(Tidningshuset som Gud glömde. Manus: Gertrud Larsson. Regi: Michaela Granberg. Göteborgs Stadsteater)

Göteborgsposten (sedermera GP) grundades av Felix Bonnier, bror till Albert Bonnier, 1859. 1872 såldes familjens aktier och därmed försvann detta mediehus från Göteborgs tidningsvärld. 1926 tog Harry Hjörne över GP och gjorde den till liberalismens västsvenska flaggskepp. När sonen Lars vid seklets slut skulle lämna över till den publicistiskt oerfarne sonsonen Peter - räckte inte längre pengarna till majoritetsägande i GP, till följd av faderns kostsamma skilsmässa från Anne Gyllenhammar.

Men sådant finns som bekant medel emot. T ex familjen Hjörnes maktbolag Skäreleja AB, där Peter alltjämt har ett avgörande inflytande och som bl a äger tidningen. Sedan Peter städslat den Handelsskoleutbildade direktören för Burger King, pingstvännen Tomas Brunegård började mediehusets expansion på allvar. 2005 bildade man för ändamålet Stampen AB och köpte centerpartiets nästan hela flotta av landsortstidningar för 1,8 miljarder i lånade pengar - vilket anses ha varit Maud Olofssons enda riktigt lyckade affär, eftersom priset anses varit på tok för högt.

Börskraschen 2008, allmän tidningsdöd och självförvållat hel/halvkriminellt momssjabbel bragte Stampen ett decennium senare till konkursens brant med skulder på 1,1 miljarder. Bankerna krävde utförsäljning av tillgångar. Efter januari 2015 bedrevs Stampens verksamhet med hjälp av kortfristiga högräntelån. Koncernens soliditet var 2015 låg på sex procent. Den 23 maj 2016 ansökte Stampen om rekonstruktion vid Göteborgs tingsrätt. Göteborgs Tingsrätt beviljade ansökan. Domstolen beviljade också ackord och staten 2016 trädde in med lönegarantier för 3000 anställda. Stampen var tydligen i alltför stor i Göteborg för att gå omkull.

Trots misären hade Peter Hjörne 2006-2014 sammanlagt tagit ut löner på 54 miljoner kronor och deklarerat för ett överskott av kapital - där större delen utgörs av aktieutdelningar - på drygt 76 miljoner kronor. Peter Hjörnes tre döttrar har också under samma period deklarerat ett överskott av kapital (aktieutdelningar) på sammanlagt 22,1 miljoner kronor. Direktören, tillika styrelseordföranden, Tomas Brunegård, tjänade under samma tid 74 miljoner och sitter numera längre upp, i Skärelejas styrelse, trots att han under den djupaste krisen flytt till Nya Guinea för att försöka frälsa dess befolkning i stället. För pengarna har han startat flera lukrativa bolag. Han är fortfarande lika frireligiös.

2015 tillsattes GP Alicia Teodorescu, ökänd svarthöger, som politisk chefredaktör. Hon hade tidigare lyckats med konststycket att bli utköpt från högertidningen Barometern eftersom hon ansågs alltför reaktionär. Man markerade därmed att GP satt punkt för en 90-årig mer eller mindre liberal journalistik - och öppnade strid mot ett liberalt motstånd mot en koalition mellan moderater och högerextremister in för nästa val.

Om allt detta berättar Gertrud Larsson i sin högst sevärda, fartfyllda och lärorika lärofars "Tidningshuset som Gud glömde" som i dagarna avslutar sin två månader långa rad av fullsatta föreställningar på Göteborgs stadsteater. Smålandsposten (M) ville helst sätta stopp redan efter premiären. Detta lyckades på Kristianstadsteatern med Larssons tidigare pjäs Främling (mindre smickrande om Bert Carlssons karriär) och Lessebo Kommun och Folkets Husstyrelse delvis med kommunalrådets hjälp beträffande Glasjesus (som hade synpunkter på Torsten Janssons/Ulrica Messings metod att rädda det s k Glasriket, dvs genom att lägga ner den lokala glasproduktionen). Den pjäsen fick vi se i tält i Hovmanstorp i stället.

Dramaturgen och komikern Gertrud Larsson gör teater i Brechts och Fos anda - närmare folket och alltid mycket rolig. Om hennes kvaliteter vittnar allt skäll och allt politiskt motstånd hon genom åren mött från folk runt de kulturella köttgrytorna. Fast såväl Henning Mankellpris och Ibsenpris har hon likväl redan hunnit få.

Måtte hon fortsätta i samma stil!

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera