Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

OBS! När vi ändrade till vår nya version av clarte.nu, fick vi problem med att vissa kommentarer som postades precis i skiftet inte blev mottagna. Vi ber om ursäkt för detta.

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra och stoppa fascismen. Kanske kommer vi fram till att vi som antifascistisk rörelse är de enda som kommer verka föratt stoppa extremhögern, inte minst som den nu intar topposition efter topposition inom Europas och USAs  parlament. Vi upplever ett scenario som är att representanter från staten, kapitalet och våldsmonopolet i bästa fall underskattar fascismens anhängarantal, våldsamhetsgrad och utbredning. I övriga fall; att de sympatiserar med extremhögern, är en del av den, aktivt stödjer den. Uppför denna gigantiska  uppförsbacke rör sig så den antifascistiska rörelsen, och vi talar knappt någonsin om smärta,rädsla, ensamhet och sorg. Vi talar så sällan om lidande att en kan fråga sig hur den ens kan komma sig?

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i hela Latinamerika och med återverkningar på resten av världen.

Förra veckan publicerade Marxistarkivet en artikel av Claudio Katz – Vänstern och Venezuela - som tog upp frågan närmare, med särskilt strålkastarljus på hur vänstern förhållit sig till utvecklingen.

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland ur kriget och någon ny ordning efter kejsardömets sönderfall var inte på långt när i sikte. Oron förmärktes också i kejsarrikets provinser.

Att hålla fast vid kampen mot kapitalism och borgarklass, leder till framgång. Motsatsen leder till nederlag. Det visar inte bara Jeremy Corbyns framgång i det engelska valet nyligen, utan också exempel från historien. Mellan 1893 och 1897 drabbades USA av en ekonomisk kris som fick borgarklassen att gå till offensiv för att sänka arbetarnas löner. Följden blev att efterfrågan stagnerade och priserna på jordbruksprodukter föll. Kombinationen av sjunkande priser och de höga räntor som den förda hårdvalutapolitiken (guldmyntfoten) ledde till hotade att ruinera hundratusentals bönder. Populiströrelsen som organiserade dessa bönders växande motstånd fick ett kraftigt uppsving.

Vänsterröster i allmänna val i europa 2017

Även om sittande premiärminister Theresa May och det konservativa Tories vann valet i Storbritannien den 8 juni är det ingen tvekan om att den verklige vinnaren är Jeremy Corbyn och vänstern inom Labour. Trots omfattande smutskampanjer i de flesta större medier och trots hård kritik från partiets högerkant och återkommande uppmaningar att avgå lyckades Corbyn vinna 40,3 procent av rösterna, vilket bara en procentenhet ifrån det resultat som gav Tony Blair en jordskredsseger 2001. Valframgången för Corbyn och Labour reser två intressanta frågor: Vad förklara det stora stödet och vad kommer hända härnäst?

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val.

Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett!

Och de vredgades mot Översteprästinnan och sade: Hörde vi Dig då icke svära, ända upp till sjufalt, att Du inte skulle kalla till snabbval?

Petrograd 18 juni 1917

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser och soldater från stadens många militärförläggningar. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Petrogradsovjetens ledning hade kallat ut massorna i en demonstration till stöd för sin politik, som hade återupprättande av ”ordningen” och samarbete med borgarklassen och den provisoriska regeringen som viktigaste beståndsdelar. Priset för detta samarbete, som på sista tiden hade börjat förvandlas till underordning, var att radikala krav på jordreform, fred och rätt till nationellt oberoende sköts till en obestämd framtid. Efter att februarirevolutionens glädjerus hade gått över i grå vardag, hade den politiken börjat möta en allt högljuddare opposition.

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all rätt verkar Bengt Håkansson frukta ett samhälle där klassklyftorna fortsätter att öka, där anställningstrygghet och strejkrätt urholkas, där den fackliga organiseringsgraden minskar och där en betydande del av arbetarklassen tvingas dra sig fram på svartjobb till mycket låga löner. Vad ska vi göra åt det?

I sitt svar på dessa frågor hamnar Bengt Håkansson väldigt fel, på grund av misstag och oklarheter. Jag ska kort kommentera tre av de viktigaste.