – där monopol och konkurrens framställs som absoluta och oförenliga motsatser. Och uppfattar den abstrakta analysen där som Marx beskrivning av dåtidens empiriska verklighet. Dvs som en beskrivning av ett historiskt stadium i kapitalismens utveckling, den så kallade konkurrenskapitalismen. Därav idén att monopolens alltmer framträdande roll i slutet av 1800-talet också måste betyda att kapitalismen hade inträtt i ett nytt stadium, där de lagar som Marx analyserade i Kapitalets första band underordnas nya lagar som följer av monopolens dominerande inflytande.

Som Shaikh framhåller, liknar Marx slutgiltiga bild av den ”empiriska” konkurrensen,  dvs när alla motstridande krafter och tendenser har tagits med, ett krig där alla medel, också försök att med diverse ekonomiska och utomekonomiska medel skaffa sig monopol, ingår. Men i det långa loppet dominerar konkurrensen och den tendens till utjämning av profitkvoterena inom olika delar av ekonomin som den skapar. Den bilden vanställs av Hilferding, så att den liknar marginalnytteteoretikernas idéer om marknader, där den pefekta konkurrensen råder och skapar en strävan mot ”jämvikt”.  Marx uppfattning att konkurrensen innebär en tendens till utjämning av profitkvoter över tiden, vanställs till en tes om att perfekt konkurrens råder och att profitkvoterna i ekonomins alla delar alltid är lika stora, dvs utjämnade. Resultatet blir självreglerande ekonomier utan våldsinslag, nämnvärda kriser, och andra störningar. Den uppfattningen låg sedan till grund för Lenins bild av det sk konkurrenskapitalistiska stadium som han tror att Marx analyserar i Kapitalet. Lenins argument i ”Imperialismens” första delar består i att han utgår från olika borgerliga ekonomers beskrivningar av dåtidens kapitalism som exempel på denna konkurrenskapitalism, utan att på minsta vis kritisera deras idéer om konkurrens och marknad. För att därpå hävda att javisst, det där gällde förr, men inte längre. Han understryker särskilt att våldet blev en ekonomisk faktor först på det ”nya” monopolistiska stadiet i ekonomin.

På grund av dessa oklarheter och missuppfattningar är ”Imperialismen” ett verk som inbjuder till vantolkningar. Nöjer man sig med att citera isolerade rader, som ”konkurrensen fortsätter”, ”kapitalismen utvecklas snabbare än förrut", blir det omöjligt att förstå hur Lenin kunde ta sin analys av imperialismen till utgångspunkt för alla de prognoser om den närmaste framtiden, som jag exemplifierade i mitt förra inlägg. Då kommer Lenins bok snarare att framstå som motsägelsefull. Å ena sidan sägs varuproduktionen vara ”underminerad” eftersom huvuddelen av profiterna inhöstas av finanskapitalet (470). Monopolen påstås ”spela en kolossal roll  .. i det nutida ekonomiska livet” och fullständigt ha fått ”överhanden i de framskridna länderna”(s 582-3). Och så vidare. Å andra sidan betonar Lenin att detta inte innebär att konkurrensen upphör. Den fortsätter och kan tom skärpas i enskilda industrigrenar och dominerar i förhållandet mellan stater.

Sätter man in sådana citat i sina sammanhang och påvisar deras roll i Lenins övergripande teori, försvinner de flesta av motsägelserna. Sambandet mellan teorin och Lenins prognoser blir både tydligt och begripligt. Den bild som då framträder har, som jag ser det, följande huvudelement: Monopolens tilltagande dominans i ekonomin består främst i deras bestående dominans över den tunga industrin som Lenin betraktade som viktigast i dåtidens ekonomier. I ekonomins övriga sektorer däremot förblir bilden blandad, i några dominerar konkurrensen. Men i kraft av den tunga industrins betydelse och bestående monopolisering kan den förhindra utjämningen av olika profiter till en samhällelig genomsnittsprofit och ta ut extra höga monopolprofiter. Vilket i praktiken betyder att monopolen inte bara utsuger arbetarklassen, de ”beskattar” i kraft av sin makt också ekonomins övriga sektorer. Resultatet blir en tilltagande uppdelning av ekonomin i olika sektorer och en skärpning av alla motsättningar.

Det är det som är innebörden av Lenins påstående att monopolen existerar ”över och vid sidan av” den fria konkurrensen och just därför framkallar ”en mängd synnerligen skarpa och tillspetsade motsägelser, slitningar och konflikter” (542). Denna samexistens är grunden för Lenins sk lag om den ojämna utvecklingen som han anser vara karakteristisk för den nya epoken. Dessutom fortsätter konkurrensen att dominera och skärps tom i förhållandet mellan stater. Men monopolens tilltagande ekonomiska och politiska dominans över de nationella ekonomierna hotas inte av detta. I kolonierna är monopolens dominans i det närmaste total, därav deras avgörande ekonomiska och politiska betydelse som källor till superprofiter.

Det är tydligt att Lenin, till skillnad från Marx, inte härleder konkurrensens fortsatta existens ur kapitalismens grundläggande samband, utan betraktar den som ett empiriskt faktum. Hans sk lag om den ojämna utvecklingen kan knappast uppfattas som något annat än en empirisk generalisering. Till skillnad från Bucharin, Rosa Luxemburg mfl, insåg Lenin att det vore politiskt förödande att anta att konkurrensen och därmed den ”ojämna utvecklingen” och kriserna hade upphört. Det antagandet är nämligen en grundsten i Kautskys teori om en fredlig ”ultraimperialism”, grundad på planering och samarbete. Och det var den teorin och dess reformistiska följder som utgjorde den viktigaste politiska måltavlan för Lenins argument i Imperialismen.  

Det faktum att konkurrensen fortsätter att existera, innebär dock inte att allt förblir som förr. Tvärtom, med monopolens tilltagande dominans ”försvinner till en viss grad drivfjädern till tekniska och följaktligen också till varje annat framsteg, till framåtskridandet”. Vi får en ”oundviklig tendens till stagnation och förruttnelse” (555). Den tendensen tar sig framför allt uttryck i en kolossal ackumulation av penningkapital i några få länder, där finanaskapitalet, eller ”rentiärklassen”, blir en alltmer dominerande del av borgarklassen. Rentiärklassen är kupongklippare som ”inte deltar i något som helst företag, personer som har till yrke att gå sysslolösa” (556). Det är särskilt möjlligheten till stora rentiärinkomster från monopol som ohotade eller närapå så kan härja i kolonierna som sägs vara imperialismens viktigaste orsak.

”Kapitalexporten ... förstärker ytterligare detta rentiärskikts fullständiga isolering från produktionen och trycker parasitismens stämpel på hela det land, som lever på exploatering av några få transoceana länders och koloniers arbete”. (556)

Ett fåtal dominerande staters förvandling till rentiärstater, dvs till ”den parasiterande, i förruttnelse stadda kaptalismens stat(er)” (558) innebär, enligt Lenin, inte att kapitalismens utveckling stannar av. Andra stater (tex Tyskland) fortsätter att utvecklas snabbt och kommer så småningom att utmana de dominerande rentiärstaterna genom att också försöka lägga under sig kolonier och kapa åt sig en del av rentiärinkomsterna från dessa.

Här är det återigen ”lagen” om den ojämna utvecklingen – fast den här gången tillämpad på relationerna mellan stater - och den politiska betydelsen av att hålla fronten mot Kautskys teori om ultraimperialismen som spökar. Men för båda slagen av stater blir resultatet detsamma. Eftersom målet för alla är att erövra och behålla positionen som en av de dominerande rentiärstaterna, tvingas de mobilisera samhällets samtliga resurser i den kamp och de krig som detta kräver. Istället för demokrati och demokratiska reformer får vi Lenins prognosticerade vändning ”till reaktion över hela linjen”. Istället för ekonomiska reformer och framsteg får vi en totalmobilisering av de imperialistiska staternas resurser för krig.

I båda dessa avseenden slog Lenins prognoser fel. Det vet vi som idag har förmånen att sitta med facit i hand. Inte heller hans tes om koloniernas avgörande betydelse visade sig hålla. Enligt Lenin är kolonier, dvs politiskt underkuvande och kontroll av andra stater avgörande därför att de håller konkurrenter från andra stater borta och därmed utgör en garant för flödet av monopolistiska superprofiter till hemlandets rentiärer. Men avkoloniseringen efter det andra världskriget visade sig vara väl förenlig med fortsatt imperialism. Vilket antyder att monopolisering i Lenins bemärkelse, till skillnad från sk ojämnt utbyte (som inte vilar på monopol), inte alls har den centrala roll för imperialismen som Lenin tror.

Men det är i beskrivningen av finanskapitalet, ”rentiärerna”, och följderna av deras dominerande inflytande – ”parasitismen” och ”förruttnandet” – som felen i Lenins teori blir tydligast. Enligt Lenin har finanskapitalet en viktig ekonomisk funktion att fylla, innan dess företrädare alltmer förvandlas till passiva kupongklippare. Det är nämligen bankerna och andra delar av finansbranschen som står för det penningkapital som gör den snabba monopoliseringen möjlig. Därigenom förvandlas bankerna till ägare av de monopoliserade företagen och etablerar sig som ekonomins styrande centra. Bland de första som insåg att tesen om finanskapitalets dominans över de producerande företagen inte stämmer var Baran och Sweezy, som emellertid höll fast vid tesen om kapitalismen övergång till monopolkapitalism. I första kapitlet i deras bok ”Monopolkapitalet” beskriver de sin tids monopolistiska storföretag som självfinansierade loja jättar, där företagsledningarna styr med företagens lånsiktiga utveckling och fortsatta marknadsdominans som övergripande mål. Monopolföretagen har tydliga drag av sociala institutioner. Banker, börs och annat finanskapital, dvs motsvarigheten till Lenins ”rentiärer”, spelar en mycket undanskymd roll.

Det finns massor av kritik man kan rikta mot Barans och Sweezys analys av sin tids kapitalism. (Särskilt deras försök att ersätta Marx värdeanalyser med det trubbiga begreppet ”överskott” och deras syn på kapitalismens tilltagande parasitism som en följd av detta ”överskotts” tendens att växa har visat sig vara återvändsgränder). Men deras betoning av finanskapitalets underordnade roll och hyfsat monopoliserade och långsiktiga storföretags dominans i imperialismens kärnländer var inte så tokig för sin tid, dvs ungefär från andra världskrigets slut till början på 1970-talet. Som jag ser det, har båda dessa faktorer sin grund i den tidens svårigheter att flytta produktionsapparaten utanför de nationella gränserna, eller åtminstone utanför gränserna för de sk industriländerna. Denna relativa orörlighet gjorde kapitalisterna mottagliga för samarbetsinviter från de reformistpartier som då dominerade de flesta av dessa länder. I gengäld fick man tullar och särskilt gynnsamma regler för inhemska monopol- och storföretag, som bidrog till att hålla utländska konkurrenter ute. Resultatet blev en epok där finanskapitalet spelade en mycket undanskymd roll och där konkurrensen var betydligt mildare än vad den är idag. CH Hermanssons undersökningar av den svenska monopolkapitalismen, som Peter Sundborg hänvisar till, beskriver hur den epoken såg ut under sin slutfas.

Den epoken är nu historia. I dagens nyliberala och globaliserade kapitalism är det åter finanskapitalet som härskar. Börsernas klippare och vinstmaximering på kortast möjliga tid har ersatt Barans och Sweezys dominerande och långsiktiga företagsledare. Men det är ett finanskapital som inte har mycket gemensamt med Lenins ”rentiärer”, dvs med kupongklippare som framlever sina dagar i en drönartillvaro på allt längre avstånd från produktionens realiteter. I Lenins teori har ”rentiärerna” verklig makt över ekonomin, tack vare postulatet om monopolens dominans. Den antogs ha satt konkurrensen – och därmed kapitalismens lagar – ur spel.

Vår tids finansmän och kvinnor har (åter)tagit makten över de enskilda producerande företagen från Barans och Sweezys företagsledare. Men de är underkastade konkurrensen och därmed de nödvändigheter som den skapar. De arbetar dag och natt. Ständigt sysselsatta med att analysera möjligheterna att öka vinsten genom att rationalisera produktionsprocessen, eller flytta kapitalet till lönsammare nejder. Istället för att förstärka monopoliseringen och monopolens makt, har finanskapitalets förnyade dominans, tillsammans med möjligheterna att globalisera produktionsapparaten, lett till en enorm skärpning av konkurrensen. Finanskapitalet flyttar blixtsnabbt sina pengar från företag och branscher som de tror har mediokra utsikter inom den nära framtiden till sådana där framtidsutsikterna verkar bättre. Detta tvingar de producerande företagen till en allt hårdare konkurrens om de vill överleva.

De storföretag som fortfarande åtnjuter en monopolliknande ställning gör det endast tillfälligt och hotas hela tiden av nya former av teknisk och annan konkurrens, samtidigt som de tvingar fram en allt hårdare konkurrens i de mindre tekniskt avancerade delarna av sina globala produktionskedjor. Storföretag som Apple och Samsung som har relativa varumärkesmonopol, samtidigt som de konkurrerar tekniskt på liv och död, spelar ut länder och lokala tillverkare mot varandra i en ständig jakt på lägre produktionskostnader och skatter. Andra storföretag, som Amazon, Wal Mart och svenska H & M har relativa monopol, eller oligopol, i kraft av sin kontroll över försäljningsorganisationen – ett slags globala grosshandlare om man så vill. Som emellertid tvingar fram en extrem ökning av konkurrensen bland tillverkare, lagerhållare och transportörer. Globaliserade storföretag som Ericsson, som för några årtionden sedan, åtnjöt en tillvaro som lokala monopol i skydd av nationsgränser och de nationella regeringarnas förmånliga regler, konkurrerar idag på liv och död på den internationella marknaden. Det är huvudsakligen i finanssektorns nationellt förankrade och verksamma banker och i vissa andra slags tjänsteproducerande företag som opererar på nationella marknader som vi idag hittar någorlunda stabila monopol och oligopol.

Lenins beskrivning av imperialismen stämmer alltså dåligt på dagens verklighet. Rötterna till felen Lenins analys finner man, som jag redan har antytt,  i hans Hilferdinginspirerade syn på konkurrens och monopol. Hos Marx är en av de viktigaste drivkrafterna till monopolisering teknikens och produktionsprocessens utveckling, särskilt inom den tunga industrin. Tillsammans leder de till att kapitalets rörlighet minskar. Dvs kapitalisterna som har investerat sina pengar i tekniktunga företag, kan inte bara flytta dem till mer lönsamma branscher när konkurrensen ökar och vinsterna tenderar att sjunka. Uppköp och överenskommelser som skapar monopol, truster och oligopol är kapitalisternas sätt att motverka detta i branscher där den tekniska utvecklingen gjort det svårt att lämna branschen med pengarna i behåll.

Det är den tesen som utgör grunden även för Hilferdings och Lenins analyser av monopolens ökande dominans i realekonomin. Något som enligt dem i sin tur skapar förutsättningen för finanskapitalets dominerande roll över de producerande företagen. Finanskapitalets viktigaste funktion sägs vara att underlätta och snabba på denna monopolisering, genom uppköp, sammanslagningar och andra åtgärder. Och på så sätt erövra den styrande rollen i hela ekonomin. Grunden för denna tes är tron att finanskapitalet sitter fast i de tunga industrier som de en gång har investerat i och vars monopolställning de hjälpt till att skapa. Även om aktiebolaget och börsen i teorin gör den enskilde investeraren mindre beroende av enskilda producerande företag, förblir det svårt för den/de som investerat stora summor i enskilda företag att flytta sina pengar i en ekonomi där monopolen dominerar. Alltså har de inget annat val än att göra allt de kan för att skapa och bibehålla monopolens dominans.

Man bör vara uppmärksam på vad det är som påstås här. Enligt Marx, är det främst genom konkurrensen och den tendens till långsiktig utjämning av profitkvoten inom ekonomins olika delar som något som liknar tvingande ekonomiska lagar råder inom kapitalismen. Tesen om monopolens dominans innebär att man hävdar att dessa lagar kan inskränkas genom medvetna överenskommelser mellan kapitalisterna (truster, oligopol, monopol), fast kapitalismen fortfarande antas råda. Om ”monopolkapitalismen” vore verklighet skulle den vara en till stora delar planerad kapitalism. Även om planeringen skulle ligga i händerna på ett litet antal ”monopolkapitalister” och ha som syfte att maximera deras vinster på resten av befolkningens bekostnad. Tesen om finanskapitalets alltmer dominerande roll över den reella produktionen är en följd av denna uppfattning att de ekonomiska lagarna kan planeras bort genom överenskommelser mellan de största kapitalisterna.

Hos Marx är finansbranschens viktigaste funktion den rakt motsatta. Uppkomsten av aktiebolaget och börsen bidrar till en dramatisk ökning av kapitalets rörlighet och motverkar därmed de monopoliseringstendenser som teknikens och produktionsprocessens utveckling skapar. En av orsakerna till detta är att Marx lägger mycket större vikt vid den tekniska utvecklingens förmåga att genom nya upptäckter och uppfinningar ständigt underminera ställningen för befintliga produkter, produktionsmetoder och monopol än vad Hilferding och Lenin tycks göra. Nya upptäckter och oförutsedd teknisk utveckling tvingar kapitalisterna att hela tiden vara beredda att flytta sitt kapital från de företag och branscher som de dittills har investerat i, även om detta skulle innebära (tillfälliga) förluster. Följden av denna kombination av motverkande faktorer (nya tekniska upptäckter och en dominerande finanssektor) är att produktionsmonopol inte kommer att bli särskilt stabila och långvariga ens i den tunga industrin, trots en allt mer kapitalkrävande och alltmer tekniskt komplicerad produktionsapparat. Och som vi redan har sett, tycks Marx teori stämma betydligt bättre med verkligheten än vad Hilferdings och Lenins kom att göra.

Peter Sundborg frågar också om inte Hilferdings och Lenins idéer om monopolens dominans fortfarande utgör huvudfåran bland marxistiskt influerade ekonomer? Mitt svar på den frågan är nej. Tendensen är att kritikernas antal ökar. Idag utgör de antagligen en klar majoritet bland vänsterns viktigaste ekonomer (Anwar Shaikh, Michael Roberts, Fred Moseley, Duménil och Lévy, för att ta några ur högen). Lenins teori heliggjordes och gavs en dominerande position av den Sovjetdominerade kommunistiska rörelsen, så länge den bestämde. Och inom den kinesiskt inspirerade nyvänster som dök upp under efterkrigstiden, lutade man sig länge mot Barans och Sweezys version av teorin om monopolkapitalet. Men det har hela tiden funnits oberoende kritiker som velat utgå från Marx värdeanalyser också i utforskandet av den moderna kapitalismen. Henryk Grossman, som började formulera sin kritik redan på 1920 – talet, är kanske den viktigaste av dessa kritiska röster. Och idag anser allt fler att de kritiska rösterna var inne på rätt spår.

Jag är ledsen att jag nu skrivit så långt att jag inte har plats att diskutera Peter Sundborgs fråga hur kapitalismen bör periodiseras historiskt. Jag ska därför återkomma till den i ett extra, fjärde inlägg.

-------

Samtliga citat ur Imperialismen som kapitalismens högsta stadium är tagna ur Valda Verk Band 1, andra delen (Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956).

Tidigare artiklar i denna diskussion:

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.