I slutet av min långa artikel i senaste Clarté tvingades jag sammanfatta komplicerade sammanhang på några få rader. Jag är därför glad att Peter Sundborg ger mig chansen att utveckla resonemanget. Jag kommer att dela upp mitt svar i tre separata inlägg. Det första handlar om grunden för tesen att Ryssland stod inför en socialistisk revolution, det andra om följderna av Lenins teori om imperialismen - hur den fick honom och bolsjevikerna att göra felaktiga förutsägelser om framtiden. Det tredje och avslutande inlägget handlar om själva teorin och frågan hur man ska se på kapitalismens indelning i stadier.

Enligt Peter Sundborg, bygger Lenins tes, att  man stod inför en socialistisk revolution främst på en analys av klasserna i Ryssland. Bara under en kort period försökte han och andra ledande bolsjeviker härleda tesen ur prognosen att en sådan revolution i europeisk skala var omedelbart förestående. Jag skulle gärna vilja veta vilken evidens PS bygger dessa påståenden på. Allt jag känner till pekar nämligen på motsatsen.

Lenin och bolsjevikerna var och förblev fast förankrade i den marxistiska teori som säger att socialismen bara kan komma ifråga i ett land med högt utvecklade produktivkrafter. Deras grundläggande analys var att det outvecklade Ryssland stod inför en demokratisk och antifeodal revolution. Det som skiljer deras analys från mensjevikernas och andra reformistpartiers är tesen att borgarklassen inte kunde leda en sådan revolution i Ryssland. Lenin mfl härledde den analysen från sin upptäckt att imperialismen hade delat den globala kapitalismen i ett utvecklat centrum och en beroende, outvecklad periferi. När man tillämpade denna insikt på sitt eget land, upptäckte man att Ryssland stod med ena benet (självständigheten, den militära styrkan) i imperialismens centrum, medan det andra, tyngre benet (ekonomin, beroendet av utländskt kapital, de sociala förhållandena) befann sig i dess outvecklade och beroende periferi. Av detta följde, ansåg man, att den ryska borgarklassen var alltför svag och reaktionär för att kunna stå i spetsen för en demokratisk revolution. Istället pekade man ut arbetarklassen i förbund med bönderna som de klasser som var kapabla att genomföra en demokratisk revolution i Ryssland.

Men det fanns ingen idé om att den alliansen skulle kunna utsträckas till att också utgöra grunden för socialismen. Tvärtom betraktades bönderna i huvudsak som följeslagare under den demokratiska och antifeodala revolutionens stadier. Hur de sedan skulle ställa sig var oklart. Såvitt jag vet, fanns det ingen strategi för hur socialismen skulle byggas i Ryssland innan oktoberrevolutionen. Förutom den självklara idén om proletariatets ledande roll, fanns det ingen empiriskt grundad, utarbetad analys av vilka klasskrafter en sådan revolution i Ryssland skulle bygga på. Istället fäste man tidigt hoppet om en relativt snabb utveckling mot socialism efter den demokratiska revolutionen på förhoppningar om en socialistisk revolution i Europa. När Lenin summerar erfarenheterna och framtidsutsikterna efter den misslyckade revolutionen 1905, skriver han att en fortsatt utveckling av den demokratiska revolutionen mot en socialistisk omvälvning kommer att vara dömd till nederlag om den inte får hjälp av en segrande socialistisk revolution I Europa. (”The Stages, the Trends, and the Prospects of the Revolution”, 1905-6: https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1905/dec/31.htm).

Både februari och oktoberrevolutionen betraktades alltså som som stadier i en demokratisk och antifeodal revolution. Bolsjevikerna såg som sin uppgift efter februarirevolutionen att genomföra och fördjupa den demokratiska och antifeodala revolutionen, genom att mobilisera arbetarna och bönderna till att ta  makten från den borgerligt dominerade provisoriska regeringen. Till dessa sk gammalbolsjevikiska idéer fogade Lenin ytterligare en idé, efter sin återkomst i april 1917. Nämligen att  den ryska revolutionens demokratiska och antifeodala fas skulle bli kort, eftersom Europa stod på randen till en socialistisk revolution och gnistan som utlöste den kunde bli en radikal revolution i Ryssland. Den idén hade sin grund i Lenins analys av imperialismen, och  hans uppfattning att världskriget hade fört Europa och resten av världen till tröskeln av en global socialistisk revolution.

Eftersom bolsjevikerna i oktober 1917 inte diskuterade och inte heller tidigare hade diskuterat hur Ryssland kunde utvecklas vidare mot socialismen om den förväntade hjälpen från Västeuropa uteblev, stämmer Cohens tes om programmatisk eskapism. Det är ju dessutom så Lenin själv beskriver saken i den uppsats vi publicerade i Clarténumret: ”Man inlåter sig i strid, sedan får man se”. PS ”tillåter sig att betvivla” detta. Det står honom förstås fritt. Men vill han övertyga mig och andra bör han framlägga något slags evidens för sina påståenden. Stephen Cohen och Alexander Rabinowitch tillhör eliten av de historiker som har utforskat bolsjevikernas handlingar och den ideologiska grunden för dem under denna period. Läser man dem, inser man att Cohens påstående om ”programmatisk eskapism” vilar på stabil empirisk grund.

Dessutom blir 1920-talets debatter och förvirring, som Cohen beskriver på ett exemplariskt och relativt uttömmande vis, omöjliga att förstå om inte tesen om ”programmatisk eskapism” stämmer.  Först när man gradvis började inse att den europeiska revolutionen inte stod för dörren, började bolsjevikerna fråga sig om det var möjligt att bygga socialismen i Ryssland med egna krafter och i så fall hur. När segern i inbördeskriget närmade sig, ansåg många att krigskommunismens extremt auktoritära och centralistiska kommandoekonomi var svaret på den frågan. Både Bucharin och Trotskij, som senare skulle komma att stå för diametralt motsatta uppfattningar, förfäktade då den åsikten.

Den linjen visade sig emellertid vara omöjlig, eftersom bönderna reste sig i massomfattning, när de inte längre behövde frukta en seger för de vita styrkorna. I det läget infördes NEP (”Den nya ekonomiska politiken”) av nödtvång som ett slags taktisk reträtt. NEP var en blandekonomi där staten genom genom planering bestämde ramarna, men där privat ägande och marknadsekonomi tilläts inom lantbruket. Framför allt innebar NEP att tvångsrekvisitionerna av spannmål upphörde och att staten istället köpte spannmål av bönderna till marknadspriser. Först efter en tid utvecklade den dödssjuke Lenin, som en del av sitt sk testamente, en helt ny tes om att NEP och alliansen med bönderna kunde utvecklas till en rysk väg att nå socialismen av egna krafter. Hans grundidé var att utveckla böndernas medvetande i socialistisk riktning genom utvecklandet av kooperativa egendomsformer.

”I själva verket – statens herravälde över alla stora produktionsmedel, statsmakten i proletariatets händer, detta proletariats förbund med många miljoner mindre och mycket små bönder, tryggandet av detta proletariats ledande roll i förhållande till bönderna osv – är det inte allt som behövs för att av kooperationen, av kooperationen ensam ... ... uppbygga det fullständiga socialistiska samhället? Det är änu inte uppbyggandet av det socialistiska samhället, men det är allt som är nödvändigt och tillräckligt för detta uppbygge.” (Om Kooperationen, Valda Verk II, andra delen, s 781).

Den som tog fasta på och utvecklade Lenins idé var Bucharin. Han argumenterade under resten av 1920-talet för att alliansen arbetare – bönder måste utgöra grunden för Rysslands väg till industrialisering, modernisering och socialism. Tyvärr lyckades Bucharin inte göra ekonomisk teori av denna avgörande poliriska insikt. Hans felaktiga syn på marknad och konkurrens - att en fungerande marknadsekonomi har tvingande lagar som baserar sig på perfekt konkurrens och strävan efter ”jämvikt” - gjorde det omöjligt för honom att förstå planeringens möjligheter att skynda på utvecklingen. Därmed blev han ett lätt byte för tvångskollektiviseringens förespråkare. (Bucharin hade hämtat denna syn på marknaden från Hilferdings ”Finananskapitalet”, där den felaktigt läses in hos Marx och utgör en av grunderna för  tesen att förekomsten av många och stora monopolföretag innebär ett ”nytt stadium” och nya lagar för ekonomin. Se den tredje, kommande delen av mitt svar).

Alltså: Först en idé om att bygga socialismen med tvångsåtgärder riktade mot bönder och andra (krigskommunismen), därefter Lenins idé om en allians mellan arbetare och bönder som grunden för socialismen. Och slutligen Stalinepokens tvångskollektivisering, som i realiteten innebar en upprepning av krigskommunismens idéer. Detta tyder på stor förvirring och osäkerhet och ger knappast stöd för PS påstående att bolsjevikerna var i besittning av en sedan länge etablerad och på en analys av de inhemska klassförhållandena grundad teori om hur socialismen skulle byggas i Ryssland.

Den som vill läsa mer om vilka alternativa möjligheter som fanns att industrialisera Ryssland, rekommenderas att läsa Robert Allens ”Farm to factory” (jag anmäler den relativt utförligt i Clarté 3/2008: ”Var Stalin nödvändig?”).