Förra gången jag och Clarté angreps på Knut Lindelöfs blogg (men inte av Knut själv den gången, det bör sägas), var för att vi vägrade instämma i uppslutningen bakom SDs uppfattning att flyktingar och ”massinvandring” är det största problemet det svenska folket står inför. Nu angrips vi igen, fast med lite annorlunda argument: Vi sägs inte begripa den avgörande betydelsen av att bygga en rörelse för fred och nationellt oberoende på en allians med rasistiska och främlingsfientliga grupper.

När jag för ett par år sedan började stöta på debattörer som i inlägg på inlägg tog krigsrisken till skäl för att att omvärdera synen på SD, Le Pen och andra högerpopulister och uppenbarligen ansåg denna fråga vara helt avgörande, fann jag det märkligt. Om man vill bygga en bred fredsrörelse, eller en rörelse till försvar för Sveriges oberoende, varför satsar man då inte på medlemmarna och sympatisörerna till de partier som av hävd har stått i spetsen för svensk neutralitet? Till exempel det mångdubbelt större SAP, där det finns en stor opinion som fortfarande stöder linjen från Erlander och Palme. Man behöver ju inte vara siare för att begripa att striden om en svensk anslutning till NATO till största delen kommer att avgöras av de pågående diskussionerna inom SAP. Begriper man inte att besattheten av att enas med högerpopulister med stor sannolikhet stöter bort en majoritet av de socialdemokrater som är beredda att kämpa för arvet från Palme?

Samma sak med de stora ungdomsgrupper som sympatiserar med vänstern, miljörörelsen, kvinnokampen och kampen mot rasism. Den saknas ju fullständigt i det lilla embryo till fredsrörelse som existerar idag. För att nu inte tala om de stora grupper människor i Sverige som har invandrar- eller flyktingbakgrund. Men vänstersympatiserande ungdomar, aktivister från kvinnokampen och invandrare är kanske inte tänkta att ha någon roll i ett eventuellt försvar av Sveriges oberoende?

När jag betraktar verkligheten och det reellt existerande embyot till en svensk fredsrörelse, ser jag en situation där ledande aktivister, genom att flörta med högerpopulismen och  skönmåla mindre imperialistmakter som Ryssland, stöter bort en majoritet av Sveriges befolkning. Inte minst de delar som av tradition försvarat neutralitetspolitiken. Jag ser alltså en politik som inte kan beskrivas som annat än extremt sekteristisk. Men som marknadsförs genom högljudda bekännelser till enhetsfronten.

Knut Lindelöf tycks se en helt annan verklighet, där ett fåtal individer som skådat ”sanningen” förgäves försöker få ett förblindat folk att förstå den avgörande betydelsen av att söka enhet med rasisterna i extremhögern. Nu när också Clarté sägs ha svikit ”är vi bara individer kvar med rötterna i denna tid och denna politik, som slåss för vad det handlat om hela tiden; enhetsfronten – och arvet från De Förenade FNL-Grupperna”, skriver Knut bittert.

Det är en extremt pessimistisk syn på vår tid som genomsyrar Knuts inlägg. Det är som om vänsteruppsvinget bland ungdomen, uppsvinget för kvinnokampen, framgångarna i kampen för assistensersättning och kampen mot utvisningar, den begynnande fackliga kampen på arbetsplatserna och annat liknande inte skulle betyda något, eller till och med vara avledningar från det som Knut och hans meningsfränder anser vara de avgörande frågorna. Kan det inte istället vara oförmågan, eller oviljan, att knyta an till dessa pågående former av kamp och de människor som för den, som är en av orsakerna till den reellt existerande fredsrörelsens obetydlighet och isolering?

Men Knut vill inte diskutera den verklighet vi kan betrakta. Han vill prata om en synnerligen hypotetisk fara för storkrig och han vill prata om historien. Han tycks helt förbise att det som Mao kallar att huvudmotsättningen har ändrats inte är något som sker utan att det märks. Det var först 1936 – 1937, när japanska trupper stod långt inne i Kina och en stark nationalistisk opposition inom Kuomintang var på väg att tvinga dess ledare att överge sin fokusering på den inhemska klasskampen, som KKP deklarerade att enhetsfronten mot japanerna hade blivit viktigare än klasskampen och kampen mot Kuomintang.

Jag utesluter inte ett samarbete med högerpopulister om en sådan situation skulle uppstå i Sverige. Det vill säga, om högerpopulisterna skulle överge sin monomana fixering på att bekämpa flyktingar och invandrare, till förmån för att söka uppnå största möjliga enighet i en kamp för Sveriges nationella oberoende. Men där är vi inte idag. I dag är högerpopulisternas främsta funktion att splittra och söndra, både i det arbetande folkets kamp mot den inhemska borgarklassen och i försöken att bygga en fredsrörelse. Och jag betvivlar starkt att dagens högerpopulister och identitärer under några förhållanden skulle ge upp sin hets mot flyktingar och etniskt avvikande. Jag tror snarare att de skulle vara beredda att samarbeta med vilken ockupationsmakt som helst som kunde garantera dem ett etniskt rensat Sverige. Och som har återupprättat patriarkatet och andra ”traditionella värden”, som de anser vara livsnödvändiga för det svenska folkets ”livskraft”.

Knut och jag har också skilda bilder av våra rörelsers historia. Knut ser en obruten guldålder, när vår del av vänstern och kulturfronten slogs för principen att samla största möjliga enhet kring det vi bedömde vara huvudfrågan. Jag kan till nöds gå med på den beskrivningen fram till ungefär 1975, när det blev fred i Vietnam. Och vår del av vänstern kastade ut alla som ville sätta den svenska klasskampen i fokus och som förespråkade paroller om en enad vänster. Ty nu gällde det att hitta en ny internationell ”brännpunkt”. Och en sådan fann man i kampen mot en påstådd överhängande krigsfara och ett ”socialimperialistiskt” Sovjetunionen, som pekades ut som den absolut farligaste supermakten och given antiftare av det kommande storkriget.

Världen målades i svart och vitt. Hjältar var alla som var emot ”socialimperialismen”. Skurkar var alla som var för, eller som fick stöd därifrån och därför vägrade ta avstånd. Som ANC och andra befrielserörelser i Södra Afrika. Eller sandinisterna i Nicaragua. Pinochets fascistkupp i Chile skulle vi ligga lågt med. Det gällde ju att samla största möjliga enhet mot supermakterna och särskilt då mot ”socialimperialismen”. När vi fick kritik från andra grupper inom vänstern, avfärdade vi dem som ”slaskvänster”.

Den svenska verkligheten och den svenska klasskampen fortsatte  vi att skjuta åt sidan. Vi hade ingen aning om vad som skedde där, utan nöjde oss med att projicera skenbilder som grundade sig i vår läsning av ”klassikernas” heliggjorda teorier om hur det borde vara under kapitalismen. När borgarklassens nyliberala motoffensiv rev upp tre årtiondens klasskompromisser och framsteg för arbetarklassen stod vi handfallna. ”Voffo gör di på detta viset?”

-------

Benny Anderssons artikel är ett svar på en debattartikel av Knut Lindelöf den 4/1 2018.

--- 2018-01-10 kl 10:30 ---

Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel har vi satt streck i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!

Webbredaktionen

Kommentarer

+1 #22 Anders Romelsjö 2018-01-10 08:28
Tack Kerstin för att du tagit fram uppgifter om ryska företag. Jag är något påverkad av bedömningen i denna artikel på 16 sidor http://links.org.au/node/4629 https://www.newcoldwar.org/the-myth-of-russian-imperialism-in-defense-of-lenins-analyses/.

Men andra bedömningar kan göras. Är nog litet extra upptagen ett par dagar, kanske kan svara sedan.
0 #21 Kerstin Stigsson 2018-01-10 08:05
Fortsättning från tidigare kommentar ... Ryskt kapital expanderar i flera av världens snabbast växande regioner och länder - Indien, Sydkorea, Egypten, Iran.
Ryssland har varit inblandade i ett flertal militära operationer och expanderat sin närvaro utomlands. 2008 gick man in i Georgien, säkrade existensen för de två utbrytarrepublikerna Sydostsetien och Abkhazien. Båda håller på att integreras i EEU. I Syrien har flottbasen i Tartus utökats under krigets gång. 1917 skrevs ett avtal under som gör att kontraktet förlängs med 49 år.
Ryssland har även baser i Vitryssland, Armenien, Kazakhstan, Kirgizistan, Moldavien, Tajikistan och i Vietnam.
Dessa länder där Ryssland har säkrat sin militära närvaro har avgörande roll för antingen ryska företag eller militära intressen. I Syrien har ryska företag blivit lovade förtur när det gäller kontrakt för återuppbyggandet av landet.
0 #20 Kerstin Stigsson 2018-01-10 07:52
Är inte Ryssland imperialistiskt, Anders? Här är de företagen som expanderar i Ryssland och i världen:
Gazprom (olja, gas) ägs till 50.2 % av den ryska staten, 49.8% av utländska företag.
Rosneft (gas, olja) ägs till 50% av den ryska staten. 50% av British Petroleum och Glencore.
Lukoil, privatägt oljebolag. Lukoil har även gett upphov till koncernen IDF Kapital - Rysslands största kapitalförvaltningsföretag. Lukoil äger även 20% av Rysslands fjärde största bank, Otkritie FC.
Det finns privata banker. Och statliga, vilka dominerar banksektorn. Sberbank - tillgångar 25 miljarder rubel - vilket gör den till Europas tredje största bank. Centralbanken äger 51% medan resterade ägs av 'foreign legal entities'. Banken finns utöver i Ryssland bland annat i Tyskland, Indien, Kina och i princip övriga Östeuropa. Banken äger även andra banker - Volksbank i Österrike/Tyskland och Denizbank i Turkiet.
ICT gruppen äger United Railway Company. Ett av de största järnvägsföretagen i Ryssland. ICT gruppen har stora investeringar i Polymetal, och en tredjedel (via omvägar) av OPAP (grekiskt spelbolag).
I Basic Element-koncernen ingår Machines, som i sin tur äger GAZ-gruppen. Gruppen kontrollerar 50% av den ryska marknaden för skåpbilar och 70% för mellanstora lastbilar. Russian Machines producerar flygplan för både privat och militärt bruk, men även tåg, tågvagnar - exporterar till bland annat Tyskland, Belgien, Norge och Finland. BE äger även fem flygplatser och ett av Rysslands största byggföretag Glavmostroy.
Behöver jag fortsätta?
Jag tar ett företag till - RUSAL. Eftersom det är ett viktigt företag. RUSAL är ett av världens största aluminiumproducent. Företaget har investeringar i Armenien, Australien, Guinea, Guyana, Irland, Italien, Montenegro, Nigeria, Sverige och Ukraina. De äger dessutom 25 % av aktierna i Norilsk Nickel.
Är detta inte imperialism?
Allt medan det ryska folket då och då inte får ut sin lön (som är mycket låg), sammalunda med pensionärerna. Lite över 20 miljoner ryska lever under fattigdomsgränsen. Människor vräks från sina bostäder när de inte kan betala hyran. Misären breder ut sig.
Ryssland har även en motsvarighet till EU och det är den Eurasiska Ekonomiska Unionen (EEU). I unionen ingår Ryssland, Vitryssland, Kazakhstan, Armenien och Kirgistan. De som håller på att integreras i EEU är bland andra just Moldavien.
Fortsättning följer ...
-1 #19 benny andersson 2018-01-09 23:51
Men Anders, om Jan Myrdal, du och andra som stöder honom inte anser att enhet med högerpopulister, identitärer och andra högerextrema är en helt avgörande fråga, varför har ni då ägnat snart tre års oavbruten debattverksamhet i Clarté och utåt åt att med alla medel försöka åstadkomma en sådan enhet? Varför betalar ni med berått mod priset att isolera er från den stora progressiva opinionen i vårt land för att tjata om hur viktigt det är att enas med de högerextrema?
0 #18 Anders Romelsjö 2018-01-09 21:28
Eurasianismen är verkligen inte den stora faran i världen idag och Dugin är ingen viktig ideolog. Du uppförstorar detta nästan groteskt, liksom då det gäller Myrdals deltagande i Moldavien-konferensen mot antiglobalism. Jämför m neoliberalismen/USA-imperialismen. Stött av etablissemanget och MSM i Sverige. USA, med Triaden, (I stort sett EU-länder, Japan, Kanada etc.) är den särklassiskt ledande imperialistmakten, den mest krigiska och har Nato. Ingen påstår att det har ”helt avgörande betydelse att enas med identitärer och högerpopulister.” Du är ibland förvrängningens mästare, Benny. Motverkar saklig diskussion.
Lika litet som då det gäller Myrdal redovisar du närmare analys av Rysslands politik visavi USA: s.
* Ryssland har ett handfull militära baser utomlands. USA har c: a 700 baser i uppemot hundra länder, specialtrupper i lika många.
* USA:s militärutgifter är c: a 10 större än Rysslands.
* USA för folkrättsvidriga krig på flera håll, Ryssland inte efter vad jag vet. Rysslands återinförlivandet av Krim var i strid med folkrätten efter vad kan förstå, medan den ihjältigna av USA & EU möjliggjorda statskuppen mot folkvald president i Kiev 22/2 var ett värre brott.
* Ryssland strider legalt mot terrorismen i Syrien. USA:s intervention sker i strid med folkrätten och dessa kända stöd till terrorismen kritiseras knappast.
* Ryssland anklagas för krig mot Georgien 2008. FN:s utredningsteam skrev i sin rapport: ”De öppna fientligheterna började med en storskalig georgisk militär operation.”
* Ryssland nedslående av uppror i Tjetjenien, tidvis med islamistisk fundamentalism och stöd av USA är folkrättsligt korrekt. Bra för världen att detta lyckades
* Ryssland står fast vid avtal med USA om begränsning av långdistans- och medeldistansmissiler med USA som ensidigt drar sig undan.
* USA hotar Nordkorea med förstörelse. Ryssland föreslår förhandlingslösning, med stopp för Nordkoreas missiltester och av de stora USA-ledda krigsövningarna i Sydkorea nära Nordkorea.
* USA och media anklagar Ryssland för inblandning i USA-val, utan belägg. USA-forskare påvisa att USA intervenerat i 80+ val i minst 45 länder.
* Ryssland har svaga imperialistiska drag. Kan ändras.
*Tydlig skillnad finns mellan Sovjets illegala invasion i Afghanistan och Rysslands krigsavvärjande politik i samarbete med Kina.
* Kan medföra ny bipolär värld, minskad krigsrisk, ökad tid för mobilisering av arbetarklass.
0 #17 benny andersson 2018-01-09 21:18
Visst syftade jag också SD, när jag använde begreppet högerpopulism, Björn Backegård. Jag använde ett allmänbegrepp, eftersom det finns flera liknande rörelser i vårt land.
BBs argument liknar en karakatyr på Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”. Måla upp ett överhängande stort hot, så kan du ostörd genomföra din skumma agenda i skydd av det. Om vi skulle följa BBs logik, skulle vi alla snarast bli medlemmar av SD, för att söka påverka medlemsopinionen där. Och det oavsett vilken fråga vi anser vara viktigast, eftersom SD spelar en vågmästarroll i dagens riksdag och av många väntas göra det även efter valet.
Förutom att BB sprider extrema parlamentariska illusioner - folkrörelsernas styrka och utveckling tillmäts ingen betydelse jämfört med regeringsfrågan och det parlamentariska läget – har han fullständigt missuppfattat läget. Om Nato-frågan vore den objektiva huvudfrågan i svensk politik, skulle den också prägla de politiska partiernas agerande. Men det gör den inte.
För SD är flyktingfrågan avgörande. Det är ytterst otroligt att SD skulle låta ett nej till Nato lägga hinder i vägen för partiets önskan att ingå i något slags regeringssamarbete med alliansen. Och omvänt: det som avgör om allianspartierna ska försöka bilda regering med stöd av SD, är hur starkt trycket är från den breda opinion som ser samarbete med SD som uteslutet. Det är rädslan för den opinionen som häromdagen fick Ulf Kristersson att utesluta varje form av regeringssamarbete med SD efter valet i ett uttalande för Aftonbladet.
Det vill säga, vill vi förhindra en alliansregering med eller utan stöd av SD, bör vi sträva efter att stärka den progressiva opinionen och fortsätta isolera SD.
-3 #16 Björn Backengård 2018-01-09 17:08
Benny Andersson, #14.

Men tala ur skägget! Vad är "högerpopulister"? Kan det avse något annat än Sverigedemokraterna?

Mot slutet av kommentaren skriver Benny Andersson: "Huvuduppgiften i dagens Sverige är att organisera försvarskampen mot den svenska borgarklassen, ...". Men låt nu "dagens" betyda år 2018, och då har han fel. Huvuduppgiften just nu är att arbeta för att partier som vill dra in Sverige i Nato inte får majoritet i riksdagen efter valet. Det finns inget viktigare just nu.

Läget är allvarligt. Om C+KD+L+M får majoritet i riksdagen kanske Sverige hamnar i Nato. Om de inte får majoritet så är Natomedlemskap så viktigt för vissa att följande kan hända. De kan släppa in SD i en samlingsregering i utbyte mot att SD ändrar sig om Nato. SD:s partilinje nu är emot Nato men det finns Natovänner i partiet. Det är ytterst önskvärt att dessa inte lyckas manövrera ut goda krafter som vill stå utanför Nato. Varje möjlighet att samarbeta med Natomotståndare i SD måste tas. De behöver stöd. Det går påminna om att fyra riksdagsledamöter i SD skrev en utmärkt motion till riksdagen mot värdlandsavtalet.

Tills vidare antar jag att "högerpopulister" betyder Sverigedemokraterna. Då är min slutsats att kärnan i allt det mångordiga är att Clarté försöker STOPPA SAMARBETE MED SVERIGEDEMOKRATERNA. I det här sammanhanget är detta skrämmande. Sverigedemokraterna kan bli avgörande för ett beslut efter valet om Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato eller inte.
+1 #15 Magnus Nilsson 2018-01-09 15:53
John Norén missförstår mig. Jag hoppas att det inte är avsiktligt. Jag har kallat SD och andra partier för reaktionärt patrask. Det är en korrekt benämning eftersom rasimen är ett gift som splittrar arbetarklassen och legitimerar kolonialt förtryck. Jag har däremot INTE kallat alla som röstar på SD för någonting sådant.
Citerar John Norén:
Magnus Nilsson sammanfattar en del av frågeställningen ganska bra i denna mening:
”Så frågan är alltså: varför i hela fridens namn skulle man vilja alliera sig med reaktionärt patrask?”
När jag hör uttrycket ”reaktionärt patrask” tänker jag på en del av de arbetskamrater och andra människor som jag har stött på genom livet på fabriker, byggarbetsplatser m.m.
En del av dessa människor skulle nog av Magnus Nilsson karaktäriseras som ”reaktionärt patrask”. (slödder, byke, drägg, följe, även sjaskiga eller föraktliga människor.)
+2 #14 benny andersson 2018-01-09 13:41
Anders, den sk eurasianismen förespråkar inte bara "oberoende från USA", den förespråkar också underordning under Ryssland. Som är den stormakt som har utvalts av ödet (historien, geografin och landets säregna kultur eller "folksjäl" a la Herder) att organisera och "beskydda" denna kommande "mångnationella gemenskap" under den osjälviska ryska nationens beskydd. Det är bara att läsa Dugin, som var en av talarna på mötet. Det är därför han tar avstånd från nationalismen. Det ryska folket får nämligen inte svika sin historiska kallelse att organisera och "beskydda" det kommande euroasiatiska riket genom att förlora sig i inskränkt smårysk nationalism. Man måste hålla fast vid sin historiska kallelse. "Det utvalda folket" i ännu en version. Och en variant av hur det ryska imperiet och de ryska folkets påstådda "messianska kallelse" brukade beskrivas på tsarernas tid, när man la område efter område i Mindre Asien under det koloniala oket. Imperialism? Nejdå, Rysslands roll var bara den osjälviske beskyddarens.
Självklart är det inte bara JMs fel att fredsrörelsen idag står tämligen isolerad från de progressiva. Det är också ditt och andra ledande personer som skönmålar alla imperistmakter utom USA, målar världen i svart och vitt och berättar hjältesagor, istället för att beskriva en många gånger komplicerad verklighet. Och som inte ens kan förmå er till att ta avstånd från personer och grupper med de extremt arbetarfientliga, kvinnofientliga, proimperialistiska och reaktionära värderingar som jag exemplifierade i mitt förra inlägg. Nya Tider? Äsh, de är ju så små! Obetydliga .. Visst är dom nästan lite gulliga?
Huvuduppgiften i dagens Sverige är att organisera försvarskampen mot den svenska borgarklassen, dvs den kamp som pågår vare sig du eller jag väljer att se den eller inte. Men att bygga en rörelse till försvar för Sveriges nationella oberoende är också viktigt. Skönmålning och försök att i första hand nå enighet med identitärer och högerpopulister stöter idag bort den stora majoritet som avskyr deras politik och värderingar och saboterar i praktiken därför båda dessa uppgifter. Givet dessa konsekvenser blir den oundvikliga frågan: Varför är det av så helt avgörande betydelse att enas med identitärer och högerpopulister? Om det nu inte är så att JM, du och andra i själva verket delar deras världsbild? Och anser att det nationella oberoendet vilar på ett försvar av "folkets" enighet och "livskraft" mot den etniskt främmande "massinvandringen"?
+1 #13 Kerstin Stigsson 2018-01-09 13:12
Anders, har du inte förstått att när vi bekämpar fascismen och nazismen så bekämpar vi även USA-imperialismen och alla annan imperialism. Kapitalet av all nationer, t ex USA, Ryssland, Sverige, Tyskland, etc behöver fascismen för att splittra arbetarrörelsen.
Myrdal har fallit i USA-imperialismens fälla genom att nämna att vänstern och högern finns inte längre, utan det finns enbart en höger (men då har han inte varit ute i verkligheten och sett sig omkring).
Splittringen i arbetarrörelsen har pågått en lång tid. Kanske ända sedan kontrarevolutionen i Sovjetunionen 1991. En kontrarevolution som kändes i arbetarrörelsen över hela världen, inte minst i Sverige. Exempel är många - Lex Laval, sjukförsäkringen, arbetsgivarmotstånd mot skyddsombud, hårt motstånd mot fackligt arbete, försämringar i anställningsskyddet etc. Sossarna svek och blev kapitalets samarbetspartner. SÅ gjorde även VP när de inte såg arbetaren utan blev en identitetsrörelse (feminism, HBTQ, etc). De placerade allt annat före arbetarklassen. Båda partierna struntade i arbetarklassens problem. Kanske var det för att de inte ville visa att de 'inte var kommunister' för på 90-talet var det inte så populärt att vara socialister och framför allt inte kommunister. Arbetarklassen - vänstern - glömdes bort i all nyliberalistisk populism av, ja, av vänstern själva. Vilket utnyttjades av kapitalet.
Ungefär samtidigt poppade de nationella organisationer upp och gav arbetarna falska löften om att en nationell befrielse skulle befria dom från nyliberalism. Trumps 'Make USA great again' är en sådan företeelse. En nationell rörelse mot en liberal rörelse Vilket fick låginkomsttagare rösta på den nationella rörelsen i tron på att de skulle få det bättre. Men alla nationella rörelser är bokstavligen i kapitalets tjänst. Som Malcolm X sa: 'Liberalerna är rävar och fascismen är vargar - båda äter upp dig'.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.