Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland ur kriget och någon ny ordning efter kejsardömets sönderfall var inte på långt när i sikte. Oron förmärktes också i kejsarrikets provinser.

 Finland hade fått en ny senat – det vill säga det autonoma storfurstendömets högsta verkställande organ, vilket närmare bestämt utgjordes av dess så kallade ekonomidepartementet – strax efter februarirevolutionen. Den var en ”koalitionsregering” med företrädare för de flesta av enkammarlantdagens partier: sex borgerliga ledamöter och sex socialdemokrater, med socialdemokraten Oskari Tokoi som ett slags regeringschef. Detta svarade på ett ungefär mot det parlamentariska läget: i den demokratiskt år 1916 valda lantdagen hade socialdemokraterna 103 av 200 ledamöter, och man kan med fog betrakta Tokois senat som den första socialdemokratiskt ledda regeringen i världen.

Under våren föreslog denna senat en inskränkning av Rysslands maktbefogenheter i Finland, skriver professor Matti Klinge i inledningen till Finlands historia 4 (Schildts 1999). Detta utmynnade i den så kallade maktlagen. Klinge fortsätter:

”Temporära Regeringen vägrade emellertid att avstå från sina befogenheter, avgörandet i sådana frågor tillkom den framtida ryska Nationalförsamlingen. Men då Temporära Regeringens sammansättning förändrades genom de revolutionära soldat- och arbetarråden, blev läget i synnerhet i de finska socialisternas ögon ett annat, och det finsk-ryska förhållandet blev föremål för olika betänkanden och förslag. De ryska soldat- och arbetarrådens kongress beslöt, på anmodan av finska socialister och på förslag av mensjeviken Abramovitj, den 4 juli 1917 att Finlands Lantdag framdeles borde stadfästa lagar, sammankalla och upplösa Lantdagen samt tillsätta den finska inhemska regeringen. Också kongressen framsköt den slutliga regleringen till en Nationalförsamling. Enligt detta program röstade man sedan om maktlagen i Lantdagen den 18 juli. Lantdagen gick ännu längre genom att stipulera att den skulle sammankomma utan särskild kallelse och själv besluta när dess sessioner skulle upphöra.”

Maktlagen antogs med 136 röster mot 55. En viktig bakgrund till att voteringen utföll så entydigt var att det allmänt antogs att bolsjevikerna skulle erövra statsmakten i Ryssland denna högsommarmånad och att det gällde att säkra den rådande ordningen i tid. Det kan ses ett teg mot självständighet, även om riksenheten ännu inte förkastades.

Visserligen föll Lvovs regering, men bolsjevikerna var ännu inte redo för ett maktövertagande, och dess justitie- och krigsminister, socialrevolutionären Alexandr Kerenskij, grep tillfället, slog ned det pågående upproret och ställde sig i spetsen för en ny provisorisk regering. En av dennas första åtgärder var att upplösa den finska lantdagen, varför maktlagen aldrig kom att effektueras.

De borgerliga ledamöterna i senaten föll undan och fann sig i detta faktum, medan socialdemokraterna försökte sammankalla en session med en av den ryska makten oberoende lantdag. Detta satte den ryske generalguvernören med sedvanligt bryska, det vill säga militära, metoder stopp för.

Detta ”olydiga” tilltag från de finska socialdemokraterna är desto mera anmärkningsvärt som partiet, med den största relativa medlemsanslutningen av alla Europas arbetarpartier, följde en kautskyansk väg, med politisk låg nivå eller rentav inaktivism i avvaktan på att det kapitalistiska systemet skulle mogna och bereda väg för socialismen. Social fred gick före revolutionär mobilisering. I praktiken accepterade de finska socialdemokraternas den provisoriska regeringens övermakt, om också under protest.

Mindre än ett halvår senare – den 6 december – var dock den formella självständigheten för det forna storfurstendömet ett faktum, säkrad primärt genom den bolsjevikiska oktoberrevolutionen. Och det dröjde inte länge förrän de revolutionära lidelserna tog överhanden också bland somliga finska socialdemokrater och ett blodigt inbördeskrig bröt ut. Efter det finska kom det ryska. Hade den vita sidan segrat i det senare, skulle förmodligen Finlands suveränitet som stat ha blivit en tämligen kortvarig historia.

I detta sammanhang bör man erkänna att både röda och vita i Finland offrade sitt blod för sitt lands frihet, även om frihetsbegreppet såg olika ut i de bägge fallen.

Kommentarer

0 #1 Anders Persson 2017-09-27 10:47
Jag ställer mig skeptisk till förklarigen att "en viktig bakgrund till att voteringen utföll så entydigt [136-55] var att det allmänt antogs att bolsjevikerna skulle erövra statsmakten i Ryssland denna högsommarmånad och att det gällde att säkra den rådande ordningen i tid." I Petrograd pågick de sk. "julidagarna" och både då och nu är meningarna högst delade om bolsjevikerna sökte gripa makten. Men bolsjevikerna var ju positiva till ett självständigt Finland. Skulle de ändra uppfattning låg Finland ändå i deras maktsfär pga de synnerligen bolsjevistiskt tänkande ryska soldater som var förlagda där. Så min hypotes är att beslutet om "maktlagen" och "julidagarna" inte hade något mned varandra att göra - en rent tillfälligt sammanträffande.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.